En livslevande trollkarl har dykt i vår tids New York. Hans namn är Wizord och tillsammans med sin sidekick, den talande koalan Margaret, blir han snabbt ett namn på allas läppar när han stoppar naturkatastrofer, botar världssvälten, räddar barn som gått vilse, uppfyller rock- och idrottsstjärnors högsta önskningar, med mera.

Alla hyllar honom som en hjälte och deras räddare i nöden…men allt är bara en lögn. Wizord är egentligen den ondskefullaste trollkarlen av alla från en magisk värld som styrs av den fruktade Lord Sizzajee som skickade Wizord till Jorden för att förstöra den. Wizord kom dock på andra tankar när han upptäckte att vår värld var en plats utan herrar och slavar, där man kunde leva i fred och harmoni och där vardagen var betydligt enklare och trevligare jämfört med en magisk värld som styrs av en despot. Problemet är bara att Sizzajee inte glömt bort Wizords förräderi och han skickar nu sina mäktigaste trollkarlar för att oskadliggöra honom…inklusive Wizords tidigare kärlekspartner Ruby Stitch som har en gås oplockad med sin tidigare älskare och anmäler sig frivilligt för att ända hans liv.

I väntan på alla nya serier från 2017 som jag ännu inte hunnit läsa tänkte jag passa på att titta lite i backspegeln och utforska lite serier som jag haft i ögonvrån en längre tid. Först ut är Curse Words av Charles Soule (Daredevil, Inhumans, She-Hulk, Star Wars, Letter 44) och Ryan Browne (The Manhattan Projects, God Hates Astronauts) från Image Comics. Advokaten och serieförfattaren Soules mest kända egna serie är långköraren Letter 44 från Oni Press (som avslutades i augusti 2017 efter 35 nummer) men han har även två seriealbum med Strongman från SLG Publishing (2009 respektive 2014, som handlar om en maskerad mexikansk wrestler och tidigare brottsbekämpande filmstjärna på dekis som får en chans till återupprättelse), Strange Attractors från Archaia (2013, en matematisk thriller om kaos och sannolikhet samt en kamp mot klockan för att förhindra en katastrof) samt hans första serie hos Image Comics, nämligen Twenty-Seven (2011, en Faustliknande berättelse om en rockstjärna som får mer än vad han önskat när han börjar köpslå med det övernaturliga), på sitt CV.

Image Comics kallar Curse Words för en ”Gonzo Dark Fantasy” och serien är klart bäst när den är just ”gonzo”, det vill säga bisarr och galen, på samma sätt som Airboy av James Robinson och Greg Hinkle eller Skottie Youngs I Hate Fairyland. Wizord är en underbart självgod och överlägsen typ vars magiska styrka, likt Bibelns Samson, sitter i hans hår eller snarare hans imponerande och oförstörbara skägg. Detta blir extra komiskt när Lord Sizzajee bryter det magiska flödet från sin värld för Wizord och vår hjältes haka blir ren som en barnstjärt, vilket ger honom den geniala, eller patetiskt desperata, idén att ikläda sig ett fånigt lösskägg för att inte väcka misstankar. Likaså är det väldigt roligt när Wizord brutalt utplånar en av Sizzajees magiska hejdukar inför en hel baseballarena och miljontals TV-tittare och för att behålla sitt goda rykte så krymper han helt sonika hela stadion med alla åskådare, inklusive alla TV-tittare, till mikroskopisk storlek. Detta drastiska beslut får naturligtvis konsekvenser, inte minst för den något nyckfulle Wizord och det är tur att han har sin sidekick Margaret vid sin sida.

Hon får stå för förnuftet i vår berättelse och det är också hon som kommer på att Wizord kan finna magi även i vår värld som ger honom hans krafter, och skägg, tillbaka, alltifrån det episkt sorgliga slutet på filmen Titanic eller människans tro på Fru Fortuna i Las Vegas kasinomiljö. Det faktum att Margaret blir omåttligt populär (#teammargaret) och att vi inte vet vad hennes ursprungliga form är (i serien dyker hon upp som både råtta, koala och fågel) lovar gott för fortsättningen.

Själva karaktären Wizord är också ett klassiskt exempel på ”a fish out of water”, exempelvis i den lysande inledningen på serien där en Rasputin-liknande Wizord dyker upp i Central Park och förvandlar två ridande poliser till statyer eftersom han inte förstår deras vokabulär och är övertygad om att de hånar honom. Serien är som sagt som bäst när den bejakar det galna och bisarra fullt ut och även om den lyckas hålla en hög nivå av galenskap så hade Curse Words kunnat vara ännu galnare i mina ögon.

Jag har alltid haft lite svårt för Ryan Brownes teckningsstil (speciellt efter att ha tvingats genomlida hans visualisering av det surrealistiska ”inbördeskriget” i Oppenheimers hjärna i The Manhattan Projects) som jag tycker är lite stel och tråkig men han bjuder på mycket snygga dubbelsplashsidor i varje nummer. Sedan tycker jag att den mystiske Lord Sizzajee är en tämligen endimensionell skurk vars gestalt är en intetsägande rykande skugga med glödande ögon men i övrigt tycker jag att Curse Words har många förtjänster.

Andra volymen av serien finns redan i handeln och jag är sugen på att läsa mer om Margarets ursprung, vad som är orsaken till Wizord och Ruby Stitchs ansträngda förhållande, fler tänkvärda frågeställningar om magin i vår vardag och rent allmänt om Wizords roll i vår egen värld.

Trackback-adress