Recensioner

Frank Miller’s Holy Terror

fredag 7 oktober, kl 23:54 av 5 kommentarer

Holy TerrorAlbumet tidigare känt som Holy Terror Batman! har äntligen sett dagens ljus. Efter att ha läst det i sin helhet är det ganska lätt att förstå varför DC drog öronen åt sig. Att låta sitt mest framgångsrika varumärke agera talarstol åt Millers ur vissa synvinklar infama åsikter kanske inte direkt är ett drömscenario för en av nöjesvärldens största aktörer. Det här är Miller helt utan skyddsnät. Så för att tala med Lux Interior, ”No holds barred watch your toes! Look out baby! Anything goes!”

Fortsätt läsa Frank Miller’s Holy Terror

Manus: Frank Miller
Illustration: Frank Miller
Färgläggning: Dave Stewart
Förlag: Legendary Comics
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Petrograd

torsdag 6 oktober, kl 20:16 av 0 kommentarer

sps-petrogradPetrograd har jag sett fram emot ända sedan jag läste om Philip Gelatts och Tyler Crooks projekt första gången 2009 och den var en del av sommarens seriepepp. Den ambitiösa serieromanen omfattar ca 250 sidor och utspelar sig i St. Petersburg/Petrograd vid tiden för den ryska revolutionen. Den engelske spionen Cleary umgås både med revolutionärer, de finaste aristokraterna och har dessutom känningar inom Okhrana, tsarens hemliga polis. Detta utnyttjas av hans överordnade Alley och chefen för säkerhetstjänsten S.I.S som benämns C. De är oroade över tsarinnan och munken Rasputin, som har ett oerhört inflytande eftersom han kan kurera kronprinsen som lider av blödarsjuka, som de misstänker vill avsluta kriget med tyskarna som då kan flytta sina styrkor till västfronten. En natt hamnar Cleary på en fest i ett zigenarläger med sin vän prins Felix Jusopov som där träffar sin älskare, storhertigen Dmitrij Pavlovitj. De berättar att de vill döda Rasputin som hindrat ett giftermål mellan Dmitrij och en av tsarens döttrar. När Clearys överordnade Alley läser rapporten sätter han med stöd av C en plan i verket att döda Rasputin för att på så sätt hindra ett rysk-tyskt fredsavtal. Cleary tvingas motvilligt agera så att planen ska bli verklighet. Detta samtidigt som hans förhållande med den unga ryska revolutionären Marya tar slut sedan hon insett att han nästlat sig in i revolutionära kretsar för att samla information. Cleary inser att hans situation är väldigt prekär och att ett mord på Rasputin kommer att innebära ett allvarligt hot mot hans eget liv.

Petrograd är en väldigt snyggt formgiven bok med guldtryck i relief på svart tyg på utsidan och finfin papperskvalitet på insidan med bra tryck. Tyler Crooks eleganta teckningar i tusch ackompanjeras av en brunröd akvarell som gör albumet väldigt stämningsfullt men framförallt för jäkla snyggt att vila ögonen på. Förutom ett par skönhetsfel är albumets formgivning och teckningarna en fullträff. Tyvärr är inte Philip Gelatts manus lika bra. Trots dramatiken kring mordet på Rasputin och de omvälvande tider som serieromanen utspelar sig i blir det aldrig vare sig spännande eller så dramatiskt som det borde kunnat bli utan  stelt och segt. Det finns alltför många sammanträffanden och kopplingar mellan Cleary och olika personer som känns alltför osannolika. Det hade Gelatt kanske kunnat komma undan med om det inte hade varit så att han ansträngt sig för att få allt att verka så autentiskt som möjligt. Pavlovitj och Jusopov deltog i mordet på Rasputin i verkligenheten men engelska spionen och tillika lägre tjänstemannen Cleary lyckas han däremot inte på ett trovärdigt sätt få in i de i övrigt korrekta historiska händelserna (så vitt jag kan bedöma). Den kvinnliga revoltionären, bolsjeviken Marya, som Cleary kärar ner sig i känns också väl klyschig även om jag förstår att Gelatt inte kunde låta bli att slänga in en kvinnlig revolutionär. Så hur mycket jag än njuter av teckningarna och färgläggningen så dras jag aldrig in i berättelsen, den lyckas inte få mig engagerad eftersom den har för många brister.  Hade den varit mer alldagligt tecknad och färglagd hade jag kanske inte gillat den alls. Nu är det just Tyler Crooks teckningar och de dramatiska händelserna 1917 som gör albumet läsvärt.

