De ockulta detektiverna Shan och Hwen Mirage var ett passionerat par som löste övernaturligheter på löpande band framför TV-kamerorna, men allt fick ett abrupt slut när Hwen tragiskt rycktes bort. Nu har Shan lyckats återbörda honom från mörket men han är fortfarande bara en gestalt hon kan se men inte röra. Desperat försöker paret återskapa Hwen till ett levande väsen av kött och blod med hjälp av urgamla riter och en magisk skriftrulle men istället får de ett mordiskt spöke på halsen som är ute efter att förinta både levande och döda själar för sina egna ondskefulla syften.

I min recension av första volymen av The Death-Defying Doctor Mirage uppmanade jag er läsare att läsa den och även skaffa fortsättningen som jag nu håller i min hand med orden ”du kommer inte att ångra dig”. Ack så fel jag hade, för även om jag håller fast vid att första volymen förtjänar att läsas så är The Death-Defying Doctor Mirage: Second Lives en stor besvikelse. Trots att serien fortfarande skrivs av Jen Van Meter och tecknas av Roberto de la Torre så är det som om de famlar i mörkret när det gäller seriens huvudpersoner och den saknar den nerv, spänning och glöd som gjorde den inledande volymen så bra.

Andra volymens underbara omslag av Jelena Kevic-Djurdjevic visar allt det jag hoppades att volymen skulle innehålla, nämligen den smärtsamma och hopplösa avsaknaden av intim närhet mellan två älskande personer som kan se varandra men inte röra varandra. Istället för att djupdyka i detta tragiska tillstånd ägnar sig Shan och Hwen mest åt att nudda vid ämnet utan att det griper tag och Van Meter verkar inte heller tro att läsarna nöjer sig med en historia om olycklig kärlek utan kokar istället ihop en rörig soppa om en spökmagiker som stjäl både levande och döda själar.

The Death-Defying Doctor Mirage: Second Lives är gåtfull och mystisk på ett negativt sätt eftersom jag bara blir förvirrad, uttråkad och ointresserad av vad som händer och längtar efter att Hwen och Shan ska se varandra i ögonen utan att egentligen kunna det eller avsaknaden av mikroberöring som är så viktigt i ett förhållande. Jag vill ha frustration, passion och drama för det lovade serien mig i första volymen men upptäcker att serien är så tråkig att jag till och med somnar sittande vid köksbordet när jag tvingar mig att läsa den till slut.

Det är inte bara Van Meter som går på sparlåga utan de la Torre verkar också tappa inspirationen under resans gång. Hans härligt diffusa och skissartade stil blir för diffus för sitt eget bästa och inte blir det lättare när serien även svämmar över av bleka andar som det är svårt att skilja åt, eller överhuvudtaget bry sig om.

The Death-Defying Doctor Mirage: Second Lives är en serie som hade alla förutsättningar att bli något riktigt stort men som istället inte litar på sin egen röst utan blir ännu en dussinserie om mystisk magi utan att vara vare sig mystisk eller magisk.

Trackback-adress