Krönikor och åsikter

Shazams Årskrönika 2009, del 3

söndag 13 december, kl 13:54 av 10 kommentarer

2009 såg vi slutet på två episka serieberättelser då 100 Bullets (Azzarello/Risso) och Planetary (Ellis/Cassaday) båda kom ut med sina sista nummer – inte p g a nedläggning, utan för att de historier Azzarello och Ellis bestämt sig för att berätta helt enkelt kom till sina respektive slut. Bara det är något värt att minnas från serieåret som gått – minns ni hur 100 Bullets 100unikt det var för bara 15 år sen när Neil Gaiman hade som en del av sitt kontrakt att DC inte fick ta över eller fortsätta Sandman när han var klar efter #75? S k creator-owned serier har sedan dess bara blivit vanligare i USA, och det är något att som seriediggare vara tacksam för. Förlagens villighet att låta skapare behålla rättigheterna (eller mycket av rättigheterna, i alla fall) gör indie-kreatörerna mer villiga att jobba för de stora förlagen och de når därmed en större publik = alla vinner. Utan Sandman 1989-1996 kanske ingen Sweet Tooth 2009?

2009 bjöd också på några efterlängtade ”återkomster” – förseningsdrabbade serie som dök upp på hyllorna igen. Jag gladdes t ex åt att Kurt Busieks kroniskt försenade Astro City under 2009 stabiliserades med en regelbunden om än långsam utgivningstakt. På samma sätt är det välkommet att Brian Bendis Powers nystartat med löfte om mindre förseningar, och att Ed Brubakers Criminal är tillbaka med en ny arc.

S k ”Event comics” blev jag hjärtligt trött på under 2009, det sättet att sälja serier leder till kreativ åderlåtning. Final Crisis som började 2008 och slutade tidigt under 2009 framstår som ett lysande undantag eftersom huvudserien var high concept-action av bästa Morrison-märke – men ingen annan av Final Crisis-titlarna nådde upp till den höjden (minst av alla de onödigt många och urmjölkade Final Crisis: Aftermath-titlarna). Dark Reign och Blackest Night har inte imponerat på mig (men väl på andra shazamare – det är det fina med att skriva varsin årskrönika, vi behöver inte alla tycka likadant!). Blackest Night (där jag faktiskt läst en del titlar) i synnerhet har slagit mig som omedvetet ironisk: superhjältegenren tycks gå sotdöden tillmötes eftersom man inte förmår locka nya läsare, så därför måste man ständigt elchocka genren och återuppväcka den från den döda genom att göra samma sak fast helst lite mer överdrivet. Läser man Blackest Night som en satir över seriebranschen blir den lite roligare, men jag misstänker starkt att det inte är avsikten.

BoB1Bästa enskilda nummer: En svår kategori eftersom jag överlag föredrar att bedöma arcs (d v s sammanhängande historier som löper över två eller fler nummer – normen inom amerikansk serieutgivning idag) framför enstaka nummer. Dock har jag ändå några kandidater. Både Grant Morrison/Frank Quitley och Greg Rucka/J H Williams knockoutöppnade sina respektive Batman-titlar – Batman & Robin #1 och Batwoman in Detective Comics #854. Båda dessa nummer svepte omkull läsaren och drog in dem i två helt nya sätt att se på en bekant gammal värld. Men dessa starka förstanummer bleknar ändå när jag tänker på hur jag kände mig när jag läste Evan Dorkins och Jill Thompsons Beasts of Burden #1: så vackert, så klassiskt och samtidigt nyskapande – Dorkins och Thompsons serie om ett gäng hundar och katter som är ockulta detektiver i sin hemstad Burden Hill liknar helt enkelt inget annat jag sett i år. #1 hade överraskningar på varenda sida. Detta enda nummer gav mig rysningar som inget annat under 2009.

Hedersomnämnade också åt 100 Bullets #100, en episk avslutning på en episk serie. Och vilken slutruta!