Manus: Philip Gelatt
Illustration: Tyler Crook
Förlag: Oni Press
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Nyheter och tips

Mus, Mouse, Maus i Sundsvall

torsdag 6 oktober, kl 15:35 av 0 kommentarer

Ni som bor i Sundsvall, eller har vägarna förbi den närmaste tiden, tycker jag ska ta och göra ett besök på Kulturmagasinet och Sundsvalls Stadsbibliotek och ta en titt på Seriefrämjandets mycket fina utställning Mus, Mouse, Maus där flera av Sveriges bästa serieskapare (t.ex. Ola Skogäng, Peter Bergting, Ainur Elmgren och Natalia Batista) har gjort sina små tolkningar och hommage av Art Spiegelmans serieklassiker Maus. Väldigt trevlig liten uställning som väl förtjänar att ses!

maus1maus2maus3

Skriv en kommentar
Allmänt

Wolverine or 2 bat men?

tisdag 4 oktober, kl 14:30 av 3 kommentarer

Whoa!

wolverine_batman

Skriv en kommentar
Recensioner

I, Vampire #1

söndag 2 oktober, kl 20:02 av 0 kommentarer

ivampire1Så var det dags för min tredje och sannolikt sista recension gällande New 52. En av få serier jag faktiskt blev lite sugen på var I, Vampire, särskilt efter att jag sett Andrea Sorrentinos teckningar. Dessutom var Joshua Hale Fialkovs kriminalserie Tumor en tät historia. I, Vampire trodde jag var en helt ny serie men liksom det mesta i New 52 är den allt annat än ny utan började i House of Mystery på 80-talet.

I, Vampire #1 handlar om den engelske lorden Andrew Bennet som blev vampyr på 1600-talet. Han verkar dessutom vara den starkaste av vampyrer. Han gjorde även sin käresta Mary till vampyr så de skulle leva för evigt. Tyvärr visade det sig att Mary hade en sällsynt begivenhet för människoblod och helt enkelt är väldigt ond. Hon går numera under namnet Mary- Queen of Blood. Ev. referenser till Mary- Queen of Scots hittade jag inte. Mary leder iaf en armé av vampyrer som vill utrota människan. Andrew själv dricker inte människoblod utan skyddar människorna från vampyrer och speciellt då sin käresta. Nu är dock den vapenvila som gällt länge bruten. I, Vampire #1 pendlar mellan Andrew som slaktar vampyrer i Boston och ett samtal mellan honom och Mary. Preview finns hos Cosmic Book News.

Fortsätt läsa I, Vampire #1

Manus: Joshua Hale Fialkov
Illustration: Andrea Sorrentino
Färgläggning: Marcelo Maiolo
Förlag: DC Comics
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
iPad /Recensioner

Supergirl #1

lördag 1 oktober, kl 17:16 av 2 kommentarer

Supergirl-DCnU22:- för alla nya DC-titlar i ComiXology-appen (iPad/iPhone för min del) samma dag som i butik tycker jag är en riktigt bra deal, så jag överraskade mig själv med att köpa DC:s nya Supergirl nu i veckan. Vi kör väl helt sonika en recension av Supergirl #1 då. För manus ansvarar Michael Green och Mike Johnson, och Mahmud Asrar är illustratör. Värt att tillägga är att jag inte vet något alls om Supergirl. Hon är Supermans kusin? Eller?

Handling: Ett knippe meteorer slår ned på jorden, och den som till slut stannar i Sibirien visar sig innehålla en förvirrad Supergirl (i full supermundering). En specialstyrka i mecharustningar ger järnet för att fånga in henne, och efter ett flera sidor långt slagsmål så kommer Superman och avbryter kalaset.

