Efter att ha börjat min utforskning av relativt nya serier från Oni Press med första traden av Letter 44 är det dags för en serie som bubblar rätt så mycket på nätet just nu – The Bunker av Joshua Hale Fialkov och Joe Infurnari.

Fem gamla vänner i 20-årsåldern är på väg ut i skogen för att begrava en tidskapsel som de kan skratta åt om ytterligare 20 år. Alla har avslutat olika utbildningar på college och en del är redan på väg ut i arbetslivet så detta kanske är sista gången de träffas. När Grady, som kläckte idén, sätter spaden i marken stöter den i något hårt. Det visar sig vara ingången till en bunker med deras namn på och när de klättrar ner i den hittar de var sitt brev adresserat till sig själva – från deras respektive framtida jag. Dessa brev beskriver hur världen som de känner den inom en snar framtid kommer att drabbas av en fruktansvärd pandemi som leder till vår civilisations kollaps. Stackars Grady hävdar bestämt att han inte har någon aning om vad detta är då resten av gänget börjar tråka honom, eftersom de tror att allt är ett bra, men sjukt, practical joke från hans sida. När de kommer längre in breven inser dock alla att Grady talar sanning eftersom de innehåller högst personlig information som ingen annan än de själva känner till. Förutom att breven beskriver hur de kommer att orsaka apokalypsen innehåller de också starka varningar men dessa skiftar starkt beroende på vem som skrivit brevet. Antingen måste de ändra på framtiden eller så måste den till varje pris inträffa för att katastrofen inte ska bli ännu större. Oavsett om de delar med sig av respektive brevs innehåll eller beslutar sig för att behålla det för sig själva så är skadan skedd och vännerna upptäcker snart att de är främlingar för varandra. Och varför stod Billys namn inte på bunkern och varför fick inte han något brev?

Joshua Hale Fialkov (I, Vampire, Ultimate FF, The Devilers, The Life After) har skapat ett fängslande drama med apokalyptiska förtecken som verkligen sätter myror i huvudet på en och samtidigt berör på ett känslomässigt plan. På många sätt påminner The Bunker om TV-serien Lost med sin blandning av förföljelsemani, vilka val som är ”rätt” och en underliggande mystisk känsla. Fialkov börjar till och med serien med en skön replik från Grady när de hittar bunkern: ”Jag tror inte det sitter en snygg skotsk snubbe som lyssnar på Mama Cass där nere”. The Bunker liknar också Lost på ett mer osmickrande sätt eftersom handlingen bjuder på en hel del logisk förvirring och fallgropar som gör att serien som helhet blir en synnerligen åksjuk bergochdalbana. Ibland när jag tror att jag fattat allt så är jag ett levande frågetecken vid nästa bladvändning.

Det som berör mest är hur vänskapen dem emellan bryts sönder och avslöjar allas dåliga sidor. Svek, otrohet, frustration, ångest, gräl och till och med handgemäng blir en en ny vardag för våra bästisar. En scen som berör mig mycket är hur Heidis framtida jag berättar om vad som kommer att hända med hennes farbror som förgrep sig på henne regelbundet under hennes barndom. Vågar Heidi brottas med sina inre demoner och stoppa detta monster innan han skadar fler barn för livet? Det finns också en gripande scen där Billy, som inte fick något brev och vars namn saknades på bunkern, försöker nå sina vänner på mobilen för att stoppa en annalkande katastrof men av olika anledningar svarar ingen. Ingen! Billy tror jag är nyckeln till hela den här berättelsen och det är okunskapen om hans öde som håller serien vid liv för min del.

Tecknaren Joe Infurnari sköter också färgläggning och textning och hans sparsmakade och skissartade stil tillsammans med den blekt rosa-grå färgskalan gör läsningen av The Bunker till en utmaning. Än ännu större utmaning, som jag dessutom tycker är helt onödig, är att han valt en knölig skrivstil som typsnitt för innehållet i breven som stoppar upp flödet istället att ge tyngd, som jag tror var tanken. Även om jag gillar Furnaris stil blir den ibland så luddig att jag inte hänger med och de bleka färgerna gör också att jag får känslan av att titta på en dröm genom ett filter.

Summa summarum så är The Bunker en serie som drabbade mig vid första genomläsningen men gjorde mig mer konfunderad vid den andra. Den är omöjlig att sluta läsa men samtidigt så förbryllande att jag inte vet vad jag ska tro. Ungefär som ett sent Lost-avsnitt med andra ord. Även om Fialkov och Furnari ibland briljerar så är det alldeles för mycket farthinder på vägen för ett toppbetyg, vilket är synd. Med det sagt tror jag att serien har potential att bli något riktigt bra och vill absolut inte skrämma bort läsare med mitt betyg, Om jag kunnat välja hade jag gett The Bunker både en trea och en femma. Läs den själv så får du se 🙂

Trackback-adress