Fem år har gått sedan vi lämnade den hemliga agenten Zero som nu lämnat The Agency och gått under jorden på Island. När en vulkan får ett kraftigt utbrott och bäddar in ön i ett ogenomträngligt askmoln gör sig dock det förflutna påmint och snart är han åter tillbaka i gamla fotspår. Det visar sig att hans chef Sarah Cooke, som Zero orsakat stor smärta men också räddar livet på, har ett sista uppdrag åt honom. Hon tänker gå till botten med The Agencys smutsiga förehavanden samt avsluta satsningen på unga mördarmaskiner. Varför hon väljer Zero är enkelt: Han är den förste som bröt sig fri och hon vill att han ska hjälpa barnen att lyckas med samma sak. Tyvärr dyker dock spöken från förr upp i form av supersoldater som är ute efter hämnd efter händelserna på Gazaremsan 2018.

Näst sista volymen av Zero (samlar #11-14) av Ales Kot bjuder på sedvanlig spänning, hjärngymnastik och nya tecknare i varje nummer men det är ändå mycket som skiljer den här volymen från de övriga två. För det första är den helt kronologisk och utspelar sig bara i ett tidsrymd av två månader under år 2025 och för det andra innehåller den bara fyra nummer till skillnad från de vanliga fem. Anledningen till det sistnämnda är naturligtvis att serien nu är inne i sitt gastkramande slutskede med bara en volym och fyra nummer kvar (serien avslutas med #18 nästa vecka) och även om det är en kort berättelse som inte tar lång tid att läsa så är det inget fel på intensiteten och nerven hos Kot och co.

Zero Vol. 3: Tenderness of Wolves är en synnerligen brutal läsning där Edward Zero tvingas använda all sin erfarenhet i kampen mot de bestialiska supersoldaterna som i praktiken är ostoppbara men ingalunda odödliga men den är minst lika brutal i skildringen av när Zero till slut får läsa de topphemliga dokumenten om sitt ursprung. Dialogen är minimal och Ales Kot låter istället seriens skickliga tecknare (framförallt Adam Gorham, Alberto Ponticelli samt Marek Oleksicki) leverera berättelsen. Hela volymen är som ett långsamt crescendo när det gäller stilen, från Ricardo Lopez Ortiz spretiga enkelhet fram till Oleksickis magstarka detaljrikedom i finalen som faktiskt får mig att må lite illa. Allt orkestreras också exemplariskt av den otroligt skickliga färgläggaren Jordie Bellaire.

Betyget blir bara en fyra på grund av att volymen är så kort men det kommer att bli en fröjd att läsa serien i sin helhet när den är klar. Kots berättelse är otroligt mörk, spännande och annorlunda och den påminner mer och mer om mästerverk av Warren Ellis och Grant Morrison i form av berättande, utmaningar för läsaren och underbar sci-fi med en nattsvart bakgrund. Om du gillar bra sci-fi och spionthrillers är Zero ett måste men det är även en helt unik serie med en egen röst som inte lämnar någon oberörd.

Trackback-adress