Brooklyn Jets superstjärna Jeremy Lin och Amadeus Cho, a.k.a. The Totally Awesome Hulk, tvingas avbryta en välgörenhetsmatch i basket när en robotdrake kidnappar en av spelarna och spåren leder till den artificiella intelligensen QUASI/MO/DO! Efter detta lilla äventyr samlas Amadeus, Ms. Marvel, Shang-Chi, Silk, Jimmy Woo och Jake Oh på ett event för att uppmärksamma benmärgsdonation för personer av asiatisk härkomst och gruppen blir snabbt bästa vänner och roar sig i New York Citys Koreatown med både BBQ och karaoke…när de plötsligt attackeras av det kejserliga gardet från planeten Seknarf Seven på jakt efter föda och som tar teamet och en bit av Manhattan som gisslan. Hulk och hans nya vänner, som nu grundar teamet Protectors, tänker dock inte ge sig utan en fight.

Hulk var den första Marvel-karaktär jag stiftade bekantskap med när jag började läsa tecknade serier i början av 1980-talet och jag har varit honom trogen i alla väder, ända tills den här volymen dök. Jag kan köpa att Bruce Banners Hulk tagits av daga (eftersom jag vet att han kommer att dyka upp förr eller senare som alla andra avlidna Marvel-hjältar) och ersatts av den självgode och superintelligenta tonåringen Amadeus Cho men jag klarar inte av att kvalitén på själva berättelserna sjunkit till total bottennivå, och dessutom egendomligt nog i händerna på Greg Pak som gav oss de lysande följetongerna Planet Hulk och World War Hulk.

Temat för tredje volymen med The Totally Awesome Hulk är mångfald, framförallt när det gäller amerikaner av asiatisk härkomst, här manifesterad av den amerikanska basketbollstjärnan Jeremy Lin samt Hulks nya vänner i The Protectors och dessutom Greg Pak själv som har en koreansk far och en amerikansk mor. Jag välkomnar mångfald i alla former och forum, speciellt i serier, men när det sker på bekostnad av en bra story så faller allt pladask och tredje volymen av The Totally Awesome Hulk är ett präktigt och smärtsamt magplask.

Handlingen kan skrivas på ett frimärke, dynamiken mellan hjältarna är obefintlig, allt känns påklistrat och falskt och Marvel verkar tro att läsarna av The Totally Awesome Hulk är dementa eftersom alla personer i serien presenteras med små irriterande textrutor i varje nummer. Det finns ingen nerv, ingen dramatik, ingen spänning, skämten är snustorra och allt känns färdigpaketerat och färdigtuggat. Det enda som får mig att läsa klart eländet är det faktum att jag faktiskt tänkt recensera denna smörja som är något av det sämsta jag läst från Marvel alla kategorier.

Jag är ledsen Marvel Comics. Efter nästan 40 år som trogen läsare av Hulk har ni tappat ett av seriens största fans och det beror inte på budskapet om mångfald utan på att serien bara är riktigt dålig. Vill man läsa bra serier med mångfald så rekommenderar jag valfri serie av Brian K. Vaughan, framförallt Saga eller hans webbserie Barrier, eller varför inte Marvels eget flaggskepp när det gäller mångfald: G. Willow Wilsons Ms. Marvel som är en av förlagets bästa serier.

Trackback-adress