MILD SPOILERVARNING utfärdas. Ett drygt Ã¥r har gÃ¥tt sen sist och det är därmed dags för del tre av Darwyn Cookes serie adaptioner av Donald Westlakes/Richard Starks Parker-romaner. De tvÃ¥ första delarna, The Hunter och The Outfit, är bÃ¥da flerfaldigt prisbelönta, och om ytterligare ett Ã¥r (2013)  fÃ¥r vi se den fjärde delen. FrÃ¥n början hade Cooke kontrakt för fyra böcker men efter att bÃ¥de The Hunter och The Outfit blev stora succéer utökades det till fem böcker och en 48-sidors specialare – och kanske blir det mer ändÃ¥ i framtiden (Westlake skrev 24 Parker-romaner sÃ¥ det finns rÃ¥material att ta av). Men i nuläget planerar Cooke att nästa bok blir The Handle, för att sedan avsluta serien med Butcher’s Moon (mer om Cookes planer och hur han tänkte kring The Score kan man läsa i den här lååånga intervjun).

The Score är den femte boken i Parker-serien och i motsats till The Outfit (som ju vävde samman tvÃ¥ böcker, The Man With The Getaway Face och The Outfit)  gör Cooke här en tämligen rak Ã¥terberättelse av boken. Det passar fint eftersom boken i sig är extremt renskalad – enklare än sÃ¥ här blir inte en heist-intrig (”NÃ¥gra snubbar planerar ett rÃ¥n. De utför rÃ¥net. NÃ¥got gÃ¥r snett.”) och just därför är det här en av Westlakes allra bästa böcker.

Dock är detta en heist-berättelse som gÃ¥r utanpÃ¥ det mesta: mÃ¥let för rÃ¥net är inte en ynka bank eller ett kasino utan en hel stad. Det är sÃ¥ episkt och samtidigt sÃ¥ simpelt att jag alltid tyckt det är obegripligt att The Score aldrig filmatiserats av Hollywood (det finns en obskyr fransk version, Mise à sac (svensk titel: MidnattsrÃ¥narna), frÃ¥n 1967, som inte finns utgiven pÃ¥ vare sig VHS eller DVD och än mindre BluRay). Här finns ju alla möjligheter att samla ihop en stjärnensemble för en tät actionrökare – men man ska kanske snarare vara glad att Hollywood har lämnat denna bok ifred eftersom alla andra försök att filmatisera Parker-romanerna har misslyckats sÃ¥tillvida att man alltid fallit för frestelsen att göra Parker mer sympatisk (eller rättare sagt, göra honom ens ett uns sympatisk). Det misstaget gör inte Cooke här (om det var nÃ¥gon som tvivlade efter att ha sett hur Cooke tog sig an scenen när Parker gör sig av med sin mördade frus lik i The Hunter); Parker är i precis lika maskinlik form som vanligt och rÃ¥are än ett medelstort slakteri.

Det finns mycket att glädjas Ã¥t i The Score, och det börjar direkt med den dialoglösa sjusidiga inledningssekvensen där Parker gör sig av med en förföljare pÃ¥ sedvanligt drastiskt sätt. Sen kommer vi direkt in i handlingen och skurken Edgars plan att rÃ¥na en hel stad – ett inledande tema i boken är att Parker vet att han egentligen borde backa ur frÃ¥n den här stöten eftersom det är för mycket som kan gÃ¥ fel, men dras till jobbet ändÃ¥ just för att det är sÃ¥ over-the-top-adrenalinstinnt, och Parker lever för stöten, inte för pengarna. Den karaktärsskildringen fixar även Cooke galant, medan vi presenteras för Parkers med-kriminella (varav flera har fÃ¥tt namnen ändrade och är ritade som karikatyrer av Cookes seriekollegor, t ex är Palm baserad pÃ¥ Jimmy Palmiotti och Cho pÃ¥ Michael Cho).

De läckra detaljerna avlöser varandra. Cooke gör samtalet mellan Parker och Edgars visuellt intressant genom att lÃ¥ta dem blicka mot varandra frÃ¥n motstÃ¥ende sidor medan de argumenterar (s. 24-25), den täta rutkompositionen fÃ¥r ut det mesta av den komiska dialogen mellan Parker och en blind vapenförsäljare (s. 49-51), Parkers strategi för att lugna ned gisslan Ã¥skÃ¥dliggörs schematiskt pÃ¥ s. 85, och sÃ¥ inte minst de läckra splashuppslagen under själva rÃ¥net – den närmast helt statiska men ändÃ¥ febrilt spännande stadsvyn pÃ¥ s 100-101 och den impressionistiska explosionen pÃ¥ s 112-113 (notera att dessa sidor är onumrerade för att förstärka intrycket av brott i handlingen). Listan kunde lätt göras längre – jag vill absolut inte förbigÃ¥ nyckelscenen mellan Parker, Grofield och en av gisslan pÃ¥ s. 119-126, där mörkret härskar och allas ansikten ligger i skugga, vilket gör att det vilar en nervig osäkerhet över hela scenens utgÃ¥ng.

Cookes teckningsstil följer det etablerade 60-talsmönstret, möjligen nÃ¥got mindre vilt exprimenterande i den här volymen, och med tyngre och mer uppenbara influenser frÃ¥n lite längre tillbaka i tiden, nämligen Jack Kirbys och Joe Simons crime comics frÃ¥n 50-talet (inte minst de skuggiga helbilderna pÃ¥ Parker i hatt och rock). Parkers ansikte är alltjämt hugget ur granit och det är kul att se hur skickligt Cooke förmedlar ändringar i hans sinnesstämning bara genom att dra om en linje kring ögonen eller göra den framskjutna hakan nÃ¥got mindre framskjuten. Cooke säger i intervjun jag länkar till ovan att han känner att det blivit lättare och lättare att rita Parker och det märks i The Score – Cooke är väldigt bekväm med just sin huvudfigur.

Överlag är alltsÃ¥ The Score samma högkvalitativa hantverk som de tidigare volymerna och även den här kommer utan tvivel att vinna en massa priser. Jag har bara ett enda klagomÃ¥l, som ocksÃ¥ hindrar mig frÃ¥n att sätta det absoluta toppbetyget. Det handlar om färgsättningen – liksom tidigare är The Score svartvit-plus-en-färg – i The Hunter var det en mörk grÃ¥blÃ¥ nyans som sedan blev blÃ¥are i The Outfit. I The Score gÃ¥r Cooke ifrÃ¥n den klassiska noirpaletten och väljer istället apelsinorange som sin färg (NB att bildexemplen här kommer frÃ¥n diverse förhandstittar online där den slutgiltiga färgsättningen inte var spikad än), vilket inte funkar lika bra – i dialogscenerna i seriens början funkar det OK men när själva kuppen kommer igÃ¥ng ser det helt enkelt lite för ljust och lyckligt ut. Dock är färgvalet helt perfekt för slutscenen, som har en klart ljusare ton mitt i all cynism. Men här och där ser det helt enkelt lite för glatt och livat ut för att vara en knallhÃ¥rd kriminalhistoria.

Det är dock totalt sett ett mindre klagomål, för The Score är fortfarande mästerlig seriekonst. Rekommenderas starkt, särskilt om du redan har de två första volymerna i serien.

Trackback-adress