Inlägg taggade ‘DC’

iPad /Recensioner

Supergirl #1

lördag 1 oktober, kl 17:16 av 3 kommentarer

Supergirl-DCnU22:- för alla nya DC-titlar i ComiXology-appen (iPad/iPhone för min del) samma dag som i butik tycker jag är en riktigt bra deal, så jag överraskade mig själv med att köpa DC:s nya Supergirl nu i veckan. Vi kör väl helt sonika en recension av Supergirl #1 då. För manus ansvarar Michael Green och Mike Johnson, och Mahmud Asrar är illustratör. Värt att tillägga är att jag inte vet något alls om Supergirl. Hon är Supermans kusin? Eller?

Handling: Ett knippe meteorer slår ned på jorden, och den som till slut stannar i Sibirien visar sig innehålla en förvirrad Supergirl (i full supermundering). En specialstyrka i mecharustningar ger järnet för att fånga in henne, och efter ett flera sidor långt slagsmål så kommer Superman och avbryter kalaset.

Det bra: Den långa (i stort hela numret) actionscenen med Supergirl vs. mechagubbar är helt ok, och det finns ingen som helst dödtid eller onödigt snack att störa sig på. Mahmud Asrars illustrationer är genomgående bra, och då särskilt de paneler som getts en något mer akvarellig färgläggning. Med tanke på den senaste tidens skriverier om DC:s pubertala och rätt tveksamma kvinnoskildringar så är det skönt att författarna här fokuserar mer på själva situationen än på att Supergirl är en tjej. Här skulle vi kunna byta ut Supergirl mot vilken dude som helst och ändå behålla manuset och dialogen precis som den är.

Det mindre bra: Det händer inte särskilt mycket i det här numret utöver den långa fighten, och vi får egentligen inte heller veta något om Supergirl eller varför hon har kraschat på jorden iklädd färgglada tights. Till viss del så fungerar det på så sätt att jag vill veta mer, men samtidigt så saknas det ett spänningsmoment. Att Superman dyker upp i de sista panelerna känns väl lite kul, men jag tycker inte att det är någon bra cliffhanger. Tycker även att det är lustigt att mänsklighetens svar på utomjordiska besökare som kraschar på vår planet är att skicka killar i robotrustningar. Dels så är det ju en minst sagt aggressiv approach, och när har det någonsin funkat att attackera superhjältar med soldater i robotmundering? Personer med superkrafter har ju alltid ätit attackrobotar till frukost.

Sammanfattning: Supergirl #1 är en tillräckligt vältecknad serie som funkar som hastigt tidsfördriv, men den glöms snabbt bort till förmån för intressantare titlar. Jag kommer nog att testa ett par nummer till för att se om det tar sig, även om det här numret var rätt ljummet.

Manus: Michael Green, Mike Johnson
Illustration: Mahmud Asrar
Förlag: DC
Betyg: 2/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Batman #1

onsdag 28 september, kl 14:41 av 2 kommentarer

batman1Efter Rikards bottennapp med Catwoman #1, som hittills ser ut att ta det föga hedervärda priset som sämsta serie så här långt i DC:s relaunch, så kan det vara på sin plats med en serie som lyckats mycket bättre i konsten att få till ett riktigt bra första nummer. För det är precis vad Scott Snyder och Greg Capullo har gjort med Batman #1. Jag blev faktiskt lite överraskad av hur bra grepp de båda har om Batman och den värld han befinner sig i redan från start.

Det hela börjar med att Batman stoppar ett massflykt på Arkham och får oväntat hjälp av… The Joker. Skönt oväntat twist och även saker och ting inte är vad de ser ut att vara. Nåja, jag ska inte spoila något för er och hur som helst så har det inte så mycket med numret i övrigt att göra. För det är när Batman undersöker en mordplats som det här numret verkligen visar sig från sin starka sida. Det är härligt att se Batman åter göra skäl för titeln ”World’s Greatest Detective” i Snyders händer. Att Snyder också låter Bruce Wayne ta lika mycket plats i det numret som hans alter ego känns också uppfriskande. Personligen tycker jag att många Batman-författare lagt alldeles för stort fokus på Batman och mer eller mindre glömt bort hans civila identitet. Därför är det kul att se att Snyder ägnar lika stor uppmärksamhet till båda sidorna av karaktären.

