”Vår värld är skit och vi vet alla om det. Titta bara på nyheterna i fem minuter. Storfinansen kontrollerar din regering, skitstövlar deltar i skottlossningar dagligen, terrorister spränger flygplatser och tunnelbanestationer, poliser skjuter oskyldiga svarta barn och kommer undan med det, psykopater kandiderar för presidentämbetet och Mellanöstern är ett kärnvapen från att förvandla oss alla till damm, och detta är bara toppen på isberget. Faktum är att det inte finns någon rättvisa. Onda människor kommer undan med allt och girighet förstör hela jävla planeten. Alla vet att det är så men vi vägrar tro på det själva. Vi klamrar oss fast vid en fantasi, ett hopp, och säger struntprat som att ”allt kommer att lösa sig med tiden och rättvisan kommer att segra” när allt i själva verket lutar åt fascism och massgravar. Men vi sitter vid våra skärmar och fyller våra huvuden med oljud och skriker åt varandra, som om det skulle ändra på något.”

Detta är en del av Dylans försvarstal i inledningen av Kill or Be Killed som ackompanjerar en brutal massaker, genomförd av honom själv, på ett antal medlemmar i den undre världen. Det är Dylans sätt att rättfärdiga det han gör men själva kärnan i Ed Brubaker och Sean Phillips utflykt i vigilante-genren är att Dylan egentligen inte har något val. Precis som titeln säger så gäller det i hans fall att ”döda eller dödas” och samtidigt som serien kommenterar vår samtid så har även Kill or Be Killed en mystisk twist som sticker ut så mycket att jag inte kan fortsätta recensionen utan spoilers. Spoiler-varning efter hoppet är därmed utfärdad.

Att Dylans liv är en tragedi är ett smärtsamt faktum. Ett tidigare självmordsförsök har gjort att han med sina 28 år är en av de äldsta studenterna på universitetet, han rumskompis Mason är tillsammans med hans bästa vän, och hemliga kärlek, Kira och deras förhållande förstörde det enda som var bra i Dylans liv. Hon var en av de få personerna som verkligen förstod honom, som t. ex. hans humor, isolering och musiksmak. Att ha henne så nära men ändå så långt borta gör ont. Att hon dessutom hånglar med honom när Mason är frånvarande blir dessutom outhärdligt när han får reda på att hon tycker synd om honom.

Kira gav honom den närhet hon trodde att Dylan väntat på men det var hennes röst han ville höra mer än något annat…inte hennes välgörenhet. När Dylan insåg detta spelade ingenting roll längre och Dylan kände sig som den enda personen i hela världen. Som om att han kunde skrika i timmar men ingen skulle någonsin höra det. Han beslutar sig för att hoppa från sjätte våningen men inser precis när han tagit steget att det är hans livs största misstag. Han vill inte alls dö och som om någon hört hans ånger räddas han mirakulöst tack vare några tvättlinor och landar helt oskadd på gatan.

Det visar sig dock att det inte var en lycklig slump att han överlevde för redan samma natt får han besök av en mardrömslik demon som meddelar att han fått en andra chans men att han får betala med ränta. Demonen vill att han ska döda en ond människa som förtjänar att dö. En varje månad. Ett liv för ett liv och om han vägrar dör han. Denna twist är kanske magstark för vissa som älskar Brubakers hårdkokta realistiska stil men då glömmer de också bort Fatale som effektivt vävde in Lovecraftiansk mytologi med femme fatale-genren.

Jag köper det rakt av och njuter i fulla drag av att jag återigen kommer att få uppleva ett mästerverk av Brubaker, Phillips och Elizabeth Breitweiser, som verkar oförmögna att leverera något annat än guld i serieform. Deras samspel är som vanligt briljant och jag vet också att de har mer planerat efter Kill or Be Killed och vad det än är så räkna med att jag följer med på resan.

Trackback-adress