Förra veckan hade vi en intervju med Johan Wanloo här på Shazam.se med anledning av den kommande premiären av hans nya webserie Rock Manlyfist. Men se idag är den inte ”kommande” längre, idag händer det – Rock har premiär! Och med anledning av det har vi stört Johan Wanloo än en gång och bett honom skriva en gästkrönika om Rocks förhållande till andra karatehjältar – en krönika som i god Wanloo-ordning blev något annat i slutändan. Läs själva!

Jag har blivit ombedd att skriva några rader om hur min hjälte Rock Manlyfist – master of space karate skulle klara sig i kamp med andra seriehjältar med kung fu-förtecken. Det är inte helt lätt. Serier är nämligen den allra minsta beståndsdelen i den popkulturella sörja som Rock Manlyfist fötts ur. Eller ja, nu ljuger jag eftersom jag är fullständigt marinerad i serier. Gör jag inte serier så läser jag dom. Att säga att jag är inspirerad av serier är som att säga att en av mina främsta drivkrafter är syre. Jag har både pratat och skrivit om hur besatt jag är av serier och kioskdeckare så många gånger att det är löjligt. Det finns andra ingredienser i just Rock Manlyfist-ekvationen som kan vara värda att undersöka istället.

Som TV-på 80-talet. Ni vet såna där serier där varje avsnitt slutade med att t ex David Hasselhoff eller Tom Selleck och deras polare efter att veckans mysterium blivit löst ger till ett hjärtligt skratt, bilden fryser just i själva skrattet och sen kommer eftertexterna. Ja jävlar vad tråkiga de var allihop. Men på nåt sätt har de fått något slags skimmer av fräsighet idag. Iallafall för medelåldringar som jag som var tolv år 1984. Jag vet inte ur många gånger jag tänkt ”nä nu slår jag till och köper en Knight Rider säsongsbox.”. Varje gång jag gjort det har den rationella Johan som tycker att pengarna ska gå till skor till barnen istället tänkt ”men om jag gör såhär att jag kanske fulstreamar ett avsnitt av Knight Rider och kollar om det verkligen är så bra att jag behöver hela säsongsboxen först”.

Och varje gång har jag konstaterat att jag inte behöver någon säsongsbox av Knight Rider för det är FANTASTISKT TRÅKIGT. Men så går det ett halvår och det där skimret kommer tillbaka…

Och just det där 80-talskimret vill jag åt.

Den där ”öva tai chi i bar överkropp i motljus på en klippa i solnedgången till en svulstig power ballad”-feelingen. Den där ”sätta på en kassett med Kenny Loggins och stjäla ett stridsflygplan för att ensam ta sig an hela Sovjets krigsmakt”-vibben. Eller varför inte ”köra en talande bil över en bro in i en stad på natten”-köret. Ni vet vad jag menar. Det vill jag tälja loss och stoppa ner i Rock Manlyfist-stuvningen.

Sen gillar jag också hur superkrafter hanterades i de där TV-serierna. När någon hade superkrafter var det alltid SMÅ superkrafter. En superhjälte i en serietidning kan mycket väl kunna flyga, vara skitstark och kunna skjuta strålar från ögonen samtidigt. I de där TV-serierna kanske de bara var LITE extra starka. Eller så hade de en klocka som kunde göra hjälten osynlig… i en timme. Krafterna var små och kom alltid med någon slags begränsning. Där något jag tagit fasta på i Rock Manlyfist. Jag vill inte berätta exakt HUR just nu. Jag vill inte spoila min egen serie. Ni får väl helt enkelt läsa.

