Det var en gång en murare som älskade Skönheten. Efter att de gift sig blev hon hans ägodel och för att inte förlora henne till giriga män stängde han trots hennes förtvivlade protester och böner in henne i ett torn. Skönheten bad Döden att hämta henne men när han kom blev han själv förälskad. Desperat av kärlek stannade Döden för länge i tornet tills han slutligen uppfyllde hennes önskan. Döden grät när Skönheten dog för hon gav honom ett barn. Han behöll barnet och kallade henne Ginny och uppfostrade henne till att bli en hämndens ängel.

Pretty Deadly är sagan om Deathface Ginny berättad av Kelly Sue Deconnick, tecknad av Emma Rios och färglagd av Jordie Bellaire. En fantasy-western om kärlek, hämnd och ond bråd död med Ginny som en naturkraft och kvinnlig variant på Clintans Man With No Name, en Dödens dotter som jagar syndiga män, allt du behöver göra när faran lurar är att sjunga hennes sång. Det är också berättelsen om den lilla flickan Sissy klädd i en mantel gjord av en gam och hennes blinde manlige följeslagare, gamle Fox. Deconnicks saga innehåller ingredienser från spaghetti westerns, japanska så kallade Pink films (våldsamma och erotiska lågbudgetfilmer från 1960- och 1970-talen) samt gamla västerländska sagor à la bröderna Grimm.

Just själva sagoelementet förstärks ytterligare av den rika förekomsten av djur i olika skepnader, symboler och namn: titeln The Shrike på första volymen syftar på törnskata, tidigare nämnda Sissy i gamdräkt och gamle räven Fox, den mystiske Johnny Coyote samt att sagans berättare är en fjäril och skelettet av en skjuten kanin.

Vad jag gillar: Alla inblandade kreatörer har lagt ner hela sin själ i Pretty Deadly, framförallt tecknaren Emma Rios som levererar en fantastiskt snygg och stilsäker produkt som är så rik på känsla, uttryck, action och mystik att man bara baxnar. Med hjälp av den synnerligen flitige och skicklige färgläggaren Jordie Bellaire är Pretty Deadly en av de snyggaste serier jag läst och bägge dessa kvinnor är väl värda sina Eisner-nomineringar för året (Bellaire speciellt med serier som The Manhattan Projects, Nowhere Men, Zero, The Massive och Captain Marvel på sin meritlista).

Pretty Deadly visar också upp ett imponerande persongalleri med idel starka kvinnor i huvudrollerna vilket är extra intressant och uppfriskande med tanke på att flera av de genrer den blandar ofta innehåller rätt så manschauvinistiska stereotyper. Både Sergio Leones spaghetti westerns och de japanska Pink-filmerna innehåller dock starka kvinnliga karaktärer och det känns fräscht och modernt att Deconnick tar det ett steg längre.

Vad jag inte gillar: Det som får mig lite distanserad är dock att trots det rika persongalleriet tenderar de flesta karaktärer att bli väldigt endimensionella. Jag blir heller inte klok på vissa inslag i berättelsen som lämnas ouppklarade eller oförklarade. Vilken beef har Johnny Coyote med Big Alice? Vad innehåller den mystiska bokmappen? Varför jagar Big Alice Ginny?

Asgrymt variantomslag av Jenny Frison

Pretty Deadly är också en mycket blodig och svärdsfajtande serie vilket kan bli rätt så tröttsamt och effektsökande i längden. Även om Rios briljerar i actionscenerna fyller hon ibland sekvenserna med små rutor med diffusa småhändelser som är menade att föra händelserna vidare men som bara resulterar i att jag blir förvirrad. Vad det gäller de blodiga inslagen köper jag dock det mesta eftersom Pretty Deadly inte ens kommer i närheten av hur blodig bröderna Grimm var i sina originalutgåvor. Förutom den övergripande mystiken och hennes medverkan i de starka actioninslagen känns Ginny själv också förvånansvärt anonym i hela berättelsen som egentligen handlar om lilla Sissys öde och framtid.

Sammanfattning: Pretty Deadly Vol.1 är en otroligt snygg och fascinerande fantasy-western som förtjänar att läsas. Trots en del gropar och luckor i berättelsen är den ett välkommet inslag i seriesamlingen och jag ser fram emot Deconnick, Rios och Bellaires fortsättning på Deathface Ginnys äventyr i Vol.2.

Trackback-adress