Arkiv för kategorin ‘4’

Recensioner

Bad Island

söndag 27 november, kl 19:16 av 1 kommentar

badisland

Doug TenNapel har gjort flera omtyckta serier som riktar sig till unga tidigare som Monster Zoo och Ghostopolis. Jag har inte läst något av honom tidigare men när jag läste om Bad Island kunde jag inte låta bli, dessutom var omslaget väldigt lockande. Bad Island handlar om en familj bestående av mamma, pappa, son och dotter som ger sig ut på en seglats som pappan mot de andras vilja drivit igenom. Det vill sig inte bättre än att de kraschar mot en ö och båten slås sönder. Men de klarar sig iaf. Eller nästan, Janie, som är ca fem år förlorar sin älskade orm Pickles i kraschen men vill inte ta farväl utan behåller sitt alltmer ruttnande husdjur. Det blir inte bättre när ön visar sig vara befolkad av hemska djur och vidriga varelser. Familjen får göra vad de kan för att överleva och avslöja öns hemlighet, en hemlighet som man förstår allteftersom den parallella handlingen om en konflikt på en avlägsen planet berättas.

Bad Island är en jäkligt jobbig ö. Familjen ställs på en massa prov och det hela blir lite småspännande och säkert mer så för någon i yngre tonåren som får antas vara den huvudsakliga målgruppen. Albumet är trots allt utgiven på Scholastics underetikett Graphix. Vem som är huvudperson utöver ön framträder först efter tag då tonårige sonen Reese går från trumpen och anti tonåring till uppfinningsrik och modig räddare av familjen. TenNapel har levererat en härlig blandning av tv-serien Lost, lite Lovecraft-monster och Robinson Kruse om han haft familjen med sig. Serien är fartfylld och kul och som sagt lite spännande. TenNapel är en riktigt bra tecknare och såväl rymdkonflikten som ön är fantasifullt skildrad och dialogen sitter som en smäck. Bad Island är ett julklappstips inte bara till tonåringar utan alla som gillar ett hederligt gammaldags äventyr med inslag av sci-fi och fantasy.

Illustration: Doug TenNapel
Förlag: Graphix
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Dear Creature

lördag 19 november, kl 11:45 av 1 kommentar

dear-creatureDear Creature är Jonathan Cases debut och handlar om Grue, ett monster som bor under havets yta i ett vrak. Grues ursprung är höjt i  dunkel men strålning kan tänkas vara boven. Hans enda sällskap är ett gäng pratiga krabbor som mest hänger på honom för att få resterna av det han fångar och äter. Det innebär att de får resterna av unga par som Grue fångat kring stränderna ovanför sin boning. De hormoner som utsöndras av unga och upphetsade fungerar närmast som en dragkrok på Grue. Grue har dock börjat fundera kring sin existens och om han verkligen ska fortsätta fånga och äta unga. Anledningen till hans tvekan är de läskflaskor med sidor ur Shakespeares pjäser som han hittat flytande lite varstans. En dag bestämmer han sig för att söka reda på den som skickat dem eftersom han vill komma i kontakt med människor på annat sätt än att äta dem. Han är övertygad om att den som skickat dem menat de för honom och att det är hans livs kärlek han står i begrepp att finna. Tyvärr för Grue finns det kopplingar mellan hans sista måltid och föremålet för han affektion, Giulietta, som bor på en övergiven båt tillsammans med sin syster och hennes barn, varav den ena är anklagad för de försvinnanden som Grue är skyldig till. Dear Creature är Jonathan Cases debut, han har även gjort Green River Killer som getts ut av Dark Horse. Trailer för albumet här och en intervju med Jonathan Case här.

