För kanske en vecka sedan så sänkte DC priserna på merparten av sina serier i ComiXology-appen på iPhone och iPad, och jag har precis överraskat mig själv med att sträckläsa den första arcen av DC:s nya Animal Man. Varför är det ingen som sagt till mig att Animal Man är en svinbra serie nu för tiden? Inte för att jag ogillat Animal Man tidigare egentligen, jag läste faktiskt alla Animal Man-nummer av Grant Morrison förra året och tyckte de var helt ok, men det är ingen serie som jag direkt fastnade för. Nu är det Jeff Lemire som ärvt författarskapet under DCnU, och även om Lemire är ett namn som ofta poppar här på Shazam så har jag själv ingen relation överhuvudtaget till hans tidigare verk. För min del så är det säkert en fördel, för i och med att jag inte har något annat att jämföra med så kan jag inte säga om nya Animal Man känns som en typisk Lemire-serie eller inte. Det spelar heller ingen som helst roll, för jag tycker som sagt att det här var en riktigt bra serie.

För den som inte känner till Animal Man sedan tidigare så är han en rätt klassisk DC-karaktär som debuterade redan 1965, då Buddy Baker fick sina krafter när han råkade hamna i vägen för ett exploderande rymdskepp. Som Animal Man har Buddy superkraften att kunna låna i stort sett vilken förmåga som helst från djurriket, som till exempel att flyga som en fågel, bli stark som en björn och så vidare, vilket han använde i rollen som trikåklädd brottsbekämpare. Animal Man blev aldrig någon jättehit under de första 20 åren, men i slutet av 80-talet så fick Grant Morrison relauncha Animal Man, vilket ledde till ett helt knippe nummer som idag är smått kultförklarade. Med Morrison vid spakarna så bytte Buddy fokus från rent superhjältande till deltidshjälte och familjefar, där frun Ellen och barnen Cliff och Maxine tog nästan lika mycket plats som Buddy själv. Morrisons Animal Man var bitvis även en smått alternativ meta-titel med mer eller mindre uppenbara referenser till såväl andra titlar som seriemediet i helhet. För den som är nyfiken på Morrisons version av serien så finns samtliga nummer för en hyggligt billig penning på DC:s och ComiXologys iPhone-appar. Hur som helst, nog om gamla Animal Man och vidare till det desto mer aktuella.

Jeff Lemires Animal Man är som sagt en av de 52 titlar som rebootades i och med DC:s omstart som kom att gå under namnet DCnU. Tack vare rebooten så behöver du egentligen inte ha någon koll alls på vad Buddy Baker pysslat med tidigare, så det funkar fint att bara kasta sig rakt in i #1. Buddy lever här precis som tidigare med Ellen, Cliff och Maxine, och har mer eller mindre lagt trikåerna på hyllan till förmån för familjelivet och en potentiell filmkarriär. Han använder dock fortfarande sin förmåga att låna djurförmågor ur det han själv kallar för The Life Web, ger sig då och då ut som Animal Man för att se om han kan stå till tjänst med någon hjälteinsats. Efter att ha löst ett till synes rutinmässigt gisslandrama så börjar det dock plötsligt ske väldigt mystiska saker med Buddy och hans familj, och det dröjer inte länge förrän hela familjen är indragen i en millenielång konflikt mellan krafterna i The Red, The Green (som har en koppling till Swamp Thing) och The Rot. Jag vill inte spoila storyn för någon i onödan här, men kan avslöja att Animal Man med familj hals över huvud kastas in i en skräckfylld resa fylld av blod, tarmar, förruttnelse, monstruösa varelser och abstrakta andeväsen.

Det är mycket jag verkligen gillar med Lemires Animal Man. En av de bästa sakerna är hur Buddys familj från start vävs in i storyn, och att han känns mer som en make och farsa än som en superhjälte. Man får tidigt känslan av att Buddy är ute på djupare vatten än någonsin, och det hela blir inte mycket bättre av att hans superkrafter får en uppenbart negativ effekt på hela hans familj. En annan riktigt stark sida är känslan av spänning och skräck som tidigt sätter in och sedan vägrar släppa taget. Här kompletteras Lemires berättande av Travel Foremans illustrationer, och hans bokstavligen attackerar mina laserbehandlade näthinnor med störande bilder av blödande ögon, förvridna organ, zombifierade husdjur och genuint hemska förruttnelsebestar. Hans annorlunda stil lyckas vara både stiliserad och smutsig på en och samma gång, och Foreman känns överlag som ett väldigt bra val av tecknare för den här serien. Steve Pugh hoppar in och tecknar de sista sidorna i #5, men det tänkte jag inte ens på förrän jag kollade upp det, så det stör verkligen inte.

Sammanfattningsvis så är Animal Man årets än så länge bästa titel för min del. Det är spännande, läskigt, bra tecknat och med bra känsla för alla karaktärer. Läs den.

Trackback-adress