Ibland är det häftigt när ens förutfattade meningar helt kommer på skam. När jag först läste om Avengers Arena ekade hätska kommentarer på nätet om plagiat, billigt effektsökeri och total respektlöshet mot dessa unga hjältar. När jag dessutom råkade läsa att en av mina favoritkaraktärer från Avengers Academy fick stryka på foten i första numret lovade jag mig dyrt och heligt att aldrig vidröra tidningen.
Nåja, det gick ju över ganska fort. Efter att läst de två första numren på paddan var det bara löjligt att hävda att Dennis Hopeless skapelse skulle vara en dålig serie. Jag räknar den nu som en av de bästa Marvel NOW!-serierna tillsammans med Kieron Gillens Young Avengers, Jonathan Hickmans New Avengers och Matt Fractions FF.
Visst svämmar Avengers Arena över av olika populärkulturella referenser till Battle Royale, Hunger Games och Flugornas herre men detta sker aldrig på bekostnad av själva grundhistorien. Den speltokige galningen Arcade är trött på att alla skrattar bakom ryggen på honom för att han är en misslyckad lyxmördare med mindervärdeskomplex. Därför kidnappar den nu superstarke Arcade helt enkelt 16 ungdomar från Marvels Universum till sin Murderworld för att se på när de dödar varandra för att överleva. Ingen utomstående vet var de är eller kommer till undsättning.
Vilka är då dessa hjältar? Vi har fem elever från Avengers Academy (Hazmat, Mettle, Reptil, X-23, Juston), två Runaways (Nico och Chase), fem elever från engelska Braddock Academy (Kid Briton, Apex, Anachronism, Bloodstone, Nara), en kvinnlig tonårsvariant av Deathlok (Deathlocket), Red Raven, Darkhawk samt en av mina absoluta favoriter, den kaxiga Cammi, som var Drax The Destroyers sidekick under Annihilation-eventen. Hon är dessutom den enda av alla dessa superkids som helt saknar superkrafter vilket gör henne extra cool.
En attraktiv del av serien är själva konceptet Braddock Academy som är skapad av författaren Dennis Hopeless själv. Den fungerar helt enkelt som Captain Britains variant av Professor X:s skola för ”begåvade ungdomar”. Alla dessa kids presenteras utförligt genom hela serien i små spännande och gripande bakgrundshistorier som ger en härlig krydda till anrättningen. Om Hopeless hade nöjt sig med att fylla handlingen med enbart ”gamla” karaktärer hade allt fallit platt som en pannkaka. Genom att han här skapar sina egna hjältar (eller superskurkar, nudge nudge) är utgången helt öppen och framförallt får du passa dig för att gilla någon av dem för på nästa sida kanske de får huvudet skilt från kroppen.
Avengers Arena tecknas genomgående bra i de första tolv numren av Kev Walker (åtta nummer) samt Alessandro Vitti och Riccardo Burchielli och bjuder på mycket snygga omslag av Dave Johnson och Mike Del Mundo. De första tolv numren är samlade i två volymer: ”Kill or Die” (#1-6) och ”Game On” (#7-12)
Sammanfattning: Som de flesta klassiska tonårsdramer handlar Avengers Arena om att hitta sig själv, kärlek och svek samt att du aldrig kan lita på en vuxen. Jag förälskade mig så mycket i Dennis Hopeless egna skapelser att jag glömde bort mina tidigare favoriter från Runaways och Avengers Academy. Trots att många av karaktärerna är gravt dysfunktionella skildras alla med mycket kärlek och värme. Serien avslutas nu i november med #18 och jag kan knappt bärga mig. Rekommenderas varmt!!!
Illustration: Kev Walker, Alessandro Vitti & Riccardo Burchielli
Färgläggning: Frank Martin & Jean-Francois Beaulieu
Förlag: Marvel Comics
Betyg: 4/5
[…] tredjedelar av Avengers Arena recenserade jag tidigare här och nu är det så dags för Grande finale både för den här serien och för mina recensioner av […]