När Kalla kriget var som kallast gav Sovjetunionen, fast beslutna att vinna kapplöpningen om rymden, grönt ljus åt ett mycket avancerat och farligt projekt: de skickade tre kosmonauter så långt ut i rymden de kunde. Dessa handplockade personer. utan föräldrar eller släktingar och trogna kommuniststaten Sovjet, försvann bland stjärnorna där de mötte något okänt. Abram Adams – en av de tre – kom i kontakt med det och fick förmågan att ändra materia, rum och även tid efter sin egen vilja. Han blev Divinity.

Sedan länge raderad ur historieböckerna återvände han till vår tid och kraschlandade i den australiska vildmarken. Lokalbefolkningen trodde han var en Gud eftersom han förvandlade den brända öknen till en prunkande oas men Västvärlden kände sig inte trygga med att en så kraftfull individ fick härja fritt. De försökte fånga in Divinity och besegrades enkelt men Abram bestämde sig för att dra sig tillbaka till en egen tillflyktsort. Trots sina omätliga krafter var han nämligen bara intresserad av sin hemliga kärlek som hans överordnade var ovetande om samt hans ofödda barn som han aldrig fick möta.

Nu återvänder även expeditionens andrepilot, Valentina Volkov, till Jorden men till skillnad mot Abram har hon ingen hemlig familj, tror fortfarande på de kommunistiska idealen och tänker göra allt i sin makt för att göra hela världen till ett enat Sovjetunionen.

Divinity av Matt Kindt och Trevor Hairsine var en av förra årets bästa miniserier där Valiant Entertainment lyckades skapa en helt ny superhjälte i sitt eget förträffliga superhjälteuniversum och dessutom med en sällan skådad passion och glöd när det gäller superhjälteserier överhuvudtaget. Man kan därför lugnt konstatera att mina förväntningar på fortsättningen var skyhöga och trots att Kindt och co åter levererar en superhjältehistoria som är bättre än det mesta från både DC och Marvel så är den dock inte i närheten av den fulländade första volymen.

Allt börjar bra med flashbacks från Valentinas uppväxt som fattigt gatubarn samt hur hon fick sina krafter och offrade den tredje, dödligt sårade, kosmonauten Kazmir för att komma hem. Första numret avslutas briljant med hennes möte med Vladimir Putin där hon erbjuder honom sina tjänster och även om det känns självklart så här i efterhand så kunde jag aldrig ana att Putin är den perfekta superskurken. Serien fortsätter i stort majestät men tappar väsentlig fart när Abram och Valentina slutligen möts i en lång och våldsam fight som för dem över kontinenter samt tid och rum eftersom den fylls av onödigt tung och repetitiv dialog (med krystade metaforer från ryska folksagor och Fjodor Dostojevskijs debutroman Fattigt folk) och dessutom ett praktfullt antiklimax.

Det finns mycket som är bra, framförallt själva kärnberättelsen om gudalika kosmonauter samt Trevor Hairsines underbara bilder, men i slutändan blir ändå slutbetyget en godkänd trea. Nu står istället min förhoppning till den tredje arcen av serien (börjar i slutet av december) med den ödesmättade undertiteln Stalinverse där verkligheten ändrats dramatiskt och Valiants hjältar vet inte ens om det.

Trackback-adress