Big Man är en kortväxt man vars liv varit ett helvete. Efter att hans mor lämnat familjen dog hans far i en olycka, systern adopterades bort och själv hamnade Big Man på barnhem eftersom hans själviska faster och elaka kusin inte ville veta av dem. Efter att ha tillbringat, och överlevt, hela sin tonårstid på barnhemmet, eftersom ingen ville adoptera en kortväxt, beslutade han sig för att ta värvning men de enda som ville ha honom var en hemlig militär underavdelning som tog bort den sista resten av hans mänsklighet. Under Vietnamkriget var hans uppdrag att rensa vietcongs tunnlar från soldater och väl hemma i staterna igen tillbringade han sin vardag med att slåss, dricka och knulla. Ända tills han får ett brev från den enda personen, förutom hans far, som visat honom vänlighet: hans stora kärlek Holly. Detta brev förvandlar honom åter till en mördarmaskin med ett enda mål i sikte: hämnd.

Big Man Plans, skriven och tecknad av Eric Powell (The Goon) med Tim Wiesch som medförfattare, är en nattsvart och oerhört brutal historia om hat och hämnd som får Quentin Tarantinos film Kill Bill att framstå som Bambi i jämförelse. Själva serien består bara av fyra nummer och bjuder på hejdlöst grafiskt övervåld, vilket är osmakligt i sig, men det som gör att jag ger den det lägsta betyget är det faktum att den använder våld mot marginaliserade grupper som en ursäkt för ännu mera våld.

Visst, Big Man har verkligen fått lida hela sitt liv och de tre poliserna som han jagar har begått bestialiska handlingar men huvudpersonens vendetta gör honom till ett lika stort monster som dem. Powell och Wiesch verkar bara vara intresserade av att berätta en historia där våld föder mera våld och dessutom på ett sätt som får det att vända sig i magen på mig. Stundtals var det så vidrigt att jag ville lägga bort serien, framförallt i finalens fruktansvärda tortyrscen där Big Mans sista offer utsätts för hammare, häftpistol, kastrering, skalpering och sist lobotomi. Jag mådde helt enkelt fysiskt och psykiskt dåligt av att läsa den.

Referensen till slutorden ur Leoncavallos opera Pagliacci, ”La commedia è finita”, klingar falskt och jag blir förbannad när duktiga serieskapare använder sin talang till att publicera skit.

Trackback-adress