I min jakt på den ultimata Marvel-upplevelsen med Rick Remender har turen nu kommit till hans run med Captain America. Efter en menlös inledning har hans Uncanny Avengers, som startade en månad innan Remenders Cap-serie som startskott för Marvel NOW!, tagit sådana proportioner av fantastiskhet med sin alldeles egna kontinuitet och fullständigt gastkramande handling och som i oktober mynnar ut i Remenders allra första egna Marvel-event, Avengers & X-Men: Axis, att det verkligen gäller att vara med på tåget om man inte vill missa alla godsaker i hans vackert uppdukade buffé. Captain America är nu inne på #23 med Sam Wilson (Falcon) som ny Cap som bankar på låset och vill ha sin egen tidning, All-New Captain America, men innan vi kommer dit måste vi trolla fram tidsmaskinen och kasta oss tillbaka till november 2012 då Remenders Captain America #1 såg dagens ljus.

Sharon Carter överraskar Steve Rogers på hans 90-årsdag med att bjuda honom på en tripp i en urgammal tunnelbana som övergavs för över 80 år sedan under New Yorks gator. Detta visar sig dock vara en fälla gillrad av den nazistiske biogenetik-fanatikern Arnim Zola. Cap lyckas rymma från Zolas mysiga labb men finner att han hamnat i en galen dimension befolkad av Zolas missfoster och med en av Zolas testtubsbebisar i sin vård. Allt medan åren går har Rogers beslutat sig för att uppfostra barnet som sin egen son och namngiver honom också efter sin morfar, Ian. Det sista Cap tänker överge är hoppet om att komma hem eller att förlora sin adopterade son till Zolas horder. Efter tolv år i Dimension Z börjar dock hoppet te sig alltmer avlägset.

Att skapa en ny och fräsch samt egen variant av en av Marvels mest ikoniska figurer är verkligen inte lätt och inte blir det lättare om man tar över efter en legendarisk och bejublad run av Ed Brubaker och co. Jag är störtkär i Brubakers briljanta spionthriller med Cap och Winter Soldier i huvudrollen och även om Remender inte når upp till dessa nivåer så lyckas han i varje fall servera en modern Silver Age-historia med ingredienser av både pulp och sci-fi i Jack Kirbys anda.

De fantastiska scenerna från Dimension Z blandas med minnesbilder från Rogers tuffa uppväxt i 1920-talets New York där vi får möta hans desillusionerade och alkoholiserade far som förlorat hoppet och hans sjuka mor som uppfostrar honom till att stå upp för sin sak och alltid kämpa för det goda. Dessa scener knyter både an till människan Steve Rogers men även i Steves närmaste besatthet att uppfostra Ian till en god människa. Kanske är det önskan att vara en bättre far en hans egen men det som driver Cap mest är nog det faktum att Ian råkar vara en genetisk skapelse av den ondskefulle Zola. Remenders historia väver även in arv och miljö på ett effektfullt sätt där Steve blivit en hjälte trots sin tuffa uppväxt medan Zolas priviligerade bakgrund istället gjort honom till ett monster.

Captain America: Castaway in Dimension Z innehåller de första tio numren i volym sju av serien Captain America och finns att införskaffa i två inbundna eller häftade utgåvor. Det är en melodramatisk och färgsprakande resa i Steve Rogers liv som kommer att lämna djupa sår i honom. Den synnerligen ogästvänliga miljön i Dimension Z framställs med säker hand av tecknaren John Romita Jr. tuschad av Klaus Janson, Scott Hanna och Thomas Palmer, och det var länge sedan jag såg honom i sådan här högform. Det ända problemet jag har med Romita är hans totala oförmåga att rita barn. Alla i serien som är yngre ser mer eller mindre ut som hudfärgade smurfar men det kan jag leva med. Hans Kirby-inspirerade monster som befolkar Dimension Z blir också lite lätt grumliga och stereotypa men han lyckas väldigt bra med en ny karaktär i Caps universum, nämligen Zolas dotter Jet Black som starkt påminner om Kirbys skapelser Big Barda eller Lashina of The Furies. Lika lysande är Zolas uppgraderade rustning och andra attiraljer i hans galna arsenal.

Jag älskar familjedramat, sci-fi-elementet och det dystopiska landskapet som påminner en del om Cormac McCarthys The Road och väldigt mycket om Remenders Black Science som ju publicerades efter dessa händelser i Caps liv. En bidragande orsak till detta är förmodligen att Dean White, som gjort ett strålande arbete med Black Science, är en av seriens förnäma färgläggare. Remenders karaktärisering av Steve Rogers är perfekt och lika lysande är hans version av galningen Zola. Övriga flitiga förekomster i Remenders skrivande som kryddar serien är hans förkärlek för inre dialog (vilket inte alltid funkar men gör det här) samt den smärtsamma påminnelsen om att karaktärer i hans berättelser är dödliga varelser. Det är också fascinerande att se hur mycket stryk Cap tar utan att vika en tum. Det närmaste jag kan komma på är nog Rick Deckards gatlopp i Blade Runner.

Förutom ovan nämnda bryderier med Romita är det bara förhållandet mellan Steve och Ian som känns lite obearbetat. Vi får se alldeles för lite av de första åren mellan ”far” och ”son” när de knyter an till varandra för att det ska kännas riktigt trovärdigt. Visst, jag kan ju se att de älskar varandra och Caps faderskänslor är bedårande men lite mer kött på benet hade inte skadat. De lätt melodramatiska inslagen köper jag rakt av precis som när jag ser en 1980-talsfilm av Steven Spielberg men den här sagan är också mycket mörkare än allt i Spielbergs filmkatalog. Det är en historia om en man som förlorat hoppet när ridån gått ner. Caps far förlorade hoppet och när man förlorar hoppet förlorar man allt.

Trackback-adress