Att det varit snålt tilltaget med de riktigt bra titlarna i DCs nysatsning ger även Shazamredaktionens stickprov stark vittnesbörd om. Det känns trist med alla missade chanser och därför extra roligt när man hittar något som imponerar. En sådan tidning är Grant Morrisons och Rags Morales nytolkning av Superman.
Där många 52-skribenter vänder ut och in på sig själva i en strävan att vara samtida, Aquaman intervjuas på en ”Flämt!” sushisrestaurang av en bloggare, gör Morrison sin vana trogen precis tvärtom. För att röra sig framåt måste man ibland blicka bakåt och han går hela vägen tillbaka till Jerry Siegel och Joe Shusters ursprungliga koncept med Superman som en proletärhjälte. Och ja, jag vet att i sin första fanzinepublicerade version var han en skallig superskurk, men här pratar vi alltså förra gången det kom ett Action Comics # 1 1938. Jag ser även tydliga ekon från boken som inspirerade duon: Philip Wylies Gladiator, rekommenderad läsning för alla som vill se källan till mycket av superhjältemytologin och redan införlivad i DC-universat på diverse intrikata vis.
Resurrection Man – Britterna Dan Abnett och Andy Lanning hoppar från Marvel, där de ju gör sitt mesta jobb, till DC med en ny version av en figur de en gång uppfann åt DC: Mitch Shelley, The Resurrection Man. Resurrection Man har den något aparta superkraften att när han dör så vaknar han snart upp med en ny superkraft (och stackars Mitch dör ofta, osårbarhet verkar inte vara en kraft han någonsin har på repertoaren). Det ser på papperet ut som ett perfekt upplägg för lite mörk och samtidigt trippad superhjälteunderhållning med lite lagom djupa reflektioner över död och identitet och såna saker. Det var i alla fall så jag mindes det sena 1990-talets Resurrection Man, men i det här numret varar det mörka och existentiella i exakt 8 sidor, innan resten av numret tas upp av en lång fajtscen mellan Mitch och en demon. Trå-kigt! Blasé som jag är efter år av populärkulturkonsumtion tycker jag dessutom att den antydda ramhandlingen med ”ett krig mellan himmel och helvete” känns ungefär lika originell som baksmälla på nyårsdagen. Lägg till detta Fernando Dagninos helt ordinära och ibland rentav tillkämpat ”mörka” illustrationer och vi slutar med en New 52-titel som måste klassificeras som tämligen svag även i ett redan svagt startfält. Betyg: Två minus. 
”From the creator of 
Med all vår bevakning av DC:s relaunch har de andra förlagen hamnat lite i skymundan (vilket förmodligen är precis vad DC hoppats på…), men Marvel ligger såklart inte på latsidan de heller. Fear Itself lider mot sitt slut, X-eventet Schism har ändrat X-status quo (för miljonte gången i ordningen) och Spindelmannen-eventet Spider Island fortsätter vara Marvels bästa, mest helgjutna event på länge (mer om detta senare). Och inte nog med det, hot damn vad David Liss Black Panther fortsätter vara bra! Liss går verkligen från klarhet till klarhet, hans pulpstänkare Mystery Men* har varit en av de mest rent underhållande serieberättelserna hittills i år från något av de stora förlagen, och i det hörn han mutat in av Marvel-universat i Black Panther fortsätter han att slå bollen ut ur parken, som det heter.
