Allting började med avföring från katter, närmare bestämt en parasit, toxoplasmos, som sprids med katters avföring. Om du någon gång tömt en kattlåda, lekt i en sandlåda eller rört någon som klappat en katt så är du smittad och eftersom de flesta gjort något av detta så gäller det alla. Väldigt få drabbas dock av toxoplasmainfektion men en muterad version av parasiten, Toxoplasmosis X, ändrade på detta. Naturen spelade mänskligheten ett grymt spratt när det visade sig att den muterade parasiten triggade igång en massiv cellulär förändring hos flickor som får sin första menstruation vilket fick dem att förvandlas till våldsamma och blodtörstiga vildkatter och många människor dog på kuppen. Flera år senare, efter att staten gjort krafttag med informationskampanjer, östrogen i dricksvattnet och en alldeles egen federal polisenhet, Strategic Cat Apprehension Team (S.C.A.T.), har ”kattattackerna” minskat drastiskt…men faran är långt ifrån över. Alla som haft en katt som husdjur vet att den i grunden är ett rovdjur med en stark egen vilja. Visst, du kan sätta ett halsband på den, ge den ett namn och se till att den får mat varje dag men när den en gång har fått smaka på friheten utomhus så finns det ingen garanti att den kommer tillbaka. Det kan till och med vara så att den fått nog och revolterar mot sin husse och matte.

Efter Chelsea Cain och Kate Niemczyks underbara men kortlivade serie Mockingbird från Marvel trodde jag aldrig att jag skulle få läsa en ny serie författad av Cain, detta med tanke på alla misogyna attacker som följde på författarens uttalande i samband med att serien lades ner (”Mockingbird is canceled. But we need to make sure Marvel makes room for more titles by women about women kicking ass.”) och framförallt Joëlle Jones ikoniska omslag till Mockingbird #8 där karaktären framträder iklädd en tröja med texten ”Ask Me About My Feminist Agenda” som blev teamets sköna långfinger-farväl till alla troll där ute. Det visade sig dock att Cain inte var färdig med seriemediet för i Man-Eaters, skapad av hela teamet bakom Mockingbird, inklusive färgläggaren Rachelle Rosenberg, bjuder hon på en feministisk serie om katter som sprider skräck, kryddad med träffsäker och skön satir och som dessutom, precis som Mockingbird, fick en Eisnernominering i kategorin Best New Series.

Här får vi möta tolvåriga Maude som lever med sin frånskilda pappa som jobbar som polis på mordroteln i Portland och hennes mamma som också jobbar inom polismyndigheten, fast som veterinär på S.C.A.T.. Serien bjuder på många sköna skratt med en perfekt dialog, bra flöde, spännande bildlösningar av Niemczyk och stiliserade posters från reklam och informationskampanjer som för tankarna till Bitch Planet och Man-Eaters är på många sätt en mildare version av Kelly Sue DeConnicks serie fast för unga vuxna, men med samma feministiska glöd och patos.

Handlingen går ut på att fadern och modern tillsammans utreder en rad ”kattrelaterade” mord men ingen av dem misstänker att deras snart tonåriga dotter, som precis fått sin första mens, har ett finger med i spelet. Det som drar ner betyget är tyvärr att första volymen är obegripligt kort med bara fyra nummer där det sista dessutom är en sorts överlevnadshandbok för pojkar som innehåller överlevnadstips, utlåtande från läkare, slice-of-life-historier, med mera, men tyvärr inte en enda serieruta eller någonting som för handlingen framåt överhuvudtaget.

Det är oerhört frustrerande för världsbygget och dynamiken mellan karaktärerna är mycket lovande och jag hade hellre läst en matigare första volym och det fjärde numret hade passat bättre som utfyllnad mellan volymerna. Som det är nu hinner serien knappt komma igång innan den avbryts men den är så pass underhållande och läsvärd att jag definitivt kommer skaffa hela härligheten.

Trackback-adress