Christine brukar, helt utan faktiska bevis, kalla sig Sveriges största Daredevil-fan. Hon bloggar sedan 2007 på The Other Murdock Papers som är tillägnad just serievärldens mest kända blinda superhjälte och bidrar även sedan februari 2010 regelbundet till The Weekly Crisis. Serier kom hon först i kontakt med som liten då det, förutom självklara val som Bamse och Kalle Anka, även blev en del Superman och Spider-Man. I vuxen ålder återvände intresset och Christine bär idag nördstämpeln med stolthet.
De flesta av oss har våra självklara favoriter bland serieskaparna. Det är ju en särskild ton, känsla och bilduttryck man är ute efter och en bra författare kan göra underverk med nästan vilken bortglömd och skamfilad karaktär som helst på samma sätt som fel person på fel bok kan skapa en närmast oläsbar soppa av ett grundkoncept som verkade stabilt. Sedan har vi ju de serieläsare som kan svälja de mesta bara det är vackert att se på. Jag har förstås mina egna favoriter men jag tillhör även den, kanske något mindre, skara som så helt kärat ner mig i en karaktär att tanken på att överge honom inte finns på kartan. Jag kommer förmodligen att läsa Daredevil tills jag dör eller tills serien inte längre ges ut.
Samtidigt vill man ju så gärna kunna köpa en serie med glädje snarare än av lojalitetsskäl och därför kändes det minst sagt nervöst när Ed Brubaker och Michael Lark drog sig tillbaka efter drygt tre års trogen och högkvalitativ tjänst hos ”mannen utan fruktan”. Deras sista nummer blev jubileumsnummret 500 och de lyckades verkligen höja sig ett snäpp lagom tills det var dags att lämna över stafettpinnen till Andy Diggle och Roberto de la Torre. Nu har det nya teamet avslutat sitt första kapitel och det är dags att se tillbaka på hur de tagit sig an uppgiften och vart huvudpersonen är på väg.

Om ni alltså har missat det följde begåvade G Willow Wilson upp kritikersuccén 
Du har sagt att du inspireras mycket av film i ditt serieskapande, du har nämnt Wim Wenders och Terrence Malick i samband med Essex County och David Lynch i The Nobody. En del scener i Essex County är klart filmiska, men de är också “seriemässiga” – jag tänker bl a på en av Lous flashbacks i Ghost Stories (s 165-66 i Collected Essex County). Vid första anblicken verkar scenen filmisk men skulle i själva verket vara svår att göra på film, medan det flyter helt naturligt på seriesidan. Vad är dina tankar kring att låta sig influeras av filmmediet? Vad är seriemediets styrkor jämfört med film?
Albumet är en allegori och handlar om hur fyra lejon på Bagdads Zoo blir fria sedan amerikanerna bombat Bagdad våren 2003. De är för första gången fria men friheten innebär för dem en kamp för att överleva. Deras överlevnad hotas både av kriget, andra djur å bristen på mat. Brian K. Vaughan är en av de mest hyllade Vertigoförfattarna med både Ex Machina och Y- The Last Man på sitt samvete. Även Pride of Baghdad har hyllats på bred front så jag hade rätt höga förväntningar på albumet.
Nätet är en ypperlig källa för att upptäcka serier som man annars garanterat missat. Förra månaden länkade Robot6 till olika årsbästalistor. En för mig helt okänd serie med en oemotståndlig titel, Pinocchio Vampire Slayer, förekom på en del av listorna. Ett köp var oundvikligt. Van Jensen och Dusty Higgins har gjort en fortsättning på Carlo Collodis klassiska bok. Pinocchio Vampire Slayer tar sin början där boken slutade. Allt är inte som det ska i den lilla staden Nasolungo. Gepetto har mördats av vampyrer och Pinocchio börjar därför tillsammans med snickaren Cherry och den åldrade blå fén Canpanella bekämpa vampyrerna. Byinvånarna tror dock inte Pinocchio trots att hans näsa inte växer. Den enda som tror på honom är Carlotta som Pinocchio är förälskad i. Pinocchio gör dock ett finfint jobb som vampyrslaktare, han har ju ett outömligt förråd av pålar att spetsa vampyrerna med. Det är bara att ljuga så växer näsan varpå Pinocchio bryter av den och spetsar vampyrerna som då brinner upp. En minst sagt annorlunda version om än inte lika vriden som Winshluss Angoulêmevinnande
Hur kom Sweet Tooth till? Var det en idé du visade för flera olika förlag eller utvecklade du den direkt för Vertigo efter The Nobody?
Steve Rogers är tillbaka (ni som trodde att han var död på riktigt är välkomna att flytta tillbaka till planeten Jorden när ni vill) och han är sur. Det har han efter #61 av New Avengers ännu mer anledning att vara eftersom The Hood och hans gäng av B/C-liste-superskurkar har fått en (inte så) liten kraftförhöjning av Loki, och använder den extra kraften till att en gång för alla jaga upp och spöa ned New Avengers. I det här numret ser vi Living Laser och The Corruptor ta sig an Captain America * 2 (Steve Rogers och Bucky, den senare Erstaz-Cap medan Steve varit död) och Mandrill och Griffin öppnar en burk stryk åt Spider-Man och Spider-Woman.



