Det var ett tag sen jag skrev om Irredeemable nu. Det är inte för att tidningen är ointressant, snarare har den liksom smugit sig på mig och gradvis växt sig starkare och starkare. När vi tittar in i #31 har Plutonian återvänt till jorden och Paradigm, hjältegruppen som är de enda som har ens en avlägsen chans att stoppa honom, är totalt splittrade – någon har gått över till den andra sidan, någon har dragit sig tillbaka, någon sitter fast i ett alien-fängelse… Med tanke på att Waid började sin historia om hur världens mäktigaste superhjälte istället blir världens mäktigaste superskurk med att stora delar av jorden var ödelagd och mänskligheten levde i skräck är det imponerande hur mycket mer eländig och hopplös han lyckats göra situationen under de dryga två år som Irredeemable nu pågått…
Fortsätt läsa Irredeemable #31
Illustration: Diego Barreto, Damian Couceiro
Färgläggning: Zac Atkinson, Nolan Woodard
Förlag: Boom! Studios
Betyg: 4/5
Jag har följt Jason Aaron och Steve Dillons Punisher MAX sen den startade – 
Visserligen lite efter halloween men ändå: vampyrer passar väl fortfarande årstiden?
Jag hypade nye fan-favoriten David Liss (då) kommande pulpmacka Mystery Men rätt hårt all the way 
Ibland dyker guldkornen upp när man minst anar det. Efter att ha plöjt vad som känns som ett oräkneligt antal halvkassa The New 52-förstanummer (de är så standardiserade att de inte kan bli sämre än halvkassa, vilket i sig är en deprimerande insikt) hade jag ett starkt behov av att läsa nåt som inte innehöll mainstreamsuperhjältar. Jag hade hoppats mycket på Richard Salas nya The Hidden, men den var liksom hans föregående album, 
Resurrection Man – Britterna Dan Abnett och Andy Lanning hoppar från Marvel, där de ju gör sitt mesta jobb, till DC med en ny version av en figur de en gång uppfann åt DC: Mitch Shelley, The Resurrection Man. Resurrection Man har den något aparta superkraften att när han dör så vaknar han snart upp med en ny superkraft (och stackars Mitch dör ofta, osårbarhet verkar inte vara en kraft han någonsin har på repertoaren). Det ser på papperet ut som ett perfekt upplägg för lite mörk och samtidigt trippad superhjälteunderhållning med lite lagom djupa reflektioner över död och identitet och såna saker. Det var i alla fall så jag mindes det sena 1990-talets Resurrection Man, men i det här numret varar det mörka och existentiella i exakt 8 sidor, innan resten av numret tas upp av en lång fajtscen mellan Mitch och en demon. Trå-kigt! Blasé som jag är efter år av populärkulturkonsumtion tycker jag dessutom att den antydda ramhandlingen med ”ett krig mellan himmel och helvete” känns ungefär lika originell som baksmälla på nyårsdagen. Lägg till detta Fernando Dagninos helt ordinära och ibland rentav tillkämpat ”mörka” illustrationer och vi slutar med en New 52-titel som måste klassificeras som tämligen svag även i ett redan svagt startfält. Betyg: Två minus. 
”From the creator of 
Såhär i skuggan av DC:s relaunch har Marvel gjort en omstrukturering av sina Ultimate-titlar efter den 
I Frankenstein, Agent of S.H.A.D.E. teamar två av DC:s indie-alibis upp: författaren Jeff Lemire och illustratören Alberto Ponticelli (mest känd från sorgligen nedlagda 