Greg Capullo är långt ifrån någon nybörjare i seriebranschen och har bland annat jobbat som illustratör på titlar som Spawn och Haunt. Detta är dock hans första DC-serie och han gör ett lysande arbete. Capullo verkar ha tagit viss inspiration ifrån Frank Millers arbeten med Batman. Se bara på Batmans fight mot skurkarna på Arkham i början av numret där en hel del av det visuella känns väldigt Millerskt. Men Capullo har en mer realistisk och detaljrikare stil än Miller och han också en fin känsla för tempo och dynamik, både i det lugna karaktärsavsnitten som i actionpartierna.

Batman #1 är ett utmärkt första nummer och klart på samma nivå som Action Comics #1 och Green Lantern #1. Egentligen det enda som gör att jag inte ger numret full poäng i betyg är att chiffhangern i slutet som känns lika fräsch och spännande som numret i övrigt. Men jag kommer definitivt att plocka upp nummer 2 när det kommer nästa månad för att se hur väl Snyder och Capullo förvaltar den här utmärkta nystarten.

Manus: Scott Snyder
Illustration: Greg Capullo
Tusch: Jonathan Glapion
Färgläggning: Fco Plascencia
Förlag: DC Comics
Betyg: 4+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Catwoman #1

måndag 26 september, kl 08:09 av 7 kommentarer

catwoman1Av veckans del av New 52 fastnade jag för Catwoman av Judd Winick och Guillem March. Jag kan inte minnas att jag läst någon serie där Catwoman varit med, mitt Bat-läsande inskränker sig till Frank Millers och Paul Popes versioner. Min relation till Catwoman bygger helt på den bästa trikåfilmen jag sett, Tim Burtons snygga Batman Returns där Michelle Pfeiffer, som jag hade ett långvarigt crush på spelade Selena Kyle. Om filmens version av Catwomans origin ligger nära seriens vet jag inte så det är med mycket knappa kunskaper jag tar mig an Catwoman.

Obs! Spoilers ahead. Selena Kyle har här en synnerligen välsvarvad kropp som exponeras på olika sätt på de 21 sidorna. Det hela börjar med en closeup på henne när hon drar på sig catdräkten över sina stora bröst och sin röda behå när ett gäng busar med dödskallemasker bryter sig in i hennes lägenhet, hon lyckas dock fly genom att kasta sig ut, halvt påklädd, genom ett fönster. Hon snackar därefter lite med en polare som varit showgirl, iofs numera åldrad, om att hon behöver någonstans att bo. Därefter hänger hon som bartender på en fest som ryska maffian har med massor av lättklädda tjejer. Hon ser då en man, Renald, varpå hon får en flashback till barndomen då han har ihjäl någon till henne närstående, ev. hennes mamma. Hon följer efter honom in på toaletten, för locka honom, han är 55+, så har hon knäppt upp sin bartenderblus och blottar sin lila behå och sina stora bröst. Dessutom är hennes byxor lite uppknäppta i sidan så man ser en väldigt smal troskant som indikerar att hon har string på sig. Hon spöar därefter skiter ur honom innan hon inser att de antaligen hittat bartendern hon ersatt och därför slår hon sin väg ut ur den ryska festen. För sakens skull ska det noteras att hon här lyckats knäppa sin dräkt. Därefter sitter hon ensam i sitt lånade penthouse omgiven av sina katter och känner sig lite tom. Därpå följer en av de skummaste och definitivt den mest krystade sexscen jag sett i en serie när Catwoman och Batman knullar. The End.

Att DC i nådens år 2011 släpper igenom sån här grumlig skit är ofattbart. Vad tänkte dom? Vad tänkte Winick? Winicks förklaring att Catwoman är en kvinna av idag känns… sådär. Winick gör en stark, om än trasig, kvinnlig karaktär till ett rent objekt genom en krystad handling och massor av omotiverat avklätt . Men visst är fjuniga tonåringar DCs huvudsakliga målgrupp så kanske det kan funka i nåt nummer. Sen borde även de trötta på de andra bristerna i Catwoman som t.ex. den kackiga handlingen och Catwomans trista inre dialog. Hamnar Catwoman på en rysk gangterfest bara för att få med ännu mer halvnaket? Hur hänger det samma med de som jagar henne? Det enda som är bra i Catwoman #1 är Guillem March teckningar som hade förtjänat ett bättre manus. Således faller all skugga på Winick och redaktörerna. Det som hade kunnat bli ett bra förstanummer för att introducera karaktärer Catwoman blir istället dålig mjukporr. För er som har läst skiten och vill gotta er i befogade reaktioner har Robot 6 gjort en sammanställning som även gäller Red Hood and the Outlaws som tydligen ska vara ännu värre. En bedrift i sig.