Debut som sagt å vilken debut! Case jobbar enbart med vitt och svart, inga gråskalor här inte. Å snorfint är det, som en nedtonad variant av Paul Pope med inslag av Hasse Lindahl. Mumma för ögonen. Historien är dessutom placerad i 50-talet och miljöerna är även de snygga och Case lyckas förmedla atmosfären väl. Ansiktsuttryck och känslor kan vara många i övrigt skickliga tecknares akilleshäl men även i detta avseende lyckas Case riktigt bra. Historien om det kärlekstörstande monstret Grue är skönt absurd liksom Grues Shakespeare-lingo. Krabborna fungerar som sköna humoristiska side-kicks vars enda intresse är att få smulorna från Grues människomåltider. Historien bärs i mångt och mycket fram av den kärlekstörstande Grue och hans osvikliga tro på att det ska bli han och Giulietta och på sätt bryta hans utanförskap. En uppenbar tribut till 50-talets monsterfilmer. De sista sidorna är de allra roligaste där Grues krabbor ger en historielektion kring Shakespeare och hans sätt att tala och hur det leddes till att han kastades till ett sjömonster då  människorna fått nog av honom på 1950-talet. Dear Creature är en suveränt tecknad, absurd och stundtals riktigt kul serie.

Illustration: Jonathan Case
Förlag: Tor Books
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Irredeemable #31

tisdag 15 november, kl 16:39 av 0 kommentarer

Irredeemable31Det var ett tag sen jag skrev om Irredeemable nu. Det är inte för att tidningen är ointressant, snarare har den liksom smugit sig på mig och gradvis växt sig starkare och starkare. När vi tittar in i #31  har Plutonian återvänt till jorden och Paradigm, hjältegruppen som är de enda som har ens en avlägsen chans att stoppa honom, är totalt splittrade – någon har gått över till den andra sidan, någon har dragit sig tillbaka, någon sitter fast i ett alien-fängelse… Med tanke på att Waid började sin historia om hur världens mäktigaste superhjälte istället blir världens mäktigaste superskurk med att stora delar av jorden var ödelagd och mänskligheten levde i skräck är det imponerande hur mycket mer eländig och hopplös han lyckats göra situationen under de dryga två år som Irredeemable nu pågått…

Fortsätt läsa Irredeemable #31

Manus: Mark Waid
Illustration: Diego Barreto, Damian Couceiro
Färgläggning: Zac Atkinson, Nolan Woodard
Förlag: Boom! Studios
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Punisher MAX #19

tisdag 15 november, kl 01:00 av 2 kommentarer

PunisherMAX19Jag har följt Jason Aaron och Steve Dillons Punisher MAX sen den startade – i början var jag lite tveksam, sen pushade Aaron det extrema underhållningsvåldet till nya gränser, och därefter har Aaron tvärt valt en annan väg där Frank Castles inre liv (such as it is) utforskas med en psykologisk närgångenhet av en art som sällan skådats i mainstreamserier. Förra arcen Frank kvalade lätt in i topp-10-Punisherhistorier någonsin, och när vi i och med #19 kan jag säga att pågående arcen Homeless fortsätter i samma stil. Som jag nämnt tidigare har många försök gjorts att placera Punisher i en mer ”verklighetstrogen” kontext (på papperet är han ju kanske den mest trovärdiga, om ett sånt ord ens kan användas, av Marvels alla figurer) men Aarons och Dillons Punisher MAX är just nu det i särklass bästa slika försöket. Aaron har här helt lagt prutthumorn på hyllan och skruvat ned gladvåldet till förmån för en Dante-vandring in i Frank Castles sargade psyke. Vad är det som driver honom? Egentligen? Nu när Frank är hemlös, utan högkvarter och bara kan straffa brottslingar med de vapen och den ammunition han lyckas ta ifrån dem ställs den frågan på sin spets. Och vad gör han när New Yorks samlade gangsterbefolkning tycker att han blivit mjuk efter fajten mot Bullseye och den följande fängelsevistelsen? Eländesfest är bara förnamnet (Franks role model visar sig sorgligt nog vara en envis vietnamesisk gerillasoldat som Frank slet halsen av med sina bara händer).

OBS! Lätta spoilers efter hoppet!

