Recensioner

Baby Blue

lördag 9 oktober, kl 22:17 av 0 kommentarer

”Säg, varför skiner väl solen?
Varför slår vågen mot strand?
Vet de inte att allt är förbi?
Att livet dog när du försvann.”

Så ljuder Anna-Lena Löfgrens stämma i låten Allt är förbi, vilken är den svenska översättningen av The End of the World som gjorts odödlig i countrysångerskan Skeeter Davis insjungning från 1962. Denna ballad om det bottenlösa mörker som kan inträffa när man förlorat den man älskar kan te sig en smula pubertal och överdriven men alla som upplevt den störtflod av undergångskänslor som inträffar när den stora tonårsförälskelsen tar slut kan instämma i Löfgrens ord: Att allt är förbi…att livet dog när du försvann.

Sångens träffsäkerhet när det gäller dessa existensiella känsloyttringar har lett till att det sjungits in i flera olika tappningar och en av de senaste versionerna, av Sharon Van Etten (2017), dyker upp på en olaglig spellista i den bräckliga Betty Potts ägo, tillsammans med andra låtar som präglas av olycklig kärlek eller existensiell ångest. Tårarna flödar när tonerna av Hope There’s Someone (Anthony and the Johnsons), Liability (Lorde) och Heaven Knows I’m Miserable Now (The Smiths) sköljer över den vilsna Betty medan hon slår upp datorn och googlar: Hur blir man glad? Varför passar jag inte in? Vad är det för fel på mig? Ska livet vara så här?

Sökmotorn ger dock inget svar. Istället upplyser sidan Betty om att ”innehållet är förbjudet” och dagen efter ringer samhällsvärdarna på dörren och meddelar att hon har blivit kallad till enheten för psykiatri och folkhälsa. Utanför står en buss och väntar, hon har fem minuter på sig att göra sig i ordning och det är underförstått att hon pliktskyldigt ska följa med…för sitt eget och samhällets bästa.

Bim Erikssons dystopi Baby Blue utspelas i en hälsodiktatur där framgången, lyckan och ett rent psyke är normen och alla former av psykisk ohälsa, oro, sorg eller grubblerier ses som samhällskritiska avvikelser och är därmed att betrakta som kriminella aktiviteter. De individer som gör sig skyldiga till dessa brott placeras på vårdinrättningar och tvångsmedicineras för att bli lydiga medborgare.

Precis som Karin Boyes dystopi Kallocain (1940) var ett barn av sin tid med fruktan för ett framtida fascistiskt samhälle som skruvade det stängda övervakningssamhället i mellankrigstidens Tyskland och Sovjetunionen till sin spets är Bim Erikssons bok också en tillspetsad spegling av hennes värsta farhågor med dagens samhälle: En perfekt yta där alla som bryter mot normen ses som avvikelser. Detta är också en bok som prickat helt rätt i den surrealistiska och smått apokalyptiska era vi själva genomlevt där Folkhälsomyndighetens presskonferenser och kusligt lugna högtalarröster uppmanat oss till att hålla avståndet, tvätta händerna och stanna hemma vid sjukdomssymtom.

Det som gör Baby Blue till en av årets mest läsvärda serieböcker är det unika bildspråket med ett renodlat stilistiskt uttryck som både är komiskt och gripande på samma gång. Jag kan inte sluta småfnissa åt samhällsvärdarnas badmössor med plirande simglasögon eller motståndsrörelsens oskuldsfulla djurmasker men drabbas också av Betty och hennes medsystrars kamp för att få vara sig själva och hur de vägrar att rätta in sig i ledet.

Manus: Bim Eriksson
Illustration: Bim Eriksson
Förlag: Ordfront Galago
Betyg: 4+/5

Skriv ett svar

Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

  • Laddar...