Bästa ongoing: Hur ska man bedöma den här kategorin då? Jag är frestad att reflexmässigt säga Scalped, men den köper jag ju faktiskt bara i trades, inte som ongoing, vilket innebär att jag faktiskt inte läst de flesta av 2009 års nummer än. På samma sätt förhåller det sig med Ex Machina, en serie jag upptäckte först i år och snabbt köpte på mig Batman & Robin 1alla trades – men jag har den ännu inte på prenumerationslistan. Så de går bort, även om de är högklassiga ongoings båda två. Sedan är det ju det här med att det gäller ongoings – alla bra miniserier faller bort: Beasts of Burden, Incognito, Sub-mariner: The Depths (som visserligen endast kom ut med två nummer av fem i år, resten kom förra året), och så vidare. Sen finns det de ongoings som kommer ut för sällan eller som precis har börjat såhär i slutet på året. Jag nämnde Astro City förut, alltid ett stabilt tips, men den har ju bara kommit ut varannan månad… Jag skulle gärna säga Greek Street (Peter Milligans nya Vertigo-titel), men den började lite segt och har inte tagit sig förrän nu kring #6. Powers är alltid en klockren kandidat till vilken årsbästalista som helst, men man kan inte med gott samvete välja den på bara ett nummer – ska man utse årets topponging måste det ju vara en… ongoing. Alltså ha kommit ut med säg minst 4 nummer i år. I så fall skulle t ex actionrökaren Ultimate Avengers kvala in, men… nja. Kul för stunden men knappast djuplodande.

Det blir ett delat pris i år: från mainstreamsidan tror jag när allt vägs samman att vi inte kan komma ifrån att Grant Morrisons Batman & Robin varit årets bästa superhjältetitel. Trots att kvaliteten sjönk något när Philip Tan tog över som illustratör efter Frank Quitley i #4 så är en Morrison på bästa underhållningshumör svår att slå. Han har snabbt hittat en ny dynamik i den Sweet Tooth 1dynamiska duon, Alfred har lyfts fram ur skuggorna och fått både lite egen karaktär och lite ryggrad, de nya skurkarna är precis så over-the-top som det ska vara i Batman-serier – och, inte minst, varje nummer är en sån blaffig actionvåffla att man bara tappar andan.

Utanför mainstream är det trots allt nystartade Vertigo-titeln Sweet Tooth av Jeff Lemire som tar hem bästa ongoing-titeln, och det bara efter fyra nummer. Två klockrena huvudpersoner i ett karaktärsdrivet postapokalypsdrama som känns fräschare än mycket annat som åstadkommits på Vertigo i år (jag tänker främst på Unwritten och Air). Må den renhornade och bibelsprängde pojken Gus få irra både länge och väl i efterkatastrofen-USA, för det här är en serie som förtjänar ett långt liv som ongoing!

chew01Bästa samling: Här drabbas jag av samma tvehågsenhet som i den förra kategorin. Min första instinkt är att utse efterlängtade Shade The Changing Man: Edge of Vision till årets samling, tätt följd av Scalped: High Lonesome. Men när det gäller Shade är det ju trots allt fråga om en serie som ursprungligen kom ut 1991, så trots att det är en kulturhändelse av rang att den ges ut igen känns det gubbigt att utse en nästan 20 år gammal serie till årets bästa 2009. Har det inte hänt nåt nytt, liksom? I så fall är Scalped ett bättre val, men ur recensions/bedömningssynpunkt känns det lite meningslöst att utse album nr 5 till årets bästa, det är ju inte till stor hjälp om man vill hoppa på serien… Nej, istället väljer jag Chew vol 1: Taster’s Choice (recenserad här) som årets samling, det är betydligt fräschare – en mycket rolig och på sitt lilla vis nyskapande pärla, som dessutom också började som ongoing i år. Efter att ha läst samlingen har Chew omedelbart hamnat på min prenumerationslista,och jag vågar påstå att om du prövar samlingen kommer den hamna på din lista också – Chew är helt enkelt för charmig för att man ska kunna värja sig, vilket gör att den blir mitt val för 2009 års bästa samling.

En liten brasklapp: en av mina storfavoriter, Richard Sala, kom under 2009 ut med ett nytt album, Cat Burglar Black. Den har jag dock inte hunnit läsa eller ens få tag på än. Men när jag gör det finns det viss risk att den petar Chew från topplaceringen – Richard Sala är så bra att jag törs säga detta trots att serien är oläst…

Bästa serieförfattare: Visst, Grant Morrison har lyckats med nya Batman, men kommer ni ihåg Sea Guy: Slaves of Mickey Eye från början av året? En karbonkopia på första Sea Guy – typiskt Morrison. För varje bra grej han gör klämmer han ur sig en upprepning av nåt han gjort tidigare. Ed Brubaker kanske? Mäktig avslutning på hans Daredevil-run, och man kan ju inte komma runt Criminal och Incognito… men så var det allt det här med Captain America, som jag helt enkelt inte kan se storheten i. Brubakers Cap är hygglig, men inte så mycket mer.