Manus: Judd Winick
Illustration: Guillem March
Färgläggning: Tomeu Morey
Förlag: DC Comics
Betyg: 1+/5
Skriv en kommentar
iPad /Recensioner

Red Lanterns #1

söndag 25 september, kl 19:58 av 2 kommentarer

red_lanternsJag vet, jag borde ju inte hålla på och läsa och recensera DC-titlar när jag samtidigt fortsätter att påstå att jag egentligen inte gillar DC. Kanske lika bra att ha det överstökat och erkänna att jag faktiskt gillar en del DC-grejer. Hur som helst, jag har läst ytterligare en DCnU-titel som fångade mitt intresse, och det är Red Lanterns #1. Av titeln att döma så handlar Red Lanterns alltså om de röda ringbärare som Geoff Johns introducerat i Green Lantern, och i och med att jag gav Green Lantern-volymen Rage of The Red Lanterns en stark fyra i betyg så tänkte jag att jag måste kolla in deras egen tidning.

Red Lanterns författas av veteranen Peter Milligan som tidigare bland annat gjort den nyligen recenserade moderna klassikern Enigma och kultklassikern Shade The Changing Man. Jag själv har dock ingen direkt relation till Milligans tidigare verk utöver Shade #1-6 som jag läste för ett par månader sedan (det är en fräck och lagom psykedelisk serie som jag gillade), utan lockades främst att läsa Red Lanterns för jag var nyfiken på hur han skulle klara av att lyfta de rasande lanternorna och deras ledare Atrocitus från biroll till huvudroll. I Green Lantern så har Atrocitus och hans kår främst levererat arga tillrop och vredesutbrott, och även om karaktärerna i sig varit rätt fräna så har det inte funnits något direkt djup bakom den förbannade ytan. När jag såg att Red Lanterns skulle få en egen serie så kände jag faktiskt först en viss skepsis, men blev som sagt även nyfiken på vad Milligan skulle kunna hitta på med dem.

red-lanterns-1Handling: Efter att ha räddat terrorkatten Dex-Starr (som ju faktiskt fått ett helt eget inlägg här) från sadistiska rymdpirater så återvänder Atrocitus – grundare och ledare av Red Lantern Corps – till sin hemplanet Ysmault som nu fungerar som de röda lanternornas hembas. Atrocitus är medveten om att hans annars så brinnande raseri börjat lugna ned sig något, vilket även lett till att han kunnat börja fundera lite mer på sin egen och hans kårs roll i universum. De övriga lanternorna är däremot minst lika förbannade som tidigare, och deras ständiga raseri och hat innebär att eventuella försök till struktur och resonemang ständigt avbryts av ursinne och konflikter. De röda lanternorna älskar helt enkelt att hata, och frågan är om Atrocitus kan uppfylla sitt öde samtidigt som han kontrollerar och leder sin rasande kår ?

Fortsätt läsa Red Lanterns #1

Manus: Peter Milligan
Illustration: Ed Benes
Förlag: DC
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Frankenstein, Agent of S.H.A.D.E. #1

fredag 23 september, kl 15:11 av 1 kommentar

Frankenstein1I Frankenstein, Agent of S.H.A.D.E. teamar två av DC:s indie-alibis upp: författaren Jeff Lemire och illustratören Alberto Ponticelli (mest känd från sorgligen nedlagda Unknown Soldier). Upplagt för intelligent superhjälteaction med skräcksmak a la Grant Morrison således? Tyvärr inte. I stort sett varenda förhoppning om något som höjer sig ens aldrig så lite över mittfåran kommer på skam i Frankenstein, Agent of S.H.A.D.E.

Konceptet med apart gäng som tar sig an allehanda övernaturliga/övermänskliga problem som medlemmar av en lika apart organisation med oklara mål känns vid det här laget väl urlakat – referenspunkten Planetary har gjort det så bra att det inte behöver göras igen (hör ni det, Mystery Society?) och konceptet känns även igen från TV-serier som X-files, Milennium och Fringe. Att gänget den här gången består av moderna versioner av klassiska skräckfilmsfigurer (en vampyr, en varulv, en mumie, ett monster från svarta lagunen, och så förstås Frankenstein själv och hans brud) gör inte det hela mer originellt utan känns snarare som ett prov på trött referenshumor. Lemire har lämnat allt sitt indiecredd hemma, liksom sin utpräglade känsla för seriemediet och dess historieberättande – som om detta bidrag till DC-mainstream har gjort honom rädd för att sticka ut på något sätt över huvud taget. Lemires andra DC52-bidrag, Animal Man, var betydligt mer vågat än det här.

