Biblioteket är rätt bra. (OK, egentligen ganska mycket mer än ”rätt bra”. En upplysningens sista bastion i en alltmer ogästvänlig värld där kultur skall marknadsanpassas och konstnär stavas en-tre-pre-nör, vore kanske mer korrekt. En nagel i nyliberalismens öga likaså. Men det skulle bli så långt att skriva.) Lätt att glömma bort i tider när böcker kostar en spottstyver på AdLibris eller Bokus, för att inte tala om makalösa The Book Depository. Cashen skall dock ändå tas och ibland sitter man tajt till. Fact of life. Om man, som jag, den finansiella situationen till trots ändå är sugen på pröva något nytt är biblioteket en praktfull lösning. Premissen för Fables är som följer. Alla dina favoritfigurer från sagor, myter, sägner och folklore har fördrivits från sina respektive hemländer av en mystisk fiende känd endast som ”The Adversary”. Vi snackar Snövit, Jack från Jack och Bönstjälken, De Tre Små Grisarna, Stora Stygga Vargen, Skönheten och Odjuret och så vidare. Folk från Oz, Narnia, Bröderna Grimm, you name it. De kallar sig ”Fables” och har bildat ett underjordiskt samhälle i New York, där de så långt det är möjligt lever sina liv utan att beblanda sig med vanliga människor. De Fables som på grund av sitt utseende (eller storlek) har svårt att smälta in i den moderna stadsbilden bor på ”The Farm”, vidsträckta ägor ute på landet, skyddade av en förtollning för att förhindra upptäckt.

I den första traden träffar vi Snow White, men kanske inte riktigt den Snow White du kommer ihåg från sagoboken/filmen. Lite äldre, lite bittrare, lite mer skinn på näsan. Hon är numera frånskild efter att ha tröttnat på Prince Charmings upprepade otroheter, och agerar sedan en tid tillbaka vice borgmästare i Fabletown. När historien börjar har ett bestialiskt mord just begåtts. Eller har det det? Offret är efter allt att döma Snow Whites syster Rose Red. Kroppen saknas dock, och en del detaljer verkar inte riktigt stämma. Tillsammans med den hårdkokte polismästaren Bigby (The Big Bad Wolf…) börjar Snow White nysta bland ledtrådarna.

Det här är verkligen massor av kul. En slags film noir snedstreck whodunnit med en lagom oväntad upplösning. Willinghams versioner av din barndoms sagofigurer är underbara, och verkligen allt annat än barntillåtna. Prince Charming är en sol-och-vårare/sexmissbrukare och allmän odugling. Skönheten och Odjuret går i parterapi. Sidan där vi får träffa Pinocchio är bara helt obetalbar. Hela idén är för övrigt så sjukt bra. Genom att ösa ur våra gemensamma mytbildningar och sägner skapas omedelbar igenkännelse, och så en liten mörkare/mer vuxen twist för att öka intresset. Smart. Och det funkar, det är suveränt underhållande. Jag säger två tummar upp, och ger mig raskt i kast med trade numero due.

Trackback-adress