Recensioner

Gängkrig 145

söndag 31 maj, kl 23:40 av 8 kommentarer

Innan jag haft tid att läsa Jens Lapidus och Peter Bergtings nyligen utgivna serie Gängkrig 145 så satt jag och Ferdinand någonstans på Södermalm här i Stockholm och drack några öl. Vi pratade bland annat kring hur problematiskt det kan vara ibland när man ska tycka till om något som man verkligen inte vill tycka något negativt om. Vi blev dock avbrutna av att en blond tjej bajsade på toagolvet och tappade liksom lite fokus efter det, men poängen kvarstår: Det kan vara svårt att skriva helt ärligt om något du rent spontant känner att du borde lyfta fram. Gängkrig 145 är ett lysande exempel på det här. Sveriges största och mest ambitiösa serieprojekt som lanseras på bred front över hela landet måste naturligtvis premieras, särskilt av mig som serieälskare med förhoppningar om större publik spridning av just den här nichen av fulkultur. Oavsett om serien skulle vara fullständigt fantastisk eller ett totalt slöseri med liv så känner jag att jag har ett personligt intresse av att det ska gå bra för Gängkrig 145. För första gången på väldigt lång tid så har det öppnats en dörr som skulle kunna leda till en relativt stor tillströmning av nya serieläsare.

Så, på grund av dessa funderingar var jag nästan på gränsen till orolig när jag nu under helgen lade mig tillrätta med Gängkrig 145. Lite som grädde på orosmoset vet jag även att jag kan vara väldigt kräsen när det kommer till det rent visuella, och att jag allt som oftast föredrar serier med superkrafter, robotar, explosioner och storslagna intriger på galaktisk skala framför verklighetsskildringar. Särskilt svenska sådana. Många potentiella risker i en och samma bok med andra ord.

Det första orosmolnet skingrades turligt nog rätt så omgående. Peter Bergting gör ett smått strålande jobb med att visualisera Jens Lapidus tappning av Stockholms mindre smickrande baksida. Lapidus Stockholm Noir är, förutom ett fränt namn på en cool idé, med sin mörka och tyngre version av dagens Stockholm väldigt passande för den här typen av grafisk novell (eller vad vi nu kallar det). Bergtings grova men ändå skarpa stil mixat med de genomgående mörka färgerna skapar en bra atmosfär till problemen i söderort, och det är väldigt bra bildflyt genom hela berättelsen. Visst, om vi nu verkligen ska gå in på detaljnivå så kanske jag kan tycka att hunden mot slutet kan ha sett lite off ut i en del rutor, men det är bara en petitess. Peter, hatten av för din leverans. Internationell klass utan tvekan, och väldigt kul att se.

När det kommer till berättandet så har jag själv ingen tidigare erfarenhet av Jens Lapidus tidigare böcker, Snabba Cash och Aldrig Fucka Upp, och hade tack vare det inga egentliga preferenser eller högt ställda förväntningar på Gängkrig 145. Kort sammanfattat så kretsar storyn kring en våldtäkt utförd av två män med kriminella kopplingar på en rivals syrra. Allt tar såklart hus i helvete på nolltid och det dröjer inte länge förrän Hasse Aro och Leif G.W. Persson sitter i Efterlyst och pratar om det pågående gängkriget. Spännade och snyggt berättat om du frågar mig. Rent karaktärsmässigt så är snuten Hägerström kanske lite väl klyschig och bekant ibland (frånskild arbetsnarkoman gör saker på sitt sätt, dövar sina problem med mer jobb och har svårt för relationer), men överlag så är alla karaktärer och relationerna dem emellan riktigt bra. Storyn tycker jag funkar fint från början till slut, och jag måste säga att jag faktiskt är smått positivt överraskad. Lär vara ännu bättre för de som läst böckerna innan och har lite mer koll på alla som är med.

Så, sammanfattningsvis så var ju det här inte alls så farligt som jag först fasade för. Hade såklart varit asjobbigt om jag inte hade gillat Bergtings och Lapidus insats, så jag är glad, både för deras och skull och för min egen, att jag slapp göra en sågning. Jag hoppas nu verkligen att Gängkrig 145 blir en rungande succé över hela landet – eller varför inte hela världen – och att den leder både till en stor tillströmning av nya läsare och i ett uppsving för svenskt serieskapande. Det hade ju varit så sjukt nice. Tack och bock.

Manus: Jens Lapidus
Illustration, tusch och färg: Peter Bergting
Förlag: Wahlström & Widstrand
Betyg: 3+/5

Kommentarer

  1. Bifall.

    De får även pluspoäng för porrtidningen med fantasy-tema.

  2. Pelle says:

    Jag skulle bli glad om någon klurat ut vad Hägerströms hemlighet/problem var för något. Jag greppade iaf inte det i första läsningen. Kanske om jag läser igen, alternativt läser aldrig fucka upp.

  3. Bergting says:

    Angående porrblaskan. Hon har en Apple tatuering på rumpan men den syntes inte i trycket…

  4. Ferdinand says:

    Det är bra Peter, evangeliet ska så klart spridas på alla sätt som är möjliga!

  5. Jacob Lapidus says:

    @Pelle: Det är inte Aldrig Fucka Upp du ska läsa för att få reda på Hägerströms problem, det är nästa bok!

  6. Mattias says:

    Sluta glorifiera kriminella invandrare i böckerna!!!!!

  7. Apelsin says:

    Hittills har jag bara läst Snabba Cash och Aldrig Fucka Upp, det ska därför bli roligt att få läsa den avslutande boken som är mer… serie, typ.
    Älskar böckerna i a f!
    Min favoritkaraktär är…. Mrado!
    Det var därför jag tog tag i det hela och fortsatte med den andra boken, vill veta vad som händer med Mrado till slut, dock så verkar det inte som om jag kommer att få reda på det men jag läser ändå klart trilogin – ska bli kul o se vad Gängkrig 145 har att bjuda på.

  8. Olle Oljud says:

    Hm, märkligt vad mycket lovord som östes över denna.. jag tyckte den var rätt tråkig story, leder liksom ingenstans. Dock helt okej tecknat.
    Jag känner mig inte speciellt sugen på att läsa Lapidus övriga böcker, även om jag vid ett författarmöte med Lapidus blev intresserad av läsa dem..

Skriv ett svar

Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

  • Laddar...