Det som räddar numret från ett totalt underbetyg är Ponticellis over-the-top-illustrationer, killen tycker verkligen om att rita monster. Det är groteskt och splattrigt så det förslår, särskilt hans skildring av den senige och konstant surmagade Frankenstein. Diggar du att läsa serier om monster som skjuter huvudet av andra monster ska du definitivt köpa Frankenstein, Agent of S.H.A.D.E., men om du vill ha saker som lite personskildring och en medryckande intrig också är det bäst att du letar nån annanstans.

Manus: Jeff Lemire
Illustration: Alberto Ponticelli
Färgläggning: Jose Villarrubia
Förlag: DC
Betyg: 2-/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Green Lantern #1

torsdag 22 september, kl 16:27 av 0 kommentarer

greenlantern1Dags för Green Lantern att göra sin entré i post-DCnU och gör det också med besked. Enligt informationen från DC Comics så skulle Green Lantern vara en av de titlar som påverkats minst av DCnU, men jag fick mig i alla fall en och annan överraskning när jag läste det här numret men det har kanske mer att göra med att jag inte följt Green Lantern så noga på senaste tiden och särskilt inte under senaste arcen ”War of the Green Lanterns”.

Fortsätt läsa Green Lantern #1

Manus: Geoff Johns
Illustration: Doug Mahnke
Tusch: Christian Alamy & Tom Nguyen
Färgläggning: David Baron
Förlag: DC Comics
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Demon Knights #1

fredag 16 september, kl 12:48 av 7 kommentarer

Demon-Knights_Full_1-200x303Handling m.m: Den massiva hypen kring New 52 går inte att komma undan och inte heller jag som varit ljumt inställd till spektaklet har kunnat undgå att dras in och kolla vilka titlar som kan vara något. Den första jag fastnade för var Demon Knights med manus av Paul Cornell och teckningar av Diogenes Neves. Demon Knights tar avstamp i Camelots förstörelse, i samband med det tar Madame Xanadu hand om Kung Arthurs svärd Excalibur, eller gör hon det? Några hundra år senare möter vi åter Madame Xanadu på resa tillsammans med Jason Blood som genom en trollformel av Merlin själv huserar demonen Etrigan sedan Camelots fall. De sätter sig på en krog där det visar sig finnas en rad andra av seriens karaktärer som presenteras på olika sätt. Samtidigt är The Questing Queens horder på marsch och anfaller lägligt nog staden där våra hjältar finns. Nu är det upp till dem att stoppa horden och rädda civilisationen! Ett utdrag finns hos CBR.

Det bra: Diogenes Neves teckningar är riktigt bra och passar perfekt i denna fantasyserie som utspelar sig i DCs Dark Ages. Både miljöer och karaktärer hanteras bra. Dessutom blir otippat det riktigt otäckt när en demon tar över en bebis och Neves får in skräcken mitt på ljusa dagen. Paul Cornell lyckas rätt bra på de 22 sidor han har till sitt förfogande presentera bakgrundshistorien och seriens huvudkaraktärer och det känns onekligen som en intressant blandning. Jag har inte läst någon serie tidigare där The Demon (Etrigan), skapad av Jack Kirby, förkommer men det gör inget eftersom den bakgrund jag får är tillräcklig.

Det mindre bra: Det är iofs ett första nummer men det är i princip bara en presentation av bakgrunden och en ytlig dito av karaktärera, så mycket mer hinner inte hända vilket gör att slutet för mig som är van att läsa serier i trades blir väl abrupt. Jag ville ha mer direkt. Jag kommer inte att fortsätta läsa serien digitalt utan tradevänta, hade den varit riktigt bra hade jag fortsatt men jag fastnade inte och slutet är ingen cliffhanger som får mig att vilja veta vad som ska hända. Om The Demons bakgrund är tillräckligt presenterad så får jag å andra sidan inte veta något om Madame Xanadus vilket hade varit bra men jag antar det kommer.

Sammanfattning: Totalt sett ett bra förstanummer, grunden är lagd och Neves teckningar riktigt bra. Ett lovande karaktärsgalleri gör att jag räknar med att läsa serien när den kommer i en trade.

