Året är 1801 och Kapten Helm och hans expedition slår läger inför vintern i de outforskade amerikanska ödemarkerna. En kraftigt decimerad, härjad och uppgiven skara män slits mellan hopplöshet och fruktan för de okända fasor de mött – och som de kommer att möta. Kylan och hungern gör att myteriet är nära men major Flewelling tänker inte låta några myterister eller desertörer hindra honom från att genomföra sitt uppdrag. De som vägrar lyda order avrättas och äts sedan upp av de allt hungrigare männen. Kannibalismen, situationens meningslöshet och fruktan för nya attacker blir snart för mycket för kapten Helm som befarar att han håller på att förlora förståndet då han inte kan få rösten i sitt huvud att tystna och när det senare visar sig att rösten tillhör ett spöke av en spansk conquistador från 1500-talet som hävdar att han kommit för att rädda hans liv så är han övertygad om att han blivit galen.
Fortsätt läsa Manifest Destiny, Vol. 4: Sasquatch
Illustration: Matthew Roberts
Tusch: Tony Akins, Stefano Gaudiano
Färgläggning: Owen Gieni
Förlag: Image Comics
Betyg: 3/5
Efter att ha skaffat sig mörk magi för att äntligen lyckas lämna det sockersöta fantasilandet Fairyland som varit Gertrudes fängelse i 30 år misslyckas hon kapitalt (som vanligt) men blir istället drottning över landet som hon hatar. Förutom att hon dör av tristess så lyckas Gertrude under sin korta regeringsperiod tillintetgöra urgamla avtal och överenskommelser, orsaka utrotningen av en, eller kanske två, civilisationer, varenda härskare eller krigsherre i Fairyland försöker störta henne från tronen och själv barrikaderar hon sig i ett rum omgiven av flaskor fyllda med vad som verkar vara – och som luktar som – hennes egen urin (vilket det också är). Följ med på nya blodiga och galna äventyr i andra volymen av Skottie Youngs brutala uppgörelse med själv och sitt eget arv till eftervärlden i I Hate Fairyland.
Så var det dags att summera ytterligare ett rikt serieår som för min egen del kulminerade redan i maj 2016 med mitt första besök på 
Ezra Orion, meddelandets väktare som nu blivit meddelandet förkroppsligat genom att inmundiga det har återigen samlat de utvalda inför den stundande apokalypsen. Han råder alla att gräva ner stridsyxan och bortse från tidigare oförätter och handlingar och följa sitt kall men allt för mycket blod har runnit på slagfälten för att det ska bli verklighet. Under tiden lyckas Death äntligen få upp spåret efter sin son Babylon, som enligt profetian är apokalypsens blivande odjur, men han är inte den ende som är på jakt efter pojken och hans manipulerande mentor Balloon. Detta är avslutningen på apokalypsens andra år i Jonathan Hickman och Nick Dragottas dystopiska science fiction-västern med smak av Game of Thrones som går under namnet East of West och som är en av Image Comics många riktigt bra pågående serier.
För ganska exakt ett år sedan recenserade jag första numret av 
I andra delen av Warren Ellis och Jason Howards serie om människornas liv i skuggan av en gigantisk invasion av trädliknande monoliter får vi den här gången följa två personers öden: Dr. Joanne Creasy och New Yorks tillträdande borgmästare Vince. Den sistnämnde använder sin nyvunna position till att smida machiavelliska ränker mot både sina gamla men även kommande fiender på ett hänsynslöst sätt medan Dr. Creasy är den ende överlevande efter ”The Blindhail Event” där trädet i norska Spetsbergen detonerade. Nu skickas hon till Orkneyöarna där det enda brittiska trädet existerar för att undersöka om förekomsten av olycksbådande svart vallmo ökat.
Året är 2016 och Erin Tieng går fortfarande upp lika tidigt som när hon delade ut tidningar för snart 30 år sedan. Skillnaden nu är att hon jobbar som journalist på samma tidning som hon en gång i tiden delade ut (fast den nu bara kommer ut fyra gånger i veckan), är 40 år gammal och ogift samt knaprar antidepressiva piller för att dämpa sin ångest. Hennes jobb och liv känns meningslöst, åtminstone om hon jämför med systern Missy som jobbar som helikopterpilot på sjukhuset och är förlovad med en läkare. Plötsligt befinner sig hennes yngre jag från 1988 tillsammans med hennes vänner Tiffany och Mac framför henne och hon frågar tårögt sitt yngre jag om hon också har ett mystiskt ärr på magen – ett ärr som 2016 års Erin inte har en aning om var hon har fått det ifrån.
