Stora nyheter för oss som läser serier på iPhone och på iPad (jag kanske borde skriva ihop något om ups och downs med serieläsande på de mobila plattformarna?):
DC Comics släppte idag sin applikation för digitala serier. Det här innebär att Marvel och övriga utgivare av digitalt utbud nu inte bara får konkurrens av DC:s klassiker som Superman och Batman, utan även av Vertigo och Wildstorm. Goda nyheter om du frågar mig. Vad tycker du?
Albumförlagets första utgåva var första delen av Det tredje testamentet, med manus av Xavier Dorison och teckningar av Alex Alice. Det var 2008 som det började och nu bara två år senare har Albumförlaget publicerat sju titlar och totalt 14! album. Uttrycket kulturgärning missbrukas lätt men här är det fråga om just det. Av de olika titlarna är Det tredje testamentet min favorit pga. blandningen av medeltid, religion, legender och äventyr. Nu har sista delen, Johannes eller Korpens dag, getts ut. Det är nu dags för förre inkvisitorn Conrad av Marbourg och Elisabeth av Elsenor att få svar på frågorna kring Det tredje testamentet som många är ute efter och vars existens kan rubba kristenheten i dess grundvalar. När albumet börjar vet ingen av dem om den andra är i livet men båda är på väg mot platsen där Det tredje testamentet finns. De är inte ensamma, tempelriddarna är ute efter det också och de mystiska krigare som figurerat sedan första delen finns kvar. Frågan om vem greven av Sayn, som ligger bakom mycket av den ondska som bevittnats, är väntar också på sitt svar. Svar som kommer uppe i det kalla nord.
Det har varit många lösa trådar under äventyrets gång och det har stundtals varit lite rörigt med alla inblandade och hur de hänger ihop. Dorison lyckas dock knyta ihop säcken på ett bra sätt. Det är en rätt mäktig avslutning och givetvis rätt högtravande men det ska den vara. Det som slår mig när jag läser om alla albumen är hur olika jag uppfattar Marbourg i de olika albumen, ibland ett riktigt svin och ibland en hjälte. Elisabeth genomgår också en enorm utveckling från envis jänta till modig kvinna. Jag ska inte spoila mer i detalj vad det handlar om. Det stora lyftet jämfört med tidigare volymer är Alice teckningar, jämfört med första albumet är det en smått fantastisk utveckling. Från snygga men lite standardartade teckningar till den nivå han visat med Siegfried och Die Walküre. Första halvan av Johannes eller Korpens dag är rätt snackig och det lyfter på allvar först i sista halvan med mer action och så avslutningen då förstås. Bilden av Elisabeth längst ner på sidan 73 är f.ö. bland de vackraste jag sett i kvinnoväg i en serie. Johannes eller Korpens dag är en vacker och episk avslutning på en underhållande äventyrsserie.
Grant Morrison är DC:s Batman-showrunner (för att slänga sig med en TV-metafor) och som sådan är det såklart han som fått uppdraget att hålla i trådarna i det här påkostade jubelnumret. En historia, tre tidsplan, tre Batman – och en hel massa tidsresekrångel, ett tema som ärligt talat börjar kännas urlakat även i Morrisons kapabla händer. Hur många gånger har karln kört med tidsresor som central plot point? Invisibles, DC One Million, Flash, Final Crisis, Animal Man… Vänta nu, har han nånsin inte använt tidsresor som central plot point?
Som ni märker är jag inte så trakterad av det här numret, även om Morrison som alltid håller en hög lägstanivå. Deckargåtan är inte särskilt engagerande eftersom man a) inte får känna mordoffret tillräckligt väl för att kunna bry sig om honom och b) det tillbringas för lite tid med de olika Batman & Robin-versionerna för att kunna bry sig om dem. Dessutom – och det här är en dödssynd i deckargåtesammanhang – är mysteriet inte helt begripligt. Typiskt Morrison, kan man kanske invända, men han brukade faktiskt klara av att få ihop väldigt komplicerade intriger som man åtminstone fattade vid andra genomläsningen. Visst, det kanske är jag som inte klarar av att begripa en författare som gillar att röra sig på olika parallella berättarplan och minsann inte underordnar sig mainstreamkrav och bla bla bla, men jag har en smygande misstanke om att Morrison numera helt enkelt slarvar sig igenom många manus. Batman #700 är helt enkelt otajt, det är min främsta kritik. Bästa bitarna är de som utspelar sig i den dystopiska framtid som antyddes av Morrison i hans tidigare Batman-nummer, där Damian axlat sin fars mantel och blivit en skjutglad ultravålds-Batman i ett slags vagt totalitärt Gotham City som patrulleras av robotpoliser.
Trailern till nya filmen om pulp-hjälten Green Hornet har släppts. Jag är riktigt sugen på åtminstone en av de Green Hornet-samlingar som Dynamite ger ut i höst, nämligen Matt Wagners Green Hornet Year One. Filmen blir jag å andra sidan inte sugen på alls. Inget pepp direkt efter att ha sett trailern. Men om jag känner för riktigt hjärndöd underhållning kanske den passar 🙂 Premiär blir det i januari 2011.
Sitter och tittar igenom Marvels solicitations för september och och brister ut i ett högljutt Jaaaaa! Ed Brubakers och Sean Philips pulpfest Incognito från förra året får en uppföljare. I Incognito: Bad Influence återser vi Zack Overkill från den första serien – en reformerad superskurk som nu mer arbetar för FBI. Ok, nu kanske även du utbrister i ett Jaaaaa! Eller kanske i ett stort Vaaaaa? Om du till hör en av de senare och vill veta mer om en av de bästa superhjälteserierna från 2009 så finns recensioner att läsa här: #1, #2 0ch #5. Eller så skaffar du samlingen. Den är värd det.
