Krönikor och åsikter

Gästinlägg: Andy Diggles Daredevil

söndag 14 februari, kl 14:35 av 4 kommentarer

Christine brukar, helt utan faktiska bevis, kalla sig Sveriges största Daredevil-fan. Hon bloggar sedan 2007 på The Other Murdock Papers som är tillägnad just serievärldens mest kända blinda superhjälte och bidrar även sedan februari 2010 regelbundet till The Weekly Crisis. Serier kom hon först i kontakt med som liten då det, förutom självklara val som Bamse och Kalle Anka, även blev en del Superman och Spider-Man. I vuxen ålder återvände intresset och Christine bär idag nördstämpeln med stolthet.

DD501

De flesta av oss har våra självklara favoriter bland serieskaparna. Det är ju en särskild ton, känsla och bilduttryck man är ute efter och en bra författare kan göra underverk med nästan vilken bortglömd och skamfilad karaktär som helst på samma sätt som fel person på fel bok kan skapa en närmast oläsbar soppa av ett grundkoncept som verkade stabilt. Sedan har vi ju de serieläsare som kan svälja de mesta bara det är vackert att se på. Jag har förstås mina egna favoriter men jag tillhör även den, kanske något mindre, skara som så helt kärat ner mig i en karaktär att tanken på att överge honom inte finns på kartan. Jag kommer förmodligen att läsa Daredevil tills jag dör eller tills serien inte längre ges ut.

Samtidigt vill man ju så gärna kunna köpa en serie med glädje snarare än av lojalitetsskäl och därför kändes det minst sagt nervöst när Ed Brubaker och Michael Lark drog sig tillbaka efter drygt tre års trogen och högkvalitativ tjänst hos ”mannen utan fruktan”. Deras sista nummer blev jubileumsnummret 500 och de lyckades verkligen höja sig ett snäpp lagom tills det var dags att lämna över stafettpinnen till Andy Diggle och Roberto de la Torre. Nu har det nya teamet avslutat sitt första kapitel och det är dags att se tillbaka på hur de tagit sig an uppgiften och vart huvudpersonen är på väg.

När Brian Michael Bendis lämnade Daredevil och Ed Brubaker tog över i början av 2006 skedde det under dramatiska former med Matt Murdock i fängelse. Den här gången är situationen om möjligt ännu mer extrem, vilket gör att man ställer sig frågan om det är rimligt för en ny författare att ta över en serie när huvudpersonen befinner sig så långt bort från den fåra där vi normalt hittar honom. Som fullkomligt otippad ledare för The Hand har Matt Murdocks liv tagit en drastisk vändning. Det är inte en lätt uppgift att som ny författare på en bok balansera kravet på att alla serierns karaktärer beter sig på ett sätt som speglar deras ”rätta jag” (om man nu kan säga så om en fiktiv gestalt) samtidigt som man ställs inför uppgiften att spränga gränser. Jag vill ändå mena att Andy Diggle lyckas väl med uppgiften.

Tillsammans med Roberto de la Torre, som står för en träffsäker kombination av det nyskapande och det välbekanta när det gäller utseendet (med god hjälp av Daredevil-veteranen Matt Hollingsworths färgsättning) lyckas Diggle skapa en känsla av kontinuitet och berättelsen fortsätter helt enkelt från det scenario som Brubaker lämnade läsarna med i sitt sista nummer. Självklart är övergången märkbar, men den stör inte. Jag återkommer till Diggles sätt att hantera Daredevil och hans värld nedan men först är det kanske dags att ge den som inte hängt med på ett tag en uppdatering om vad som hänt i Matt Murdocks liv och varför det som utspelar sig nu är så unikt.

thehandThe Hand introducerades av Frank Miller i början av 80-talet i samband med att han vävde samman huvudkaraktären och hans historia med den för tiden så populära ninjamystik som gjort entré även i den västerländska populärkulturen. Det sena 1900-talets bild av ninjan hade inte mycket gemensamt med den historiska verklighet som den löst baserats på men den passade Daredevil, hans värld och hans unika sätt att uppleva sin omgivning som handen i handsken. De ninjor som plötsligt infiltrerade Hell’s Kitchen fanns förstås i en god och en ond variant, The Hand respektive The Chaste, och den förra var naturligtvis fienden. Det förhållandet ändrades aldrig och med jämna mellanrum dök denna mystiska orden upp i Daredevil och resten av Marvels universum. The Hand’s ninjor porträtterades genomgående som hänsynslösa mördare med makten att återuppväcka de döda och omvända dem.

Några månader innan Brubakers sista nummer började allt peka på att han planerade en händelseutveckling som kändes minst sagt långsökt: att låta Daredevil själv leda The Hand. Jag måste säga att jag ställde mig minst sagt tveksam till vart det hela var på väg. Jag har alltid uppskattad att Matt Murdock varit en rätt jordnära figur, den sortens superhjälte som nästan (nåja) skulle kunna existera i vår egen verklighet. Jag är inte jätteförtjust i ninjor och hade svårt att tänka mig hur man skulle kunna placera Murdock i den position som Brubaker uppenbarligen hade tänkt sig – utan att tumma på titelkaraktärens principer, integritet och grundläggande personlighet. Det vi fick var trots allt något som faktiskt gick att svälja.