Det bra: Den långa (i stort hela numret) actionscenen med Supergirl vs. mechagubbar är helt ok, och det finns ingen som helst dödtid eller onödigt snack att störa sig på. Mahmud Asrars illustrationer är genomgående bra, och då särskilt de paneler som getts en något mer akvarellig färgläggning. Med tanke på den senaste tidens skriverier om DC:s pubertala och rätt tveksamma kvinnoskildringar så är det skönt att författarna här fokuserar mer på själva situationen än på att Supergirl är en tjej. Här skulle vi kunna byta ut Supergirl mot vilken dude som helst och ändå behålla manuset och dialogen precis som den är.

Det mindre bra: Det händer inte särskilt mycket i det här numret utöver den långa fighten, och vi får egentligen inte heller veta något om Supergirl eller varför hon har kraschat på jorden iklädd färgglada tights. Till viss del så fungerar det på så sätt att jag vill veta mer, men samtidigt så saknas det ett spänningsmoment. Att Superman dyker upp i de sista panelerna känns väl lite kul, men jag tycker inte att det är någon bra cliffhanger. Tycker även att det är lustigt att mänsklighetens svar på utomjordiska besökare som kraschar på vår planet är att skicka killar i robotrustningar. Dels så är det ju en minst sagt aggressiv approach, och när har det någonsin funkat att attackera superhjältar med soldater i robotmundering? Personer med superkrafter har ju alltid ätit attackrobotar till frukost.

Sammanfattning: Supergirl #1 är en tillräckligt vältecknad serie som funkar som hastigt tidsfördriv, men den glöms snabbt bort till förmån för intressantare titlar. Jag kommer nog att testa ett par nummer till för att se om det tar sig, även om det här numret var rätt ljummet.

Manus: Michael Green, Mike Johnson
Illustration: Mahmud Asrar
Förlag: DC
Betyg: 2/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Tivoli #5/2011

torsdag 29 september, kl 22:05 av 3 kommentarer

tivoli-5I juni var vi en av alla bloggar och annat som slog ett slag för  att få folk att teckna en prenumeration på Tivoli som då var nedläggningshotad. Tivoli fick in betydligt fler än de 1500 nya prenumeranter som behövdes och i mitten av september landade första numret efter kampanjen i brevlådan. Det var kul att bidra till att Tivoli finns kvar, tidningen är ett välbehövligt tillskott bland alla global brands-tidningar från Egmont. Tidningen består mest av serier men det finns även pyssel, faktasidor och insända teckningar.

Titelserien Tivoli av Ann-Christine Magnusson och Annika Giannini handlar om ett kringresande tivoli bestående av ett antal talande djur. I Villagatan vill de sätta upp sitt tivoli på en lugn villagata men de intoleranta vuxna vill inte det trots att barnen blir eld och lågor. Men givetvis sviker inte Tivoligänget barnen. Serien behandlar vuxnas intolerans för lek och stök på ett bra sätt och teckningarna är riktigt bra. Efteråt följer en presentation av karaktärerna vilket är bra för nytillkomna läsare.

Fortsätt läsa Tivoli #5/2011

Förlag: Positiv förlag
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Batman #1

onsdag 28 september, kl 14:41 av 2 kommentarer

batman1Efter Rikards bottennapp med Catwoman #1, som hittills ser ut att ta det föga hedervärda priset som sämsta serie så här långt i DC:s relaunch, så kan det vara på sin plats med en serie som lyckats mycket bättre i konsten att få till ett riktigt bra första nummer. För det är precis vad Scott Snyder och Greg Capullo har gjort med Batman #1. Jag blev faktiskt lite överraskad av hur bra grepp de båda har om Batman och den värld han befinner sig i redan från start.