Mitt retrospektiv över Bendis New Avengers tar oss den här gången fram till början av post-Civil War-perioden. Jag har också bestämt mig för att i min arc-uppdelning följa TPB-utgivningen snarare än lösnumren – främst eftersom lösnumren inte alltid är riktigt tydliga med om de är just lösnummer eller en del av en arc (arcen The Collective namnges t ex inte förrän i #18, där den annonseras som ”Part Two” utan att namnet nämnts alls i #17 – men enligt TPB:n börjar The Collective redan i #16…).
Secrets and Lies (samlar #11-15)
Denna samling öppnar med arcen Ronin och fortsätter sedan med två ytterligare nummer fokuserade på Spider-Woman (även om de hänger ihop ges de ej status av namngiven arc). Det är ninjor, ninjor, överallt ninjor här – utan att vare sig Wolverine eller Daredevil (vid sidan av Psylocke förmodligen Marvel-universats mesta go-to-guys när det gäller killar och tjejer i svart pyjamas) intar särskilt framträdande roller, bara det ett oväntat grepp av Bendis. Däremot är såklart både Silver Samurai och ett gäng andra usual suspects med, vilket bäddar för en nostalgitung actionhistoria som återigen bjuder på ordentligt med slagfärdig Bendis-dialog. Inte särskilt djuplodande men väl bra action. Finch och Miki är tillbaka som illustratörer och jag måste säga att i en ninja-historia som denna så störs jag inte så mycket av deras bläckfläcksestetik: att skuggorna flödar och att det är mörkt mest hela tiden (man föreställer sig gärna att det var en ansträngning för Finch/Miki att rita mötet mellan Steve Rogers och Matt Murdock i #11 i fullt solsken) hör liksom genren till. Särskilt det feta men snöpligt avbrutna ninjaslagsmålet i #12 (där Bendis återigen visar att han gärna bryter mot förväntningarna om han kan; man såg framför sig en fajtscen som skulle dras ut över halva numret men häpp så slutar den innan den knappt hunnit börja) visar tydligt att Finch/Miki blivit lite mer varma i kläderna och mer följsamma med Bendis idiosynkrasier som berättare. Helt gjutet är det dock inte: arcens ”reveal”, avslöjandet av vem som egentligen döljer sig bakom Ronins mask, känns lite bortslarvat och mest intressant om man är (spoiler!) Daredevil-nörd (vilket man i och för sig är).
Fortsätt läsa New Avengers: ett retrospektiv (del 2)
Geh, jag laggar efter mer och mer med lösnummerrecenserandet, men jag kämpar för att kunna ta mig ikapp (eller om jag ska lägga om strategin och fokusera mer på samlingar och events?). Hur som helst, dags för att mig att tycka till om la gran final av det energiberikade, trikåtäta och färgsprakande fighteventet Siege. Liten flagga för milda spoilers och så för den oinvigde.
Frågan jag ställt mig tidigare har varit om Brian Michael Bendis ska kunna leva upp till den höga standard som han etablerat i nummer 1-3, och jag är lite kluven till svaret. Som övergång från Norman Osborns Dark Reign till den betydligt mer klassiska superhjälteperioden The Heroic Age så gör det här numret precis det det ska. Skurkarna är återigen skurkar, Osborn åker på däng och gammalt hjältegroll glöms (eller kanske bara göms?). Så långt är allt väl. Det finns dock en annan betydligt mer fysisk aspekt som jag inte tycker funkar fullt lika bra. Slutbossfighten!
Eftersom jag ändå hade köpt förstanumren av Avengers, Secret Avengers och New Avengers så tyckte jag det var lika bra att slå till på Christos Gage och Mike McKones Avengers Academy #1 också. Det är jag glad att jag gjorde, för den visade sig vara den hittills mest intressanta av alla nya Avengers-tidningar, och det utan att ha några ”ikoniska” Marvelfigurer i huvudrollerna. För hur gärna han än själv skulle vilja det kan nog inte Hank Pym räknas till Marvels A-lista, och Speedball/Penance behöver ha en bra dag och solen i ryggen för att ens kvala in på C-listan, trots hans centrala roll i Civil War för ett par år sedan. Faktum är att ”lärar”-lineupen i Avengers Academy är en lista av has-beens, never-weres och who dats: förutom de ovan nämnda, vad sägs om Quicksilver, Tigra och Vance Astrovik a k a Justice? På papperet är Avengers Academy inte mer än en hyllvärmare i Avengers-biblioteket.
Fortsätt läsa Avengers Academy #1
Jag hittade denna fan-gjorda Batman kortfilm på Spinoffonline.com idag. Filmen med titeln City of Scars är gjord av Aaron Schoenke och ser riktigt bra ut, särskilt med tanke att filmen haft en budget på 27 000 dollar, dessutom är den full av fina Batman-referenser. Till exempel får vi inte bara se The Joker utan också Harley Quinn, Mr. Zsasz och the Ventriloquist.
Det är sällan jag känner pepp inför ett Marvel-event. Om jag väl följer något så blir det i form av lån från min Marvel-supplier. Men Shadowland lockar. Samlingen av street-karaktärer lockar och efter att ha läst de två första delarna av Brubakers Daredevil har jag blivit något av ett DD-fan. Jag hoppas att Shadowland recenseras framöver av någon av mina Shazam-kollegor. Bilden ovan är dessutom både snygg och lockande och minskade inte peppet. Vad säger ni som har bättre koll på Marvel? Flipp eller flopp?