Vad skulle krävas för att Daredevil skulle acceptera erbjudandet om att leda ett gäng onda ninjor? Jo, en stor dos moraliskt tvivelaktig manipulation, skickligt utförd av Master Izo – en ny figur skapad av Brubaker och presenterad som Sticks läromästare – och idén om att alternativet var värre. Ställd inför det faktum att The Hand och all dess makt skulle kunna hamna under The Kingpins kontroll väljer Daredevil det enda vettiga alternativ som bjuds. På ett sätt är det också väldigt typiskt Matt Murdock att överskatta den egna förmågan att påverka människor och händelser omkring sig vilket ytterligare bidrar till berättelsens inre logik.

Detta är något som Diggle tar fasta på när han själv leder Murdock vidare, bort från sitt vanliga liv och in i Marvels Dark Reign. För första gången på länge påverkas det som händer i Daredevil av det som händer utanför Hell’s Kitchen och trots riskerna med att låta serien infekteras av Marvels ibland tvivelaktiga event-logik, fungerar den stämning som Dark Reign ger för att bekräfta Matt Murdocks nya roll. Han inser att The Hand kan användas som ett verktyg i kampen mot Norman Osborn och den utbredda korruption och laglöshet som hans inflytande fört med sig. Matt Murdock är traditionellt en lagens företrädare men när lagen inte längre gäller är han fri att trappa upp sitt krig och slutscenen i Daredevil #504 var ett milt sagt chockerande uttryck för hur långt han är villig att gå. Dark Reign är ett utmärkt alibi för att kunna ta den här serien i nya och ganska intressanta riktningar utan att ta blicken från det som händer runt huvudkaraktären.

Kvar i bakgrunden finns även Matts vänner och kollegor Foggy Nelson, Dakota North och Becky Blake. Jag tycker att det är helt rätt tänkt att behålla de figurer som funnits i Matt Murdocks vardag i händelsernas centrum; de behövs för att bevara åtminstone minnet av det relativt normala vardagsliv som brukade vara en viktig del av serien och Diggle lyckas dessutom hantera dem riktigt väl. Där han istället missar målet lite grann är det som rör vad som händer i huvudet på Daredevil själv. När man är van vid Brubakers långa – ibland kanske lite väl generöst tilltagna – inre monologer känns Diggle’s stil närmast minimalistisk. Tyvärr saknar jag det där fönstret in i Matts tankevärld, särskilt med tanke på de extrema förhållanden han nu lever under.

På det stora hela är jag väldigt nöjd med det som Andy Diggle och Roberto de la Torre levererat hittills. Med tanke på den knepiga situation de tvingats utgå ifrån, med de begränsningar det innebär, har de hanterat berättelsen och karaktärerna väl. Därmed inte sagt att det är fantastiskt och att det inte finns utrymme för förbättringar. Den oro som jag ändå kände inför den nya laguppställningen är dock i Daredevil505princip helt borta och det beror inte bara på vad vi sett hittills utan även Diggles bevisade förmåga att hantera knepiga och komplexa historier med många lager, något han ger uttryck för i exempelvis The Losers.

Med februarinummret börjar nästa kapitel i Matt Murdocks liv när han beger sig till Japan. Själv ser jag fram emot miljöombytet och att äntligen få se Matt utan mask för första gången på länge. Daredevil #505 till #507 skrivs av Andy Diggle tillsammans med Antony Johnston och som tecknare ser vi Marco Checchetto som tidigare hjälpt till med några sidor i Daredevil #503. Det är förstås ett utmärkt tillfälle att hoppa på. Daredevil har länge varit något superhjälteseriernas motsvarighet till en välgjord independent-film – älskad av kritikerna och de mer petiga fansen men inte av den stora massan – och kvaliteten ligger kvar på en fortsatt hög nivå. Låt oss hoppas att Diggle och de la Torre kan fortsätta leverera och att Daredevils något högre profil kan locka fler att ge den blinda advokaten en chans.

Kommentarer

  1. Henrik Ö says:

    Matig och intressant krönika, Christine! Jag får kanske ge Diggles Daredevil en ny chans?

  2. Christine says:

    Tack Henrik! Ja, jag läste vad du hade skrivit om ditt första intryck av Diggles Daredevil och jag måste väl hålla med om att första nummret (och ännu mer Dark Reign – The List: Daredevil) lämnade en del övrigt att önska. Däremot så känns det som om Diggle faktiskt har en plan för vart han är på väg och det räcker väldigt långt för mig.

    Jag känner att Brubaker hade en bättre känsla för Matt Murdock och jag saknar, som sagt, de inre monologerna men tror att Diggle kommer att bli varmare i kläderna med tiden. Han hanterar Foggy, Dakota och Becky alldeles utmärkt. Sedan är jag störtkär i Roberto de la Torre också. Även Marco Checchetto är väldigt duktig så jag ser fram emot nästa nummer.

  3. Dennis says:

    Håller helt med dig, Christine. Enligt mig är Daredevil en utav de absolut bästa ongoing-titlarna just nu.

  4. Simon says:

    Tack för uppdateringen! Gillade själv Millers version och sedan Nocentis när hon tog över. Sen blev det en lång paus innan allas förtjusning i Bendis gjorde att jag hoppade på igen. Tyckte bra om den men det har inte blivit av att hugga Brubakers, och Diggles har jag inte ens funderat på förrän nu 😉

    Och jag är beredd att ta tro på ditt påstående; jag kan inte tänka mig att det finns ett större Daredevil-fan i Sverige!

Skriv ett svar

Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

  • Laddar...