Inferno är Fabian Göranssons tolkning av August Strindbergs roman med samma namn. Året är 1894 och den i Paris boende Strindberg lider av skrivkramp och har lagt författandet åt sidan. Istället börjar han intressera sig för kemi samtidigt som hans verklighetsuppfattning slirar och vägen mot total galenskap synes utstakad under Strindbergs misslyckade försök att framställa guld. Inferno är Fabian Göranssons tredje seriealbum och hans första serieroman. Tidigare har han tecknat seriereportaget Gaskriget och Kirurgi som är en samling av hans tidiga serier.  Han driver även Kolik förlag med några andra, tidigare i år gav Kolik ut Karl Johnssons Mara från Ulthar.

Jag har verkligen sett fram emot Inferno. Jag har gillat de teckningar jag sett och därför har mina förväntningar byggts upp. Detta trots att jag tyckte att Gaskriget var kass både sett till teckningarna och innehåll, jag delar inte Göranssons syn på världen. Kirurgi var stundtals underhållande och ibland bara skum. Vad gäller teckningarna så är det lätt att konstatera att Göranssons gjort stora framsteg. Teckningarna i inferno är bra och Göransson blandar skickligt kammarspel och vanföreställningar, de senare dominerar dock och det är bara ett plus. Det borde vara tacksamt att illustrera vanföreställningar men det är lätt att de tar överhanden över själva berättelsen. Den fällan går inte Göransson i utan balanserar skickligt på rätt sida. Att det är ett plus att vanföreställningarna dominerar är för att Göransson hanterat det så skickligt, han illustrerar Strindbergs galenskap på ett suveränt sätt trots att sidolayouten är väldigt traditionell vilket lätt kunnat hämma berättelsen. Färgläggningen är bra och jag tycker att det lyfter serien att den är i färg. Den hade nog funkat i svartvitt också men färgläggningen lyfter teckningarna. Negativt är att det förekommer en hel del stavfel som stör, någon borde gjort en noggrannare korrekturläsning.

Nästan 160 sidor med en självupptagen, pretentiös och galen svensk författare kan låta olidligt men det blir det inte. Inferno är till största delen riktigt underhållande. Dels är Strindberg knäpp på ett roligt sätt och skildringen av konstnärstyper i Paris kring sekelskiftet är också underhållande. Strindberg är inte den enda knäppskallen. Konstnärsmyten odlas av andra också. Det är först på slutet som Inferno tappar tempo och underhållningsvärde när Strindberg vistas hos hustruns släktingar i Österrike. Jag vet inte om Strindberg driver så hårt med sig själv i Inferno som Göransson gör i sin version men det är seriens verkliga styrka för det finns en hel del att skratta åt i Strindbergs beteende. Har du som jag inte läst Strindberg är detta ett ypperligt tillfälle.

Trackback-adress