Fortsätt läsa Punisher MAX #19

Manus: Jason Aaron
Illustration: Steve Dillon
Förlag: Marvel
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Habibi

måndag 14 november, kl 21:00 av 1 kommentar

habibiCraig Thompsons var den serie jag såg fram emot mest i höst efter att ha läst underbara Goodbye Chunky Rice och fantastiska Blankets. Med Blankets, Moderna klassiker-recensionen kommer framöver, levererade Thompson då en närmast unikt serieroman, i avseendeet att den inte samlade tidigare publicerat material och ändå klockade in på över 600 sidor. Blankets handlade om Thompsons uppväxt i ett hem med starkt troende föräldrar och en intolerant kristendom och hur han efter mycket ångest både finner kräleken och ett sätt att förhålla sig till kristendomen. Efter Blankets har det kommit en resedagbok men i huvudsak har Thompson ägnat sig åt Habibi. Habibi kom till som en följd av 11 september och den islamofobi som följde därpå. Där Frank Miller verkar (har inte läst och kommer inte läsa Holy Terror) gå in för att förstärka vi och dom-känslan och islamofobin som infann sig både i folks medvetanden och vissa politikers uttalanden har Thompsons mål uppenbarligen varit att skapa förståelse. Habibis handling är inlindad i berättelser från både bibeln och koranen och Thompson ägnar även stor möda åt olika arabiska tecken och deras betydelse.  Allt utspelar sig i en fiktiv värld som är en blandning av tusen och en natt och ett nutida vagt Mellanöstern, landet kallar Thompson Wanatolia. Handlingen krestar kring Dodola och Zam (Habibi). Dodola säljs av sin far till en äldre man för att bli hans hustru när hon bara är ett barn. Äktenskapet blir dock inte långvarigt eftersom maken, tillika skriftställare, mördas av slavhandlare som tillfångatar Dodola för att sälja henne. På slavmarknaden hindrar Dodola slavhandlarna att döda en övergiven bäse, Zam. Dodola, fortfarande bara ett barn, hindrar dem och flyr med Zam från staden ut i öknen  där de finner sin fristad i en övergiven båt. Dodola uppfostrar Zam och försörjer dem genom att prostituera sig. Mellan de båda växer en kärlek starkare än allt annat fram. Ödet har dock annat än kärlek och frihet åt Dodola och Zam. De skiljs på nytt och kämpar mot till synes oöverstigliga odds för att finna varandra.

Fortsätt läsa Habibi

Illustration: Craig Thompson
Förlag: Pantheon
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

The Death-Ray

torsdag 10 november, kl 16:40 av 0 kommentarer

Death-RayDe flesta effekterna är positiva, men att vi verkligen lever i den återutgivna Deluxeversionens epok blir tydligare för var dag. Serieförlagen känner sin målgrupp och vet att det är busenkelt att få folk att slanta upp för samma serie flera gånger om man sköter det hela någotsånär snyggt. Nu har turen kommit till # 23 (ja, vi sifferkonspiratoriskt lagda drar en lättnadens suck) av Daniel Clowes tidning Eight Ball. Till skillnad från många andra snofsiga utgåvor så lyser extramaterialet här med sin frånvaro om man inte räknar några nytecknade försättsblad. I övrigt är det tidningen, som i sitt albumformat redan var rätt lyxigt, rakt upp och ner. Clowes är mest känd för vardagsrealistiska Ghost World, men har alltid odlat en avgjort mer surrealistisk ådra i verk som Like A Velvet Glove Cast in Iron och David Boring. Här tacklar han superhjältegenren på sitt eget oefterhärmliga sätt (jag tittar på dig Adrian Tomine) och resultatet är fantastiskt.
Fortsätt läsa The Death-Ray

Manus: Daniel Clowes
Illustration: Daniel Clowes
Förlag: Drawn & Quarterly
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Tamara Drewe

onsdag 2 november, kl 20:46 av 0 kommentarer

tamara-dreweFörsta gången jag hörde talas om Posy Simmonds och Tamara Drewe var i samband med filmatiseringen med Gemma Aterton i huvudrollen. Jag bläddrade sedan i albumet på biblioteket men skippade det då jag inte gillar hela textsjok i serier, detta trots att jag bara läst positiva omdömen om den. Jag lånade istället filmen och min flickvän var nöjd tills jag berättade att den byggde på en serie (irritationen bygger på att min seriesamling då liksom nu breder ut sig i vår lilla källare). Filmen var hyfsad men lämnade inget bestående intryck förutom att Gemma Aterton är redigt snygg. Wiboom Books har nu gett ut albumet på svenska och det landade ett recensionsex i brevlådan och då var det dags att läsa Tamara Drewe trots textsjoken.

