Jennifer Walters har alltid kämpat för rättvisa – antingen som en knivskarp advokat i rättssalen eller som sitt sensationella alter ego, She-Hulk. Men de senaste händelserna har skakat om henne rejält. Hon skadades allvarligt i en fight med Thanos och hamnade i koma och när hon vaknade upp fick hon reda på att hennes kusin, Bruce Banner, mer känd som den otrolige Hulk, avrättats av hennes vän Clint Barton. Jen är vaken och tillbaka i sin mänskliga form och går till sitt advokatjobb varje dag – men varje steg hon tar är en kamp för att hålla tillbaka monstret inom sig. She-Hulk är borta. Nu är Jen bara…Hulk!

Till skillnad mot sin kusin Bruce Banner har Jennifer Walters alltid älskat sitt gröna alter ego och det har  präglat henne ända sedan 1984 då hon först blev Things ersättare i Fantastic Four och senare fick en egen soloserie 1989. Det självsäkra kraftpaketet She-Hulk blev ett faktum tack vare John Byrne och detta tema fortsatte även när Dan Slott, Peter David och nu senast Charles Soule förvaltade karaktären. Efter de traumatiska händelserna i Civil War II är det nu en ny Jennifer Walters vi möter i serien Hulk, men ett bättre namn på den serien hade faktiskt varit, trots att Marvel redan övergivit detta koncept efter att ha utnyttjat det in absurdum, All-New, All-Different She-Hulk.

Kontrasten mellan tidigare volymer med She-Hulk är total, för borta är det komiska tonfallet med gott om meta och brytande av den fjärde barriären och istället har vi en karaktär som lider av posttraumatisk stress och knappt kan ta sig ur sängen på morgonen eller föra ett samtal med någon utan att det känns obekvämt. Marvels val att låta Mariko Tamaki (Skim, This One Summer) författa den här serien kunde inte vara mer träffsäkert för hela hennes skapargärning har handlat om unga tjejer eller kvinnor som försöker hitta sig själv och där Tamaki även berört ämnen som självskadebeteende, depression, homosexualitet och utanförskap. Redan från första sidan upptäcker man att Jen är traumatiserad där hon försöker äta en snabb frukost i sin ostädade New York-lägenhet. Hennes inre röst försöker muntra upp henne rutinmässigt samtidigt som datorn står på med en lugnande bakningsvideo, men när hon slutligen ska ta sig en titt i spegeln innan hon går till jobbet upptäcker hon att den sitter så högt att hon bara kan skymta sin panna.

Resten av dagen är en balansgång på en skör tråd där hon tvingas möta nya kollegor och bara finner lugn i mötet med en ny klient. Allt brister dock när hon antastas av en författare som håller på att skriva en bok om trauman och tycker att Jen är en utmärkt inspirationskälla. Den ljusskygga klienten som riskerar att vräkas från sin lägenhet är också en del av berättelsen med det är skildringen av en person med djup ångest som får mig att vilja återvända till den här serien. Lika lite som jag trodde att en serie om Vision med en egen familj i förorten skulle visa sig vara en av Marvels bästa serier genom tiderna, lika lite trodde jag att en serie med en traumatiserad Jennifer Walters skulle beröra mig så mycket, men Tamaki lyckas med detta och mycket mer och tillsammans med tecknaren Nick Leons (Ms. Marvel) underbara bilder tror jag att Hulk kan bli en av 2017 års bästa Marvel-titlar.

Trackback-adress