I efterdyningarna av en framtida apokalyps kämpar den sista spillran av mänskligheten för sin överlevnad. Förutom plundrare, slavägare, religiösa fanatiker och annat slödder befolkas denna värld av ett sällsynt vidrigt och dödligt virus som sprider skräck bland invånarna. Den fåordige men beslutsamme No räddar ett ensamt spädbarn som är den enda överlevande från ett förolyckat forskningsteam föga anande att hon kan vara mänsklighetens frälsare. No och hennes blivande adoptivmor Crazy Molly kallar henne Hope och det här är hennes berättelse.

Innan jag började läsa Justin Jordans Dead Body Road dök hans och Kyle Strahms serie Spread från Image Comics lägligt upp under semestern tillsammans med Boom! Studios The Empty Man. Då Dead Body Road fortfarande låg oläst hemma i bokhyllan passade jag på att stilla min omätliga hunger på serier genom några enkla knapptryck på mobilen och vips så var kvällen räddad och husvagnen blev genast ännu mysigare. Nu lämpar sig dock inte The Empty Man och Spread som kvällslektyr mitt ute i de Småländska skogarna om man har svaga nerver och inte tycker om att lämna husvagnen mitt i natten för att besöka en toalett men det var det värt.

Spread är en postapokalyptisk skräckis som lånar friskt från populärkulturens värld, både i form av serier, film och TV-spel. Att serien berättas utifrån spädbarnet Hopes perspektiv får mig osökt att tänka på Alana och Markos dotter Hazel i prisbelönta serien Saga. Den tystlåtne No som är en hejare med sina yxor och andra vassa vapen påminner inte så lite om Wolverine och det bisarrt muterade viruset av förmodad utomjordisk härkomst är en hyllning, eller vad man ska kalla det, till John Carpenters klassiska rysare The Thing. Att serien även har likheter med den gamla manga-serien Lone Wolf and Cub (en samuraj på flykt tillsammans med sin lille son) och TV-spelet The Last of Us (Joel och den unga Ellie som färdas genom ett postapokalyptiskt USA och tvingas undvika våldsamma gäng och infekterade) är inget som Justin Jordan skäms över eftersom han öppet och ärligt beskriver hur han inspirerats av alla dessa filmer, serier och TV-spel (även om han kom på idén med Hope som berättare innan Saga publicerades) och dessutom stör inte dessa likheter berättelsen utan känns som en naturlig del av hela historien som Jordan vill berätta.

Kyle Strahm gör ett bra arbete när det gäller tecknandet och levererar en hel del vidriga och bisarra bilder som jag inte kommer att glömma i första taget. Ibland blir dock hans penna alldeles för fladdrig och karaktärer förvandlas till rena streckgubbar vilket stör lite grann men drabbar ändå inte helhetsintrycket. Sin vana trogen låter också Jordan Spread bubbla över ibland av hejdlöst ultravåld och även en del rent sjuka saker men själva historien och förhållandet mellan No och Hope, och sedermera Crazy Molly som dyker upp i Spread #2, känns gediget och rent av fullt av kärlek. Det är lätt att få för sig att Jordan alltid är ute efter att fylla sina skapelser med coola och våldsamma effekter men i Spread visar han upp en mycket mer innehållsrik palett i sitt skrivande.

Från början hade jag bara tänkt läsa två nummer av serien men den är svår att släppa ifrån sig av en för mig oförklarlig anledning. Förmodligen är det att något i mig inte kan få ro förrän jag får se Hope, No och Crazy Molly i en trygg, säker och framförallt frisk värld så det kommer nog bli några nummer till.

Trackback-adress