Manus: Paul Cornell
Illustration: Diogenes Neves
Tusch: Oclair Albert
Färgläggning: Marcelo Maiolo
Förlag: DC Comics
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
iPad /Recensioner

O.M.A.C. #1

söndag 11 september, kl 23:24 av 1 kommentar

OMAC_1Jag vet att jag tidigare sagt att jag inte är särskilt intresserad av DCnU, men nu när de nya titlarna börjar släppas så måste jag säga att jag blivit mer peppad. Jag gillade ju som ni kanske minns första numret av nya Stormwatch (mycket tack vare att det kändes rätt mycket som gamla Stormwatch), så jag bestämde mig för att testa en titel till. I och med att Keith Giffen både författat och tecknat en hel del serier som jag gillat tidigare, till exempel Lobo och Annihilation, så bestämde jag mig för att testa på premiärnumret av O.M.A.C. – One Machine Army Corp – där Giffen står för både illustration och manus. Som manusförfattare har vi även Dan Didio som utöver författandet är en allmän bigshot hos DC (mer om Didio på Wikipedia). Innan jag går in på det här numret så kan jag säga att jag inte har någon som helst koll på vad O.M.A.C. är eller har inneburit för DC. Jag har förstått att det är någon typ av robotvapen, men utöver så är jag en äkta n00b. Det är med andra ord med nybörjarögon som jag recenserar den här titeln (till skillnad mot tidigare nämnda Stormwatch). Kan även tillägga att jag köpt och läst det här numret på iPad:en. 22 kr tycker jag känns helt ok för ett digitalt nummer när man som jag inte har någon koll på vad man egentligen köper.

Handling: Jody Robbins jobbar på Cadmus Industries som pysslar med avancerad gen- och medicinforskning, och har ett förhållande med kollegan Kevin Kho. En helt vanlig dag på jobbet så går inkräktarlarmet medan Kevin är borta på toa, och innan någon ens hinner tänka på att säga kvastskaft så attackeras Cadmus av någon sorts exotisk och färgglad robot / krigsvarelse som stormar in och högljutt proklamerar att I AM O.M.A.C. Medan Jody letar efter Kevin så mosar sig O.M.A.C. helt sonika fram genom Cadmus underjordiska (och såklart hemliga) labb fullt av högteknologiskt maskineri, generiska underhuggare, robotmutanter och mystiska utomjordingar medan han droppar sköna oneliners som I AM O.M.A.C. (ja, igen), ENGAGE! och ARRGHH! När krossandet är klart så försvinner O.M.A.C., Kevin vaknar upp i öknen och undrar vad som egentligen hände när han var borta på toa, och så är första numret slut.

OMAC_fightDet bra: För att beskriva O.M.A.C som serie så skulle jag säga att den är som en mix av klassisk HULK SMASH-action och rymdserier à la Jack Kirby. För min del så är det en väldigt lyckad mix. Giffen och Didio levererar en extremt opretentiös och enkel serie som helt oblygt flörtar med Kirby-alster som Eternals (Marvel), The Fourth World (DC) och liknande 70-talsepos, vilket alltså innebär att vi direkt får bekanta oss med robotar, laboratoriemutanter, superkrafter och överdimensionerat scifi-maskineri. Kirby-känslan blir såklart ännu mer uppenbar då Giffen är riktigt bra på att assimilera Kirbys distinkta tecknarstil, men han gör det med en tvist så att det känns mer som en homage snarare än ren retro. Guldstjärna även till tuscharen Scott Koblish och färgläggarna på Hi-Fi som gör O.M.A.C. till en riktigt dynamisk och färgsprakande upplevelse. I korthet så känns O.M.A.C. som en riktigt skön 70-talsserie som anpassats för 2011.

Det mindre bra: Det enda negativa jag kan komma på är att jag funderar lite på om O.M.A.C. kommer att hålla i det långa loppet. Det kan ofta vara problematiskt att ge karaktärer som inte säger mer än tre ord i taget en tillräckligt intressant personlighet, men i och med att Giffen och Didio ägnar hela första numret åt lite snack och mycket verkstad så är det för tidigt att uttala sig om det än. Förhoppningsvis så har teamet ett par ess i rockärmen framöver, för annars så lär O.M.A.C. kunna bli en rätt enformig serie.