Greek Street2Nej, den serieskapare som i år presterat mest konsekvent hög kvalitet är en annan British Invasion-räv. Jag snackar såklart om Peter Milligan. Dels har hans gamla Shade The Changing Man äntligen kommit ut i trade, men han har verkligen inte vilat på gamla lagrar i år: han började med att avsluta pulpskräckminiserien Sub-mariner: The Depths i januari-februari, han gav oss den första intressanta Hellblazer-arcen på flera år, han presenterade konsekvent kluriga och högkvalitativa Batman-historier i Batman: Confidential, och såklart – hans nya Vertigo-titel Greek Street, en litterär Londonbaserad gangsterhistoria som blandar det bästa i Brit Crime-traditionen med grekiskt drama och dito mytologi. Det har tagit några nummer att hitta formen och dra med läsarna, men nu har Milligan fått upp farten… om Greek Street klarar sig igenom nästa år är det en tung kandidat för bästa ongoing 2010. Hoppas, hoppas att 2010 blir året när Milligan äntligen får den storsäljare han förtjänar.

Batwoman 858Bästa illustratör: Trots att jag är en manuskille egentligen var det här det enklaste valet. Visst är Jill Thompsons akvareller i Beasts of Burden något utöver det vanliga, visst är David Laphams idiosynkratiska stil och känsla för grotesk bildkomposition i Young Liars underbar och visst är R M Gueras flödande tuschlinjer i Scalped klockrena, men bästa illustratör 2009 kan bara gå till J H Williams III för hans arbete med Greg Ruckas Batwoman in Detective Comics. Jag tror att III:an i slutet på hans namn står för att han egentligen är tre illustratörer – alla genier – som har J H Williams som gemensamt alias. Karln fyller nämligen Batwoman med illustrationer i tre lika distinkta som överväldigande stilar: oljemålningslik och skuggrik action i superhjältebitarna, europeisk Art Deco-klara linjen när Kathy Kane skildras i sin civila identitet samt stram USA-indie (Hur gör han ansiktena så uttrycksfulla utan att typ använda några streck alls? Det ser ju ut som Julian Opie-porträtt alltihop!) för återblickarna till Kanes ungdom. Man baxnar. Om J H Williams illustrerar Batwoman kommer jag köpa den även om Greg Rucka byts ut mot ett gäng schimpanser med skrivmaskiner.

Årets ”Passar inte in i någon kategori”: Man kan inte gå igenom serieåret 2009 utan att nämna DC:s sommarsatsning Wednesday Comics. För den som missade: under tre månader i somras gav DC ut ett nummer i veckan av Wednesday Comics i dagstidningsformat, på vanligt tidningspapper (allt dock i färg). Varje sida var en Wednesday Comics4del av en separat tolvdelars miniserie, eller rättare sagt en tolvsidors serienovell i storformat. Djärvt grepp, djärvt format – det var fantastiskt kul att läsa serier som var så stora. Att DC hade fått ihop en extraordinär talangsamling och givit dem alla mer eller mindre fria händer att göra sina egna out-of-continuity-versioner av valfri DC-hjälte/grupp gjorde naturligtvis inte saken sämre. Eller vad sägs om Neil Gaiman och Mike Allred (Metamorpho), Paul Pope (Adam Strange), Brian Azzarello och Eduardo Risso (Batman), John Arcudi och Lee Bermejo (Superman), Kyle Baker (Hawkman), Kurt Busiek och Joe Quinones (Green Lantern), Adam och Joe Kubert (Sgt Rock) och Ben Caldwell (Wonder Woman)? Visst, det var väl lite hit-and-miss, alla författare och illustratörer var inte lika bra (jag har bara räknat upp höjdpunkterna ovan, det fanns totalt femton olika serier i Wednesday comics), men ändå – vilken mäktig grej! Ett gäng absoluta elitskapare i storformat en gång i veckan – seriesommaren var räddad! Hardcovern kommer i april 2010. Reservera ditt ex redan nu.

