Doug TenNapel har gjort flera omtyckta serier som riktar sig till unga tidigare som Monster Zoo och Ghostopolis. Jag har inte läst något av honom tidigare men när jag läste om Bad Island kunde jag inte låta bli, dessutom var omslaget väldigt lockande. Bad Island handlar om en familj bestående av mamma, pappa, son och dotter som ger sig ut på en seglats som pappan mot de andras vilja drivit igenom. Det vill sig inte bättre än att de kraschar mot en ö och båten slås sönder. Men de klarar sig iaf. Eller nästan, Janie, som är ca fem år förlorar sin älskade orm Pickles i kraschen men vill inte ta farväl utan behåller sitt alltmer ruttnande husdjur. Det blir inte bättre när ön visar sig vara befolkad av hemska djur och vidriga varelser. Familjen får göra vad de kan för att överleva och avslöja öns hemlighet, en hemlighet som man förstår allteftersom den parallella handlingen om en konflikt på en avlägsen planet berättas.
Bad Island är en jäkligt jobbig ö. Familjen ställs på en massa prov och det hela blir lite småspännande och säkert mer så för någon i yngre tonåren som får antas vara den huvudsakliga målgruppen. Albumet är trots allt utgiven på Scholastics underetikett Graphix. Vem som är huvudperson utöver ön framträder först efter tag då tonårige sonen Reese går från trumpen och anti tonåring till uppfinningsrik och modig räddare av familjen. TenNapel har levererat en härlig blandning av tv-serien Lost, lite Lovecraft-monster och Robinson Kruse om han haft familjen med sig. Serien är fartfylld och kul och som sagt lite spännande. TenNapel är en riktigt bra tecknare och såväl rymdkonflikten som ön är fantasifullt skildrad och dialogen sitter som en smäck. Bad Island är ett julklappstips inte bara till tonåringar utan alla som gillar ett hederligt gammaldags äventyr med inslag av sci-fi och fantasy.
Förlag: Graphix
Betyg: 4/5


Det var ett tag sen jag skrev om Irredeemable nu. Det är inte för att tidningen är ointressant, snarare har den liksom smugit sig på mig och gradvis växt sig starkare och starkare. När vi tittar in i #31 har Plutonian återvänt till jorden och Paradigm, hjältegruppen som är de enda som har ens en avlägsen chans att stoppa honom, är totalt splittrade – någon har gått över till den andra sidan, någon har dragit sig tillbaka, någon sitter fast i ett alien-fängelse… Med tanke på att Waid började sin historia om hur världens mäktigaste superhjälte istället blir världens mäktigaste superskurk med att stora delar av jorden var ödelagd och mänskligheten levde i skräck är det imponerande hur mycket mer eländig och hopplös han lyckats göra situationen under de dryga två år som Irredeemable nu pågått…
Jag har följt Jason Aaron och Steve Dillons Punisher MAX sen den startade – 
De flesta effekterna är positiva, men att vi verkligen lever i den återutgivna Deluxeversionens epok blir tydligare för var dag. Serieförlagen känner sin målgrupp och vet att det är busenkelt att få folk att slanta upp för samma serie flera gånger om man sköter det hela någotsånär snyggt. Nu har turen kommit till # 23 (ja, vi sifferkonspiratoriskt lagda drar en lättnadens suck) av Daniel Clowes tidning Eight Ball. Till skillnad från många andra snofsiga utgåvor så lyser extramaterialet här med sin frånvaro om man inte räknar några nytecknade försättsblad. I övrigt är det tidningen, som i sitt albumformat redan var rätt lyxigt, rakt upp och ner. Clowes är mest känd för vardagsrealistiska Ghost World, men har alltid odlat en avgjort mer surrealistisk ådra i verk som Like A Velvet Glove Cast in Iron och David Boring. Här tacklar han superhjältegenren på sitt eget oefterhärmliga sätt (jag tittar på dig Adrian Tomine) och resultatet är fantastiskt.
Jag hypade nye fan-favoriten David Liss (då) kommande pulpmacka Mystery Men rätt hårt all the way 