Tamara Drewe handlar om journalisten med samma namn som flyttar tillbaka till den delvis pittoreska byn hon växte upp i (en blandning lyxiga hem och arbetarhem). Hon har en egen kolumn i en större tidning och är därmed kändis, dessutom har hon opererat sin tidigare ganska stora näsa. Innan läsaren presenteras för Tamara presenteras paret Hardiman, Nicholas och Beth, som driver författargården Stonefield där dels Nicholas Hardiman skriver populära deckare och dels andra författare bor för att få skaparro. Allt under överinseende av Beth som servar alla. På gården arbetar Andy Cobb som kände Tamara när båda var yngre. Utan att spoila något så blir det intriger med en avdankad popstjärna, två uttråkade tonårstjejer, författare med baktankar och annat. En såpa alltså. Serien är löst baserad på Thomas Hardys roman Fjärran från vimlets yra från 1920. Smakprov finns hos Wibom Books.

Fortsätt läsa Tamara Drewe

Illustration: Posy Simmonds
Förlag: Wibom Books
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Mystery Men #1-5

onsdag 26 oktober, kl 17:09 av 3 kommentarer

MM1Jag hypade nye fan-favoriten David Liss (då) kommande pulpmacka Mystery Men rätt hårt all the way back in april och såg fram emot att recensera den, men serien kom och gick och jag träffades av ett skenande godståg av jobb och allmän stress (för den intresserade kan jag meddela att jag fortfarande släpas under sagda godståg men har nu lyckats fippla fram en fickkniv som jag håller mellan tänderna och väntar på tillfälle att skära av hängslena så jag kan bli fri – tur att man är osårbar). Nu är det dock dags att infria löftet och säga några ord om en av sensommarens fläskigaste serieupplevelser.

För det är klart att denna pulpdjupdykning i Marveluniversats historia (cameo från Baron Zemo d ä, någon?) håller måttet. Liss manus och Zirchers illustrationer skapar en knallhård pulpsmäll som verkligen lovar gott inför Liss kommande version av pulpklassikern The Shadow.

Fortsätt läsa Mystery Men #1-5

Manus: David Liss
Illustration: Patrick Zircher
Färgläggning: Andy Troy
Förlag: Marvel
Betyg: 4+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Viktor Kasparsson 1: Skräckens ängel

tisdag 25 oktober, kl 20:30 av 4 kommentarer

skrackens-angel-kasparsson-1I de sista skälvande dagarna av 2010 släppte Albumförlaget Dennis Gustafssons debut Viktor Kasparssons Makabra Mysterier och det var en debut som verkligen gav mersmak. Debuten bestod av fyra kortare historier och jag skrev då att jag gärna ville läsa något längre av Dennis Gustafsson. Det är bara att konstatera att jag blivit bönhörd eftersom Skräckens ängel är en historia som klockar in på fina 77 sidor i stort fint format. I Skräckens ängel berättas om hur Viktor Kasparsson först kom i kontakt med det ockulta och vad som ledde in honom på detektivbanan. Smakprov finns på Albumförlagets hemsida.

I Skräckens ängel möter man en ung Viktor Kasparsson som arbetar som assistent åt en känd fotograf i Hälsingborg. Han skickar Kasparsson på ett uppdrag för att ta flygfoton med hjälp av ett plan i byn Svartmåla. I Svartmåla oroar sig prästen och en spåkvinna över att onda makter driver spel i bygden. Via en kuslig väg kommer Kasparsson fram till flygaren Heinrich Rygel och dennes dotter Emma Rygel. Heinrich sitter numera i rullstol och det är Emma som numer flyger planet. Kasparsson och Emma fattar snabbt tyckte för varandra. Kärleken är tyvärr inte det enda som spirar i Svartmåla utan ondskan frodas och när de framkallar fotografier från flygningen ser den en eldsvåda och när de kommer till det brinnande huset gör de en makaber upptäckt, samtidigt visar Heinrich sin mörka sida. Allt beroende på en uråldrig ondska som hamnat i Svartmåla.