Det hela börjar med att Batman stoppar ett massflykt på Arkham och får oväntat hjälp av… The Joker. Skönt oväntat twist och även saker och ting inte är vad de ser ut att vara. Nåja, jag ska inte spoila något för er och hur som helst så har det inte så mycket med numret i övrigt att göra. För det är när Batman undersöker en mordplats som det här numret verkligen visar sig från sin starka sida. Det är härligt att se Batman åter göra skäl för titeln ”World’s Greatest Detective” i Snyders händer. Att Snyder också låter Bruce Wayne ta lika mycket plats i det numret som hans alter ego känns också uppfriskande. Personligen tycker jag att många Batman-författare lagt alldeles för stort fokus på Batman och mer eller mindre glömt bort hans civila identitet. Därför är det kul att se att Snyder ägnar lika stor uppmärksamhet till båda sidorna av karaktären.

Greg Capullo är långt ifrån någon nybörjare i seriebranschen och har bland annat jobbat som illustratör på titlar som Spawn och Haunt. Detta är dock hans första DC-serie och han gör ett lysande arbete. Capullo verkar ha tagit viss inspiration ifrån Frank Millers arbeten med Batman. Se bara på Batmans fight mot skurkarna på Arkham i början av numret där en hel del av det visuella känns väldigt Millerskt. Men Capullo har en mer realistisk och detaljrikare stil än Miller och han också en fin känsla för tempo och dynamik, både i det lugna karaktärsavsnitten som i actionpartierna.

Batman #1 är ett utmärkt första nummer och klart på samma nivå som Action Comics #1 och Green Lantern #1. Egentligen det enda som gör att jag inte ger numret full poäng i betyg är att chiffhangern i slutet som känns lika fräsch och spännande som numret i övrigt. Men jag kommer definitivt att plocka upp nummer 2 när det kommer nästa månad för att se hur väl Snyder och Capullo förvaltar den här utmärkta nystarten.

Manus: Scott Snyder
Illustration: Greg Capullo
Tusch: Jonathan Glapion
Färgläggning: Fco Plascencia
Förlag: DC Comics
Betyg: 4+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Catwoman #1

måndag 26 september, kl 08:09 av 7 kommentarer

catwoman1Av veckans del av New 52 fastnade jag för Catwoman av Judd Winick och Guillem March. Jag kan inte minnas att jag läst någon serie där Catwoman varit med, mitt Bat-läsande inskränker sig till Frank Millers och Paul Popes versioner. Min relation till Catwoman bygger helt på den bästa trikåfilmen jag sett, Tim Burtons snygga Batman Returns där Michelle Pfeiffer, som jag hade ett långvarigt crush på spelade Selena Kyle. Om filmens version av Catwomans origin ligger nära seriens vet jag inte så det är med mycket knappa kunskaper jag tar mig an Catwoman.

Obs! Spoilers ahead. Selena Kyle har här en synnerligen välsvarvad kropp som exponeras på olika sätt på de 21 sidorna. Det hela börjar med en closeup på henne när hon drar på sig catdräkten över sina stora bröst och sin röda behå när ett gäng busar med dödskallemasker bryter sig in i hennes lägenhet, hon lyckas dock fly genom att kasta sig ut, halvt påklädd, genom ett fönster. Hon snackar därefter lite med en polare som varit showgirl, iofs numera åldrad, om att hon behöver någonstans att bo. Därefter hänger hon som bartender på en fest som ryska maffian har med massor av lättklädda tjejer. Hon ser då en man, Renald, varpå hon får en flashback till barndomen då han har ihjäl någon till henne närstående, ev. hennes mamma. Hon följer efter honom in på toaletten, för locka honom, han är 55+, så har hon knäppt upp sin bartenderblus och blottar sin lila behå och sina stora bröst. Dessutom är hennes byxor lite uppknäppta i sidan så man ser en väldigt smal troskant som indikerar att hon har string på sig. Hon spöar därefter skiter ur honom innan hon inser att de antaligen hittat bartendern hon ersatt och därför slår hon sin väg ut ur den ryska festen. För sakens skull ska det noteras att hon här lyckats knäppa sin dräkt. Därefter sitter hon ensam i sitt lånade penthouse omgiven av sina katter och känner sig lite tom. Därpå följer en av de skummaste och definitivt den mest krystade sexscen jag sett i en serie när Catwoman och Batman knullar. The End.