Sämst under 2009: Jag har redan tjatat om hur trist det är med event comics så det behöver vi inte beröra igen. Ska man välja ut nåt mer specifikt kasst från 2009 blir det nog James Robinsons floppar JLA: Cry for Justice och hans taffliga relaunch av Justice League of America. How the mighty has fallen! Robinson var ju en gång i tiden DC:s go-to guy för sentimentalskönt generationsdrama och utstuderat smarta revampar av DC:s C-lista i och med Starman – hur gick han från den till att kanalisera automatskrift från valfritt hardcore-DC-fan-forum på nätet? Hm, nu när jag skriver det ser jag att steget nog inte är så långt i alla fall. Ett steg ned i avgrunden är det i vilket fall. Att döma av Robinsons två ovanstående titlar bör man också undvika hans Superman också (läs om Morrisons All-Star Superman istället).

2010: Det finns en del att se fram emot nästa år. Grant Morrisons Joe the Barbarian verkar lovande, och jag är såklart spänd på hans Batman: The Return of Bruce Wayne. Evan Dorkin har också mumlat något om att han kanske hinner med Dork! #12 och/eller Milk & Cheese #10 under 2010. Ska bli spännande att se vad som blir av DC:s Ultimate-satsning Earth One – fast jag håller inte andan för att det ska bli så himla bra, jag är mest nyfiken. Fast kanske mest pepp av allt är att Greg Rucka påstår att han ska ta upp superba spionserien Queen & Country igen under 2010 (det var egentligen meningen att den skulle börja igen under hösten 2009… låt oss hoppas att vi slipper ytterligare förseningar i Stumptown-stil). Vertigo-satsningen Vertigo Crime Original Graphic Novels har börjat lovande i år och fler titlar är på väg under 2010, de känns redan nu som säkra köp.

Och så till sist: min personliga ”Bästa seriehändelse 2009” är förstås att jag börjat blogga för shazam.se, vilket har varit otroligt inspirerande och givande så här långt! Resten av redaktionen och alla ni läsare är ett härligt gäng!

Kommentarer

  1. Dennis says:

    Är lite förvånad över att ingen av er verkar läsa Fables, som enligt min mening är den överlägset bästa ongoing-serien just nu och har så varit under ett flertal år.

  2. Henrik Ö says:

    Fables är en lucka, det medges. Testade de första numren way back when men var inte så imponerad av Willingham då. Kanske dags att köpa på sig ett par trades och läsa ikapp?

  3. Jonas says:

    Jag har läst de 5 första samlingarna, men det var ett tag sedan nu. Kan säkert komma några Fables-rcensioner framöver, men då blir det som sagt de tidigare numren.

  4. Jens says:

    Ang Fables: Läs ikapp! Fables är en sådan serie som bara blir bättre och bättre(och mer episk) för varje samling. Rekommenderar starkt!

  5. Petter says:

    Seaguy – Slaves of Mickey Eye var mycket bättre än den rätt misslyckade Morrison-läderlappen (och utan ojämnhet i teckningarna).

    Inte en karbonkopia men en variation på den första serien.

  6. Henrik Ö says:

    Petter: Vi får nog ”agree to disagree” i den frågan… Sea Guy-uppföljaren kändes mest trött (även om det var roligt att återse Chubby da Choona). Det var dock absolut inte Cameron Stewarts fel och jag ser fram emot att se hans bidrag till Morrisons Batman & Robin nu fr o m #7.

  7. Petter says:

    Cameron Stewarts teckningar är alltid trevliga.
    Och han borde passa Batman och Robin, vars tre första nummer jag ändå tyckte var rätt underhållande.

  8. Henrik Ö says:

    Petter: Ja, Philip Tans illustrationer var verkligen ett nerköp. Kommentarer kring detta kommer antagligen i en framtida recension av Batman & Robin.

  9. Henrik Ö says:

    Har nu läst vol 1 och 2 av Fables (de hade dem på mitt lokala bibliotek, visade det sig). Min åsikt om vol 1 kvarstår: inte särskilt intressant. Däremot kommer serien verkligen igång med vol 2, jag tyckte den var ett enormt lyft! Gillade karaktärerna, konflikterna, Orwell-referenserna och revolutionsretoriken transplanterad till en sagokontext.

  10. […] utsåg Batman & Robin till ”Årets ongoing” i min årskrönika för 2009 (delat med Sweet Tooth). Skönt att se serien hålla stilen även en bit in på 2010. Manus: Grant […]

Skriv ett svar

Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

  • Laddar...