Superspionen Jimmy Regent är Storbritanniens främste agent och MI6:s stolhet och hans jobbeskrivning har allt: kluriga intriger, fartfyllda äventyr, rätt att döda vem han vill och vackra kvinnor som faller som käglor framför hans fötter. Hans nya partner, Nancy McEwan, är dock inte lika imponerad av Jimmy som alla andra kvinnor verkar vara och snart visar det sig att det finns ett dyrt pris att betala för superagentens oräkneliga romantiska erövringar…nämligen en armé bestående av alla hans illegitima avkommor som inte tänker vika en tum förrän pappa fått lida lika mycket som dem.
Enda sedan jag började lyssna på Kalle Linds eminenta podcast Snedtänkt har jag längtat efter att få använda ordet skabrös i en recension och nu har jag äntligen fått min chans. Radarparet Garth Ennis och Russ Braun (The Boys, Battlefield, Where Monsters Dwell) har skapat en skabrös James Bond-satir med en twist och första volymens undertitel är inte ironisk för det här är verkligen en serie som inte bara kan väcka anstöt utan definitivt vill väcka anstöt.
Förlaget AfterShock Comics meddelar stolt på volymens baksida att Jimmy’s Bastards är en serie just för dem och det kan jag verkligen skriva under på för jag tror inget annat förlag (möjligtvis Avatar som publicerat Ennis depraverade postapokalyptiska skräckserie Crossed) skulle ta i den med tång. Det som vid en snabb genombläddring ser ut som en MAD-parodi av valfri Bond-film visar sig dock svämma över av ultravåld, äckel, sexism, rasism, skämt om intellektuell funktionsnedsättning samt nedsättande kommentarer om demokrati och människors lika värde. Vilket annat förlag som helst hade dragit i handbromsen redan efter inledningen (där Jimmy bland annat skjuter en jihadist i skrevet, kallar en överviktig kvinna för ”Jumbolina” samt har en konversation späckad med grisiga sexuella metaforer med sin tidigare partner Olga Trolltunnel (!?)) för om det är något man uppenbarligen inte ska göra så är det att ge Garth Ennis fria tyglar.
Jag älskar bra satir och jag är verkligen inte lättkränkt men Jimmy’s Bastards ”satir” över James Bond och vårt moderna samhälle saknar helt finess eller poäng överhuvudtaget. Nancy McEwan får som tur är stå för förnuftets röst i denna vämjeliga soppa och den enda trösten är att Jimmys barn lyckas knäcka honom fullständigt på slutet. Andra volymen är i full gång och jag tänker härda ut en volym till, mest med tanke på att Ennis faktiskt kan skriva riktigt bra serier som Preacher, Punisher eller Dreaming Eagles, och för er som tänker utforska Jimmy’s Bastards på egen hand säger jag som Scar i Lejonkungen: ”var beredd”.
Illustration: Russ Braun
Färgläggning: John Kalisz
Förlag: AfterShock Comics
Betyg: 2/5
Håller helt med här. Som sagt är detta verkligen inte bra satir. Något Ennis annars brukar vara lyckas med. Tycker satir främst ska riktas uppåt mot maktförhållanden och -strukturer. Här är gliringarna mot allt och alla som på något sett redan är förfördelade av samhället. Det som kretsar kring den oerhört transfoba ”gender fluid”-delen av storyn är speciellt vämjelig. Ennis vill ju ofta gärna provocera men här känns det som han vill trycka på alla ”sin syn” på det moderna samhället samtidigt som han har en lövtunn historia i övrigt. Vanligtvis med Ennis kan det ju mer ses som karaktärers syn på saker än propagerande från författaren men här är det det motsatta. I ”Jimmy’s Bastards” låter han mer som valfritt kommentarsfält på internet. Synd med tanke på att Preacher är bland det bästa jag har läst.
”Gender Fluid”-biten tyckte jag var så magstark att jag hoppade över den i min recension och jag tycker också att serien känns skrivet av ett internettroll som kräks på politisk korrekthet och mångfald och minsann menar att ”det var bättre förr”.