För tre månader sedan flyttade Tom, hans muslimska flickvän Aisha och Toms dotter Kris in i Toms mammas lägenhet eftersom hon kände sig orolig vilket inte var så konstigt med tanke på att huset var skådeplats för en misstänkt terroristhandling för ett halvår sedan som krävde flera människoliv. Nu ångrar Tom att de flyttade in där överhuvudtaget, mest på grund av gammalt groll med modern Leslie men också det faktum att han tycker att hon är fördomsfull mot hans flickvän. Leslie kommer hela tiden med nya ursäkter när hon ”glömmer bort” att Aisha är muslim, som när hon vill lära henne receptet på Toms favoritmat (inbakad skinka) eller när hon snubblar in i Aishas rum när hon ber men droppen är när Tom får reda på att Leslie undersökt om hon kunde få vårdnaden om sitt barnbarn Kris. Den största anledningen till att Tom vill flytta ut är dock att Aisha plötsligt börjat vakna upp mitt i natten och att hon ständigt har mardrömmar som bara blir värre och värre. Aisha slår ifrån sig, menar att Tom är överbeskyddande, att Kris förtjänar att få lära känna sin farmor och att hennes sömnsvårigheter och mardrömmar kan bero på hennes nya mediciner. Men sanningen är den att Aisha nu börjar se syner även i dagsljus och när en av dessa vidriga hallucinationer får henne att nästan knivhugga Leslie undrar Aisha om hon håller på att bli galen.

I början på året började det plötsligt lukta konstigt i pannrummet i vårt hus. Först trodde jag att det var något som möglat i kylskåpet men efter en noggrann rengöring satt lukten kvar. Flera veckor senare när jag fortfarande kunde känna doften började jag undra om en råtta dött i pannrummet och under mitt sökande hittade jag till min fasa orsaken till den vidriga doften när jag öppnade kylskåpets frysdel. Det var ingen gammal mat i kylen eller någon död råtta som luktade utan flera kilo lammkött som ruttnat, jäst och nu simmade omkring i frysens olika fack eftersom frysdelen hade gått sönder. Jag har några somrar jobbat på begravningsbyrå så jag känner igen doften av en död kropp men nu kan jag även lägga till att jag känner igen den obeskrivligt vidriga doften av ruttet kött…samma doft som Aisha känner under en av sin många mardrömmar när en omänsklig varelse kryper upp bakom henne och nafsar henne i kinden i inledningen på den mycket obehagliga och otroligt läsvärda serien Infidel av Pornsak Pichetshote och Aaron Campbell.

Pichetshote är ytterligare en av förlaget Vertigos namnkunniga redaktörer (han redigerade bland annat moderna klassiker som Grant Morrisons We3 och Jeff Lemires Sweet Tooth) och var också en av dem, tillsammans med chefredaktören Shelly Bond, som tvingades lämna Vertigo efter att moderförlaget DC beslutat sig för en ”omstrukturering”. Både Bond och hennes företrädare Karin Berger har gått vidare och startat egna serieetiketter på IDW (Black Crown) respektive Dark Horse Comics (Berger Books) där de fortsätter i gamla Vertigos experimentella och modiga anda och samma adjektiv kan även appliceras på Pichetshotes första egna serie Infidel från Image Comics.

Jag älskar en riktigt bra skräckfilm eller ryslig thriller men blir sällan skrämd eller påverkad när jag läser serier i samma genre eftersom formatet ofta förstör skrämseleffekten eller det suggestiva spelet mellan raderna men Infidel är undantaget som bekräftar regeln. Den suggestiva stämningen kväver mig bitvis och jag kommer på mig själv med att muttra ”gå inte upp på översta våningen” när den trötta och stressade Aisha gör just detta. Aaron Campbell ger ett ansikte åt Aishas stigande paranoia och tvivel på sitt eget förstånd med perfekt hotfulla skuggor och scenerier och brutala mardrömsvarelser som gör mig rädd på riktigt.

Förutom att Infidel är en perfekt rysare så är serien också en viktig kommentar till den xenofobiska och hatiska stämningen som präglar stora delar av Västvärlden just idag och det utan att vara varken pretentiös eller att Pichetshote skriver det på våra näsor. Förutom allt detta är serien också mycket välskriven när det gäller många lager, både med handlingen men framförallt med seriens alla helgjutna karaktärer och med en dialog som känns trovärdig och relevant.

Jag blev helt golvad av första numret (som kom ut i april 2018) och för att förvissa mig om att jag inte tagit ut seriens storhet i förskott så läste jag även andra som var ännu mer spännande och härligt vidrigt än det första. Om du ska pröva två nya serier från 2018 och inte är lättskrämd så kan jag varmt rekommendera den psykologiska rysaren Gideon Falls och den moderna versionen av ”Huset som Gud glömde” som det bjuds på i Infidel.

Trackback-adress