En annan sak som har varit en faktor i Rocks tillblivelse är gamla TV-spel. Stora delar av mitt bildspråk kan härledas till grafiken från arkadversionen av Double Dragon eller Shinobi till Sega Megadrive, lika mycket som till serier. Det är den där förföriska enkelheten jag vill åt. Den som kör själva mediet rätt in i lillhjärnan. Spelaren får en liten del av den visuella ekvationen. Resten får han/hon fylla i själv. Som tecknare med en ganska begränsad repertoar gillar jag den tanken. Jag visste när jag började med Rock Manlyfist att jag inte skulle kunna uppdatera oftare än en gång i veckan. Så det gäller att få den gången att räknas. Jag vill klämma in så mycket info det bara går på de sex rutor jag gett mig själv utan för att det för den sakens skull ska bli grötigt. Gamla TV-spel var grymma på det. Episka fantasyintriger kunde klämmas in på några rader på de där laddningskärmarna innan själva spelet började. Eller som jag sa i intervjun på denna eminenta webplats för bara några dagar sen: ”Min ambition är att varje avsnitt att kännas som en trailer för en våldsfilm på VHS på 80-talet”.

Sist men inte minst är det faktum att jag snart fyller 40 en stor inspirationskälla. Andra krisande män i min ålder köper en sportbil eller skaffar sig en 20 år yngre älskarinna. Jag gör en serie som heter Rock Manlyfist. Nämen har ni hört nåt så jävla dumt egentligen? Rock Manlyfist är ett skrik på hjälp ifrån medelålderns svarta hål. Den här serien är det absolut mest DUMMA jag någonsin gjort. Det vill inte säga lite. Det finns avsnitt längre fram där folk bara utstöter läten och sliter armarna av varandra och käkar upp levande sälar ruta upp och ruta ner. Ja, jag vet. Det finns ingen ursäkt. Men jag vet inte vad jag hade gjort om jag inte fått göra Rock Manlyfist. Förmodligen börjat spela hårdrockscovers i garaget varje torsdag med några kompisar från förr. Kanske köpt en skinnjacka. Hemska tanke.

Oj, om hur Rock Manlyfist skulle klara sig i kamp med andra seriehjältar med kung fu-förtecken vare ja. Snacka om sidospår. Är ni kvar? Då kör vi.

Rock vs Shang-Chi, mästaren på kung fu. Enkel match. Honom tar Rock på två röda. Men Shang skulle ju kunna förvilla Rock med filosofiska utläggningar om våldets roll i samhället, blommor på slagfältet och annat tjafs och på så sätt få in några lyckoslag. Här kommer ett sidospår till. VARFÖR har inte Shang-Shi blivit samlade i ett gäng Essentials? Jag vet att det är någon slags rättighetsfråga eftersom Shang-Shi är en licensproduktion löst baserad på Fu Manchu-böckerna. Men Fu Manchu borde väl vara public domain vid det här laget eller? Samling behövs pronto!

Rock vs Karatepojken i Rymdens Hjältar. Oooh ni blir det intressant. Rymdkarate mot… rymdkarate. Matchen hade blivit jämn. Under kampen skulle Rock inte låta bli att att beundra Karatepojkens polisonger. Sen skulle de inse att det bara var ett missförstånd och gå på rymddisco. Och ni VET vem Saturnusflickan hade varit otrogen mot blixtpojken med…

Rock vs Iron Fist. Om några år när serietidningsdivisionen på Marvel inte är lönsam längre och alla figurerna licensieras ut till högstbjudande MÅSTE det komma till en team-up mellan Rock och Iron fist. Jag tror det skulle bli oavgjort. Två svettiga blåslagna karlar hade på det sargade slagfältet insett att våld inte löser några problem.

Rock vs Richard Dragon. Rock hade slitit ryggraden ur honom och slagit ihjäl honom med den.

Rock vs Remo Williams. Okej, Remo är en kioskdeckarfigur men det HAR gjorts serier med honom så det går bra ändå. Rock och Remo hade fajtats tills himlen föll ner och jorden rämnade. Berg sjunken, djup stån opp hela den grejen.

Nu tycker jag ni går tillwww.rockmanlyfist.com, bokmärker och kommer tillbaka varje vecka. Och viktigast av allt… Säger till era vänner vilken sanlöst cool serie ni hittat.

Vi kan inte annat än hålla med! Tack Johan för krönikan och lycka till med Rock Manlyfist!

Trackback-adress