Massakern i samband med en midnattspremiär av The Dark Knight Rises, den avslutande delen i Christopher Nolans trilogi Batmanfilmer, har väl knappast undgått någon i Shazams redaktion eller läsekrets. När jag nåddes av nyheten i fredags morse var jag i färd med att fotografera ett par av Läderlappens knäppare 50/60-talsomslag för Serietekets fotoblogg. Sällan har kontrasterna i olika tiders sätt att representera sig genom populärkultur gett mig en sådan känsla av vanmakt. Å ena sidan: Läderlappen tittar på när en jättelik grön hand från rymden sträcker sig efter Robin. Å den andra: Batman möter terrorister som gör sin närvaro känd i Gotham genom att spränga en fotbollsplan full med människor.

Att höra om hur Batmanfans skjutits till döds i samband med att de tänkt kolla på en hett efterlängtad film drämde till hårdare än mycket annat av det vansinne som pumpas ut av våra dödsfixerade nyhetsförmedlare. Det här hade kunnat vara vem som helst av oss. Tagen av nyheten kände jag stor avsmak inför hur vissa med omedelbar verkan tog denna tragedi som ett tillfälle för diskussioner kring amerikanska vapenlagar och spekulationer i kulturyttringars effekt på sin publik. Någon grävde fram scenen ur The Dark Knight Returns där en man börjar skjuta folk under en bioföreställning. Lyckligtvis har man mig veterligen inte gjort mer än att konstatera en kuslig likhet mellan serien och verkligheten.

Nog kan dessa diskussioner ha sin plats efter en händelse som den här, och visst är det märkligt att gärningsmannen kunnat få tag på en så dödsbringande arsenal helt och hållet på laglig väg. Men timmarna efter ett sådant tragiskt dåd tycker jag gott att man kan vika åt sympati för offren och deras familjer snarare än den egna politiska agendan och spekulationsivern.

Det gjorde också ett par av kommentatorerna, exempelvis Nolan själv.

Jag kunde aldrig föreställa mig att det skulle vara med så blandade känslor som stegen skulle styras mot bion imorgon för att se smygpremiären av The Dark Knight Rises.

Trackback-adress