Vår andra gästkrönikör för i år är Berit Viklund, i seriesvängen känd bland annat för sitt arbete med Dotterbolaget och återkommande tecknaraftnar som arrangeras på diverse dryckesetablissemang i Stockholmsområdet. Hon har även skrivit efterordet till  Cowgirls av Carolina Bång, har jag hört. Take it away Berit!

Ur Kiki från Montparnasse, på svenska från Kolik förlag.

Mitt försök att tänka på 2011s utgivning börjar med en bild, jag ser ett oändligt slättlandskap, en Krazy Kat-liknande öken som breder ut sig. Jag blickar bakåt och i horisonten syns 2011s början. Jag vet att det är ett år som borde beskrivas annorlunda, kanske som ett gästabud eller ymnighetshorn som bara flödar över. Serier, druvor och guldpengar i drivor, men mitt minne är inte ett väloljat maskineri, gruset och sanden i maskineriet kommer troligtvis från ökenbilden. Nå, min öken är i alla fall inte tom, jag ser några monoliter som står där på slätten och fladdrar med sina sidor. Den första bok jag kommer att tänka på är Kiki från Montparnasse. Boken bjuder på en dionysisk virvelvind till kvinna, som dessutom skapar konst med och inspirerar det tidiga 1900-talets största konstnärer, Man ray, Marcel Duchamp  m.m. Bara att slänga en tanke tillbaka på läsningen gör mig glad, men samtidigt grön av avund. Jag sitter här i december, nergrottad i en c-uppsats, inte druckit ett glas vin på två månader, inte sagt något kul på kanske tre och nu tänker jag på skildringen av en kvinna som roade sig och andra non-stop. Mitt nyårslöfte blir en omläsning av Kiki, som handbok snarare än roman eller biografi, hur får man champagnen i skon och mameluckerna på sänglampan? Kiki vet.

I våras hade jag även turen att slinka iväg till Paris, det var mycket fint som fick komma med mig hem i resväskan, bland annat Beauté av Hubert och Kerascoët. Detta lag är tidigare kända för Miss pas touche (Miss don’t touch me i engelsk översttning), en bekantskap jag gjorde för ca två år sedan. Miss pas touche är utmärkt mordhistoria som utspelar sig i 30-talets Paris, precis den typ av serie som jag faller för, kostymdrama, hårda kvinnliga karaktärer och en underbar teckningsstil. Nu har samma författare och tecknare producerat Beauté, en saga om en ful och illaluktande flicka som får en önskan uppfylld, att bli vacker. På sätt och vis en askungehistoria, en fattig, ensam och utsatt protagonist blir sedd och utvald av den rike prinsen, men det finns en hel del mer i denna historia. Morue, vår hjältinna, ändrar inte utseende i teckningarna när hon blir vacker, det är bara andra människors perception av henne som har förändrats. Förändringen berättar ingen enkel framgångssaga, hennes skönhet leder till avundsjuka och tygellöst begär hos hennes närmaste. Det är inte bara omvärlden som reagerar starkt på Morues förändring, hennes egen reaktion på skönheten och makten som skönheten besitter pendlar mellan förskräckelse och missbruk. Jag plockar fram den nio-åriga Berit för att hon ska få fröjdas åt att det äntligen kommit en mash-up på Percevan och ryska folksagor. Det är såklart inte bara Morue som är vacker, albumet är sagotjus sida upp och sida ner. Nu verkar det dessutom finnas ett album av extramaterial, där vi får se hur färgvalen gjorts och teckningarna kommit till. Upp på önskelistan!

Om man nu ska prata om önskelistan och tanken på julklappen, så skulle jag glatt se att jag fick något av Aude Picault. Jag hade med mig hennes album Fanfare hem från Paris och blev förtjust över lättheten i pennan och berättandet. Fanfare handlar om ett evenemang för brassband i en småstad. Den lilla småstaden invaderas av brassorkestrar som firar, super, spelar och flirtar med varandra.  Alla orkestrar, och de är en hel del, har klätt ut sig i matchande dräkter. Några gäng är ballerinor, andra astronauter osv. Det är en underbar beskrivning av festival, och utöver roliga och färgsprakande dräkter får vi en väldigt fin bildskildring av musiken. Aude Picault verkar ha hunnit med en hel del olika projekt, bland annat barnserier och erotik.

Jag är riktigt svag för ”coming of age”-berättelser. Ljuvers barndom av Boris Pasternak är för evigt inpräntad i mitt huvud för de finstämda skildringarna av uppvaknandet av ett klassmedvetande. Jag mös med Apflickorna och börjar nästan förstå dessa miljarders berättelser om små pojkars sexualitetsuppvaknande som jag tagit mig igenom, många i serieform (för vidare läsning, se vilken erotikhylla som helst). I år kom också Sara Hanssons Vi håller på med en viktig grej som hyllats i TV och tidningar. En vänskap mellan två prepubertala flickor skildras mästerligt.

Detta är bara en handfull av allt tjusigt, roligt, snuskigt och intressant som har kommit i år och snart blir det gott nytt!

Trackback-adress