Varmt välkomna till ett nytt avsnitt av Veckans Nyheter! Här presenterar jag previews av nya nummer på seriehimlen, gamla favoriter som återvänder och andra små läckerheter som dykt upp under veckan som har gått.
GLITTERBOMB #1
Manus: Jim Zub
Illustration: Djibril Morissette-Phan
Förlag: Image Comics
Farrah Durante är en medelålders kvinna och ensamstående mamma i en bransch som dyrkar ungdomen. I början av sin Hollywood-karriär blev hon en TV-kändis efter att ha medverkat i en då populär sitcom men nu vill ingen ha henne längre. Sista ordet är dock inte sagt för Farrah är ute efter att hämnas på alla inom branschen som lagt krokben för henne och till sin hjälp har hon ett riktigt monster som finns inuti hennes kropp. Jim Zub (Skullkickers, Wayward) har författat en skräckhistoria som också ställer frågor om den cyniska filmbranschen och Glitterbomb tecknas också av det 22-åriga stjärnskottet Djibril Morissette-Phan. Farrahs monster är verkligt men också en metafor ungefär som i Marguerite Bennetts InSEXts där två kvinnor hämnas på misogyna män i ett viktorianskt England.
Simon Spurrier är en mycket skicklig författare som skickligt rör sig mellan olika genrer, eller snarare struntar i dem. Detta är extra tydligt i hans underbara Six-Gun Gorilla och framförallt Cry Havoc, som nu äntligen kommit ut i en mycket snygg och generös trade. På ett plan kan den beskrivas som ”en ung gatumusikant blir infekterad av en ockult förbannelse som förstör hennes liv och identitet, vilket får henne att ansluta sig till ett team av militära monster i ett krigshärjat Afghanistan i ett hopplöst försök att befria sig från denna förbannelse”. Om man vill göra det enkelt för sig kan man säga att den är ”Jarhead möter Pans labyrint” eller så kan man använda Spurriers egen underfundiga pitch: ”This is not the tale of a lesbian werewolf who goes to war – Except it kind of is.” Alla dessa beskrivningar funkar till viss del men till syvende och sist är Cry Havoc en historia om en ung kvinna som desperat försöker ta reda på vem hon är, omgiven av skrämmande och ofta våldsamma monstrositeter från världens undermedvetande som vi i dag kallar folklore.
”Vår värld är skit och vi vet alla om det. Titta bara på nyheterna i fem minuter. Storfinansen kontrollerar din regering, skitstövlar deltar i skottlossningar dagligen, terrorister spränger flygplatser och tunnelbanestationer, poliser skjuter oskyldiga svarta barn och kommer undan med det, psykopater kandiderar för presidentämbetet och Mellanöstern är ett kärnvapen från att förvandla oss alla till damm, och detta är bara toppen på isberget. Faktum är att det inte finns någon rättvisa. Onda människor kommer undan med allt och girighet förstör hela jävla planeten. Alla vet att det är så men vi vägrar tro på det själva. Vi klamrar oss fast vid en fantasi, ett hopp, och säger struntprat som att ”allt kommer att lösa sig med tiden och rättvisan kommer att segra” när allt i själva verket lutar åt fascism och massgravar. Men vi sitter vid våra skärmar och fyller våra huvuden med oljud och skriker åt varandra, som om det skulle ändra på något.”
Detta är en del av Dylans försvarstal i inledningen av Kill or Be Killed som ackompanjerar en brutal massaker, genomförd av honom själv, på ett antal medlemmar i den undre världen. Det är Dylans sätt att rättfärdiga det han gör men själva kärnan i Ed Brubaker och Sean Phillips utflykt i vigilante-genren är att Dylan egentligen inte har något val. Precis som titeln säger så gäller det i hans fall att ”döda eller dödas” och samtidigt som serien kommenterar vår samtid så har även Kill or Be Killed en mystisk twist som sticker ut så mycket att jag inte kan fortsätta recensionen utan spoilers. Spoiler-varning efter hoppet är därmed utfärdad.
Det är en helt vanlig dag i Metro City: Teddy lyssnar på radionyheterna om stadens superhjältar och gör anteckningar i sin loggbok om deras senaste förehavanden innan han får skynda sig till skolan; Diane kramar om sin lilla valp och tar på sig sin nya jacka som hon piffat upp med nitar; Ray snor ett paket cigaretter från TV-bordet innan han väcker sin alkoholiserade farsa, som somnat i soffan, så att han inte kommer för sent till jobbet och Mie suckar över att hon måste vara barnvakt åt lillebrorsan Mike eftersom hennes mamma jobbar kväll. Denna udda kvintett råkar sammanstrålar på en kulle på vägen från skolan, där Teddy metodiskt spanar efter superhjältar med sin kikare, när Mike i ett obevakat ögonblick försvinner in i skogen och alla börjar leta efter honom. Det som började som en vanlig dag slutar därefter i chock för mitt inne i den djupa skogen hittar ungdomarna liket efter Metro Citys mäktigaste superhjälte: Plutona.