Sammanfattning: O.M.A.C. bjuder på storymässig och visuellt klassisk serieaction från ruta ett, och är även ett rätt ultimat förstanummer utan någon som helst dödtid. Pang på rödbetan från start alltså, och med flera sköna referenser till rymd/superseriernas glada glansdagar, men man kan undra hur länge konceptet med en rymdrobot som krossar grejer egentligen kommer att hålla. Framtiden får visa på om O.M.A.C. kan bli mer än kortvarig underhållning, även om den utan tvekan funkar väldigt bra som sådan.

OMAC_wide

Manus: Keith Giffen & Dan Didio
Illustration: Keith Giffen
Tusch: Scott Koblish
Färgläggning: Hi-Fi
Förlag: DC
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Stormwatch #1

onsdag 7 september, kl 23:06 av 4 kommentarer

52stormwatch1Jag har personligen inte haft särskilt starka åsikter om DCnU (läser ju inte särskilt mycket DC-serier utöver Green Lantern, och har inte läst något sedan Blackest Night tog slut), men när jag såg att Stormwatch skulle få göra comeback, och nu som en integrerad del i det vanliga DC-universat, så pirrade det till. Warren Ellis Stormwatch från sent 90-tal är en av mina favoritserier, och jag har samlat på mig alla WildStorm-serier som författats av Ellis. För den som inte har koll på det sedan innan så gjorde han sig känd som författare av StormWatch (ja, det var med stort W på den tiden), som senare vidareutvecklades till The Authority. Jag kommer att återkomma till Ellis, WildStorm och framförallt The Authority framöver, men kan i alla fall säga nu att det mesta är riktigt bra grejer. För att kort sammanfatta Stormwatch som koncept så kan man säga att de är en global säkerhetspolis med superkrafter, men som inte kallar sig superhjältar, och i och med heller inte behöver (eller vill) bete sig som sådana.

I första numret av nya Stormwatch, som författas av Paul Cornell, så får vi återigen bekanta oss med välbekanta WildStorm-karaktärer som Engineer, Jack Hawksmoor, Apollo, Jenny Quantum och Midnighter (alla skapade av Ellis), och tillsammans med dem finner vi nykomlingarna Adam One (som möjligtvis är den första mannen på jorden), Projectionist (i konstant kontakt med all information på Internet) och Harry Tanner a.k.a. The Eminence of Blades (som är bra på att fäktas). Som en stor grön joker i leken, eller som grädde på allt mos kanske, så har vi även den klassiska DC-hjälten Martian Manhunter som gett sig i lag med Stormwatch. Ett minst sagt intressant gäng.

apolloHandling: Det händer något väldigt mystiskt med månen, och Stormwatch försöker ta reda på vad, och varför. Medan Jenny Quantum och Adam letar efter en gigantisk artefakt i Himalaya (som ska ha någon koppling till månen) så söker Jack Hawksmoor, Projectionist och Martian Manhunter upp en motvillig Apollo med hopp om att kunna rekrytera någon med krafter i nivå med Supermans. Parallellt med detta så undersöker Harry Tanner själva månen, och möts av en minst sagt stor överraskning…

Fortsätt läsa Stormwatch #1

Manus: Paul Cornell
Illustration: Miguel Sepulveda
Förlag: DC
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Justice League #1

onsdag 7 september, kl 20:39 av 0 kommentarer

justiceleague1Så var det då dags för DC:s stora reboot, DCnU, och först ut av alla nya titlar är Justice League #1 författad av Geoff Johns och illustrerad av Jim Lee. Efter veckor av spekulationer, farhågor och förhoppningar så är det ju dags att se hur mycket annorlunda detta universum är gentemot det gamla och framförallt frågan om detta första nummer är bra nog?

Svaret på den frågan kan nog bäst beskrivas med ett stort ”nja”. Som ett första nummer så är Justice League #1 helt ok, inget fel med det men efter all hype som DC Comics lagt på DCnU så hade jag väntat mig något lite mer. Jag håller med Henrik i hans kritik i att han ville se DC ta ut svängarna lite mer nu när man har chansen och inte safe:a så förbaskat mycket. Däremot måste jag säga att numret är en klar förbättring från det James Robinson levererat i Justice League of America innan rebooten. Så det går i alla fall åt rätt håll…

Fortsätt läsa Justice League #1

Manus: Geoff Johns
Illustration: Jim Lee
Tusch: Scott Williams
Färgläggning: Alex Sinclair
Förlag: DC Comics
Betyg: 3-/5
Skriv en kommentar
Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

  • Laddar...