Att DC i nådens år 2011 släpper igenom sån här grumlig skit är ofattbart. Vad tänkte dom? Vad tänkte Winick? Winicks förklaring att Catwoman är en kvinna av idag känns… sådär. Winick gör en stark, om än trasig, kvinnlig karaktär till ett rent objekt genom en krystad handling och massor av omotiverat avklätt . Men visst är fjuniga tonåringar DCs huvudsakliga målgrupp så kanske det kan funka i nåt nummer. Sen borde även de trötta på de andra bristerna i Catwoman som t.ex. den kackiga handlingen och Catwomans trista inre dialog. Hamnar Catwoman på en rysk gangterfest bara för att få med ännu mer halvnaket? Hur hänger det samma med de som jagar henne? Det enda som är bra i Catwoman #1 är Guillem March teckningar som hade förtjänat ett bättre manus. Således faller all skugga på Winick och redaktörerna. Det som hade kunnat bli ett bra förstanummer för att introducera karaktärer Catwoman blir istället dålig mjukporr. För er som har läst skiten och vill gotta er i befogade reaktioner har Robot 6 gjort en sammanställning som även gäller Red Hood and the Outlaws som tydligen ska vara ännu värre. En bedrift i sig.

Manus: Judd Winick
Illustration: Guillem March
Färgläggning: Tomeu Morey
Förlag: DC Comics
Betyg: 1+/5
Skriv en kommentar
iPad /Recensioner

Red Lanterns #1

söndag 25 september, kl 19:58 av 2 kommentarer

red_lanternsJag vet, jag borde ju inte hålla på och läsa och recensera DC-titlar när jag samtidigt fortsätter att påstå att jag egentligen inte gillar DC. Kanske lika bra att ha det överstökat och erkänna att jag faktiskt gillar en del DC-grejer. Hur som helst, jag har läst ytterligare en DCnU-titel som fångade mitt intresse, och det är Red Lanterns #1. Av titeln att döma så handlar Red Lanterns alltså om de röda ringbärare som Geoff Johns introducerat i Green Lantern, och i och med att jag gav Green Lantern-volymen Rage of The Red Lanterns en stark fyra i betyg så tänkte jag att jag måste kolla in deras egen tidning.

Red Lanterns författas av veteranen Peter Milligan som tidigare bland annat gjort den nyligen recenserade moderna klassikern Enigma och kultklassikern Shade The Changing Man. Jag själv har dock ingen direkt relation till Milligans tidigare verk utöver Shade #1-6 som jag läste för ett par månader sedan (det är en fräck och lagom psykedelisk serie som jag gillade), utan lockades främst att läsa Red Lanterns för jag var nyfiken på hur han skulle klara av att lyfta de rasande lanternorna och deras ledare Atrocitus från biroll till huvudroll. I Green Lantern så har Atrocitus och hans kår främst levererat arga tillrop och vredesutbrott, och även om karaktärerna i sig varit rätt fräna så har det inte funnits något direkt djup bakom den förbannade ytan. När jag såg att Red Lanterns skulle få en egen serie så kände jag faktiskt först en viss skepsis, men blev som sagt även nyfiken på vad Milligan skulle kunna hitta på med dem.

red-lanterns-1Handling: Efter att ha räddat terrorkatten Dex-Starr (som ju faktiskt fått ett helt eget inlägg här) från sadistiska rymdpirater så återvänder Atrocitus – grundare och ledare av Red Lantern Corps – till sin hemplanet Ysmault som nu fungerar som de röda lanternornas hembas. Atrocitus är medveten om att hans annars så brinnande raseri börjat lugna ned sig något, vilket även lett till att han kunnat börja fundera lite mer på sin egen och hans kårs roll i universum. De övriga lanternorna är däremot minst lika förbannade som tidigare, och deras ständiga raseri och hat innebär att eventuella försök till struktur och resonemang ständigt avbryts av ursinne och konflikter. De röda lanternorna älskar helt enkelt att hata, och frågan är om Atrocitus kan uppfylla sitt öde samtidigt som han kontrollerar och leder sin rasande kår ?

Fortsätt läsa Red Lanterns #1

Manus: Peter Milligan
Illustration: Ed Benes
Förlag: DC
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer