Epix utgivning under resten av året ser mycket intressant ut. Joann Sfars Lille prinsen är skickad till tryck och utkommer snart. Sfar gör sin egen version av Antoine de Saint Exupérys klassiker Den lille prinsen och det ska bli intressant att läsa den, Sfar är en av de bästa franska serieskaparna just nu. Serien är handtextad av nyligen bortgångne Oskar Forsgren. En annan intressant titel är Miriam Katins När mamma brände Gud, en självbiografisk berättelse om en ung flicka och hur hennes mamma försökte skydda henne från nazisterna och sedan från ryssarna samtidigt som pappan söker efter de båda. I senaste Bild & Bubbla skriver Fredrik Strömberg att den har potential att beröra lika mycket som Maus… Den 35 maj är Isabel Kreitz serieadaption av Erich Kästners klassiker med samma namn. Det är kul att Epix ger ut en tysk serie. Isabel Kreitz har tidigare gjort Die Sache mit Sorge om en tysk spion i andra världskrigets Tokyo. Epix ger också ut en bilderbok för barn: Ursäkta, var hittar vi Gud av Michael Schmidt-Salomon och Helge Nyncke.
Senare i år, eventuellt till jul kommer en av de bästa franska serier jag läst de senaste åren, Fabien Vehlmann och tecknarduon Kerascoëts Jolies Tenebres. Den svenska titeln är ännu inte klar men sagan om ett gäng söta sagofigurer som spårar ur sedan flickan som de bott i dött är genuint obehaglig. Dessutom blir det Coraline av Neil Gaiman och Craig Russel efter filmen med samma namn. Känns inte som något för mig men förhoppningsvis hittar den sina läsare i den åldersgrupp den riktar sig till. Om Epix får ut alla titlarna under det kommande halvåret är det kanon, så många intressanta serier har nog inte Epix gett ut sedan 90-talets början.

Dennis O’Neil och Neal Adams Green Lantern/Green Arrow-serie från 1970-72 har med rätta blivit en kanonisk serieklassiker – för första gången konfronterades superhjältar systematiskt med verklighetens sociala problem och omvälvingar. Särskilt skildringen av hur Green Arrows sidekick Speedy sjunker ned i drogträsket har blivit berömd (även om lika många har påpekat att Speedy tar sig ur samma träsk väl enkelt), men O’Neil och Adams tacklade snart sagt varenda brännande fråga från perioden: rasfrågan, politisk korruption, kvinnofrågan, alternativkultur, behandlingen av de amerikanska indianerna och så vidare. För den som händelsevis missat det så gav DC redan 1992-93 ut ett återtryck av dessa serier i två volymer (med undertitlarna Hard-Traveling Heroes och More Hard-Traveling Heroes), två volymer som fortfarande är i tryck (vilket visar på seriens ihållande popularitet) och dessutom humant prissatta.
När jag kollade runt på nätet efter att ha skrivit min förra text om den här serien hittade jag en del rätt märkliga reaktioner. Några skribenter klagade över bristen på bakgrundsinformation om huvudpersonen. Ett märkligt klagomål av flera anledningar. Primo: om protagonisten i en serie är en tungt beväpnad man med träben som kastar harpun på fladdermuslika vampyrer, behöver du verkligen veta mer? Secundo: seriehjältar har alltsedan Batman dök upp i Detective Comics # 27 presenterats in medias res. Ursprunget sparar man till ett senare nummer. Vet inte om vi har att göra med yngre seriefans som fått smaklökarna förstörda av alltför många filmversioner som alltid måste en origin story ur vägen innan allt kan börja på allvar. De behöver hur som helst inte sitta som levande frågetecken längre för redan i nummer två får vi bevittna de katastrofala händelser som ledde fram till vampyrpesten och Lord Baltimores jakt på Haigus. Historien som rullas upp är den vidrigaste skildringen av skyttegravskrigen den här sidan Jacques Tardis C’etait La Guerre de Tranchees. Här får man dock inte det breda, svepande panoramat av krigets bakgrund i korruption och rovkapitalism som Tardi erbjuder, enbart en kort och intensiv ögonblocksbild av hur ett helt kompani decimeras under en nattlig räd. Sönderskjutna män i lera och regn. Taggtråd. Samt givetvis Baltimores ödesdigra möte med sin framtida nemesis. En starkt andranummer som jag hoppas övertygar de som tvivlade att det här är en serie att räkna med.
Att läsa det här albumet är lite som att få ett årskort till ett ställe som kombinerar de bästa bitarna från The Hunterian Museum i London, Prags Centrum för dockteater, Hallwylska museet i Stockholm och Capuccinermunkarnas katakomber i Palermo. Som titeln antyder är det här ett sannskyldigt kuriosakabinett där Mike Mignola släpper loss lite mer än vanligt. Vilket säger en del med tanke på hur utflippade många av hans kontinuitetsstödda serier brukar vara. Titelhistorien med ett mekaniskt huvud som på uppdrag av ingen mindre än Abraham Lincoln bekämpar den stygge Emperor Zombie har tidigare publicerats som en one-shot. Det är utan vidare konkurrens den tidning jag köpt flest gånger för att sticka i handen på någon i behov av en serieupplevelse utöver det vanliga. Helt klart något av det bästa som flödat ur Mignolas huvud och penna. Ursprungsidén för Amazing Screw-On Head var att göra en leksak med ett huvud som på glödlampsmanér kunde bytas mellan en rad olika robotkroppar. Jag är förvånad över att Mezco, som gjort de extremt tjusiga 



SPOILER ALERT för den som inte följer Shadowland!


