Det är skönt att man för en gångs skull inte behöver vänta flera månader på en Warren Ellis-författad serie (Ellis run på Astonishing X-Men var grymt drabbad av förseningar) utan nu det mer normala med en månad mellan numren. Supergod smids alltså medan järnet fortfarande är varmt. Jag hoppas det kan fortsätta så!
I det här numret av Supergod fÃ¥r vi stifta närmare bekantskap med amerikanarnas supermänniska, Jerry Craven. En extremt dysfunktionell ”människa” och med klara psykiska problem. Han är t.ex. fullständigt övertygad om att han är död. Exakt vad Cravens superkraft är för nÃ¥got fick jag inte helt grepp om här, mycket tack vare Ellis förkärlek till metafysik. Här blir det tyvärr nästan lite för mycket av den varan tycker jag. Men i övrigt tycker jag att Supergod #2 fortsätter i samma goda stil som första numret. TvÃ¥ av de riktiga godbitarna i det här numret är t.ex. introduktionen av kinesernas supermänniska, Maitreya, och den första striden mellan tvÃ¥ av dessa supermänniskor (Craven och Sovjetunionens dito). I slutet av numret sÃ¥ inser man att det nog kommer att smälla ordentligt i nästa nummer dÃ¥ Ã¥tminstone en, förmodligen flera, av dessa supermänniskor kommer att gÃ¥ head-to-head med den indiska supermänniskan Krishna. UltravÃ¥ldsdags, no doubt.
Garrie Gastonny fortsätter att leverera ögongodis och håller genom hela numret en väldigt hög kvalitetsnivå på sitt arbete. Fortsätter Gastonny så här så kommer han definitivt att vara ett namn att hålla utkik efter i framtiden.
Illustration: Garrie Gastonny
Tusch: Garrie Gastonny
Färgläggning: Digikore Studios
Förlag: Avatar Press
Betyg: 4/5
Ang Jerry Craven så fattade jag det som att han helt enkelt är en cyborg skapad från hans döda kropp (så att han är övertygad om att han är död är inte så konstigt då han faktiskt är det).
Jag tycker tyvärr att Ellis tappat farten redan i detta andra nummer. Saknar farten och draget som fanns i det första. Istället otroligt mycket snack om metafysik och annat obegripligt. Som Jonas brukar säga, ett riktigt ”pratnummer”. Känns som Ellis rätt ofta irrar i väg i longörer kring märkliga tekniska företeelser han snappat upp nÃ¥gonstans. Tyvärr blir det bara en tre i betyg frÃ¥n mig.
I övrigt tror jag att Astonishing X-mens oregelbundna utgivning berodde mer på Simone Bianchi än på Ellis. Nya arcen som tecknas av Phil Jimenez lider inte riktigt av samma problem. Än så länge.