Omslaget till Skräckens ängel är suveränt snyggt och Gustafssons teckningar inuti boken håller även de hög klass. Det är en förbättring jämfört med teckningarna i första albumet och då var de bra redan där. Skräckens ängel utspelar sig en höst och Gustafsson maximerar verkligen användningen av höstens vackra färger vilka den mörka historien kontrasterar mot. Lika förtjust som jag är i teckningarna är jag i handlingen. Skräckens ängel lyckas till skillnad mot de flesta skräckserier jag läst vara skrämmande. Det börjar redan på vägen mot Svartmåla och ankomsten till Rygels hus. Spänningen hålls vid liv ända till slutet och på vägen finns ytterligare några riktigt spännande partier. Det hela får extra nerv av kärlekshistorien mellan Kasparsson och Emma, man vill verkligen att det ska gå bra för dem. Spännande, läskigt, tragiskt och vackert sammanfattar albumet bra. Jag ser fram emot att få läsa mer om Viktor Kasparsson för Skräckens ängel är en av de absolut bästa svenska serier jag läst. Läs och njut!

Illustration: Dennis Gustafsson
Förlag: Albumförlaget
Betyg: 4+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Valhall – Den samlade sagan del 1

torsdag 20 oktober, kl 20:47 av 0 kommentarer

valhallFör många av er som läser Shazam så behöver danska serien Vahall ingen större presentation. Det är den kanske största serieklassikern vi har här i Norden och Peter Madsen har jobbat på den i 25 år innan serien förra året kom ut med sitt 15:e och sista album (Völvans syner). Nu så har förlaget Ekholm & Tegebjer börjat ge ut de maffiga samlingsvolymerna av Valhall på svenska (totalt ska det bli 5 volymer och i skrivande stund så har två släpps). Det är härligt att se att man satsar på så här påkostade samlingsutgåvor, det är vi inte direkt bortskämda med här i Sverige. Over-size, vackert inbunden och med fint tryck så är det en fröjd att sitta och bläddra i denna.

Många av er har säkert växt upp med Valhall men för mig så upptäckte jag Valhall först i och med SPX förra året då jag köpte Völvans syner och fick den också signerad av Madsen, och inte bara det utan också en fantastisk teckning av Freja. Jag blev minst sagt imponerad av Madsen och blev inte mindre imponerad när jag började läsa albumet. Jag föll direkt för de härliga illustrationerna, Madsens sätt av angripa gudasagorna och inte minst den underbara humorn. När jag nu läste Valhall – Den samlade sagan del 1 så är det första som slår en den utveckling som Madsen gjort från de första Valhall-albumen till det sista. Det vore ju konstigt om inte utvecklats något på 25 års tid. Men det som slår mig mest är hur pass mycket som faktiskt redan fanns på plats redan i första albumet och som sedan förfinats och finjusterast under årens lopp.

Valhall – Den samlade sagan del 1 samlar som sagt de tre första albumen av Valhall: Ulven är lös, Tors brudfärd och Odens vad. Min favorit bland dessa är Tors brudfärd som bygger på sagan om hur Tors hammare Mjölner blir stulen av en jätte som endast lämnar tillbaka hammaren om gudinnan Freja gifter sig med honom. Freja själv har absolut inga planer på att bli brud så istället så får Tor och Loke klä ut sig till brud och brudtärna i ett försök att lura jättarna och få tillbaka hammaren. Den stora behållningen här är samspelet mellan Tor och Loke samt den härliga humorn som de ger upphov till.

Som krydda på moset så innehåller den här samlingen också rikligt med extramaterial, bland annat berättelser om hur arbetet med albumen gick till och vad som var viktigt för Madsen & Co. när de skapade sin historia, men det kanske bästa är ändå att man också har tagit med de ursprungliga asa-sagorna som ligger till grund för respektive album. Ett mycket bra initiativ som verkligen er mervärde.

Den här samlingen är verkligen ett praktverk, och är man redan ett Valhall-fan så har man säkert redan införskaffat denna och del 2 som kom ut för lite drygt en månad sen. Men även om man bara är flyktigt bekant med Valhall så tycker jag att man bör överväga ett inköp av denna samling. Valhall är en klassiker och förtjänar sin plats vilken seriesamling som helst.

Manus: Peter Madsen, Hans Rancke & Henning Kure
Illustration: Peter Madsen
Tusch: Peter Madsen
Färgläggning: Sören Håkansson
Förlag: Ekholm & Tegebjer
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer