Jag vet att jag tidigare sagt att jag inte är särskilt intresserad av DCnU, men nu när de nya titlarna börjar släppas så måste jag säga att jag blivit mer peppad. Jag gillade ju som ni kanske minns första numret av nya Stormwatch (mycket tack vare att det kändes rätt mycket som gamla Stormwatch), så jag bestämde mig för att testa en titel till. I och med att Keith Giffen både författat och tecknat en hel del serier som jag gillat tidigare, till exempel Lobo och Annihilation, så bestämde jag mig för att testa på premiärnumret av O.M.A.C. – One Machine Army Corp – där Giffen står för både illustration och manus. Som manusförfattare har vi även Dan Didio som utöver författandet är en allmän bigshot hos DC (mer om Didio på Wikipedia). Innan jag går in på det här numret så kan jag säga att jag inte har någon som helst koll på vad O.M.A.C. är eller har inneburit för DC. Jag har förstått att det är någon typ av robotvapen, men utöver så är jag en äkta n00b. Det är med andra ord med nybörjarögon som jag recenserar den här titeln (till skillnad mot tidigare nämnda Stormwatch). Kan även tillägga att jag köpt och läst det här numret på iPad:en. 22 kr tycker jag känns helt ok för ett digitalt nummer när man som jag inte har någon koll på vad man egentligen köper.
Handling: Jody Robbins jobbar på Cadmus Industries som pysslar med avancerad gen- och medicinforskning, och har ett förhållande med kollegan Kevin Kho. En helt vanlig dag på jobbet så går inkräktarlarmet medan Kevin är borta på toa, och innan någon ens hinner tänka på att säga kvastskaft så attackeras Cadmus av någon sorts exotisk och färgglad robot / krigsvarelse som stormar in och högljutt proklamerar att I AM O.M.A.C. Medan Jody letar efter Kevin så mosar sig O.M.A.C. helt sonika fram genom Cadmus underjordiska (och såklart hemliga) labb fullt av högteknologiskt maskineri, generiska underhuggare, robotmutanter och mystiska utomjordingar medan han droppar sköna oneliners som I AM O.M.A.C. (ja, igen), ENGAGE! och ARRGHH! När krossandet är klart så försvinner O.M.A.C., Kevin vaknar upp i öknen och undrar vad som egentligen hände när han var borta på toa, och så är första numret slut.
Det bra: För att beskriva O.M.A.C som serie så skulle jag säga att den är som en mix av klassisk HULK SMASH-action och rymdserier à la Jack Kirby. För min del så är det en väldigt lyckad mix. Giffen och Didio levererar en extremt opretentiös och enkel serie som helt oblygt flörtar med Kirby-alster som Eternals (Marvel), The Fourth World (DC) och liknande 70-talsepos, vilket alltså innebär att vi direkt får bekanta oss med robotar, laboratoriemutanter, superkrafter och överdimensionerat scifi-maskineri. Kirby-känslan blir såklart ännu mer uppenbar då Giffen är riktigt bra på att assimilera Kirbys distinkta tecknarstil, men han gör det med en tvist så att det känns mer som en homage snarare än ren retro. Guldstjärna även till tuscharen Scott Koblish och färgläggarna på Hi-Fi som gör O.M.A.C. till en riktigt dynamisk och färgsprakande upplevelse. I korthet så känns O.M.A.C. som en riktigt skön 70-talsserie som anpassats för 2011.
Det mindre bra: Det enda negativa jag kan komma på är att jag funderar lite på om O.M.A.C. kommer att hålla i det långa loppet. Det kan ofta vara problematiskt att ge karaktärer som inte säger mer än tre ord i taget en tillräckligt intressant personlighet, men i och med att Giffen och Didio ägnar hela första numret åt lite snack och mycket verkstad så är det för tidigt att uttala sig om det än. Förhoppningsvis så har teamet ett par ess i rockärmen framöver, för annars så lär O.M.A.C. kunna bli en rätt enformig serie.
Sammanfattning: O.M.A.C. bjuder på storymässig och visuellt klassisk serieaction från ruta ett, och är även ett rätt ultimat förstanummer utan någon som helst dödtid. Pang på rödbetan från start alltså, och med flera sköna referenser till rymd/superseriernas glada glansdagar, men man kan undra hur länge konceptet med en rymdrobot som krossar grejer egentligen kommer att hålla. Framtiden får visa på om O.M.A.C. kan bli mer än kortvarig underhållning, även om den utan tvekan funkar väldigt bra som sådan.
Illustration: Keith Giffen
Tusch: Scott Koblish
Färgläggning: Hi-Fi
Förlag: DC
Betyg: 4/5
Serievärldens meste Mick Jagger-lookalike, den tids- och dimensionshoppande agenten Casanova Quinn är tillbaka, och tro mig när jag säger att det är en seriehändelse av rang. Casanova (tidigare delar recenserade 
Jag recenserade första volymen av skräck-western-action-serien The Sixth Gun 
För ett tag sen presenterade vi en 
Det har gått två år sedan sist för oss, men för Mina Murray och hennes krympande hjältegrupp har 59 år förflutit sedan deras monumentala misslyckande i förra delen Century: 1910. Under läsningen får vi många frestande glimtar av vad som hänt i perioder som man ännu inte skildrat. Bland annat har Murray lett en grupp av science heroes efter mer klassiskt snitt och besökt månen. I intervjuer har Moore indikerat att han kan komma att återvända till en del av händelserna som nämns i framtida avsnitt. Vi får hoppas på det. (SPOILERS AHOY!)
Jag följer ju som bekant Amazing Spider-Man (se recensioner 
Det vore lätt att hemfalla åt någon sorts cineastisk evolutionsteori när man efter en genomgång som innehållit sin beskärda del stolpskott når fram till en film som så väl lyckas med vad den föresatt sig. En tro att nu när Marvel producerar sina egna filmer får vi seriefans alltid vårt lystmäte på vita duken. Men årets andra produktioner ger vid handen att egen studio och hårt bevakad kontinuitet eller ej så får man inte alltid till det. Både Thor och X-Men First Class hade sina stunder och roliga detaljer men var enligt mig inte lyckade rakt igenom. I Joe Johnstons Captain America: The First Avenger klaffar dock allt och resultatet är ett matinéäventyr av en kaliber vi väntat på alldeles för länge. 
