Ed Gemmell har äntligen kommit över Esther och hans nya kärleksintresse är istället tredjeårsstudenten Amanda som även är redaktör för skoltidningen. Tillsammans gör de sitt livs scoop när de avslöjar att studentkårsordföranden (den dryge överklass-slyngeln Tony Parent) egentligen är en bedragare och universitetet rustar för nyval. Amanda och Ed blir alltmer intima men när Ed äntligen kommer till skott (skämt åsido) uppstår en pinsam situation som han inte borde ha nämnt för Susans mustachprydde pojkvän McGraw. Hela gänget råkar också ut för Esthers gamla vän (partyprinsessan och ensamstående mamman Big Lindsay) som förvandlar alla till sorgliga bakfylleoffer ända tills Ed beslutar sig för att ta en för laget och får en vän för livet och en natt han aldrig kommer glömma. Susan försöker göra alldeles för många saker samtidigt men glömmer bort pojkvännen McGraw och Esther börjar bli riktigt skoltrött men Daisy beslutar sig för att stärka trions moral genom att organisera en tvättäkta campingtripp vilket noviserna Susan och Esther går med på – fast de är övertygande om att de kommer att bli vargmat.

Tredje volymen av John Allison och Max Sarins oemotståndligt charmiga serie om tre bästa vänner på universitetet är fortfarande ett lyckopiller i all sin träffsäkerhet och enkelhet och nu när man lärt känna karaktärerna ordentligt så vill jag att den aldrig ska ta slut. Det är också extra kul att den tafatte Ed Gemmell äntligen får stå i rampljuset och hans kväll ensam med Big Lindsay bjuder på många överraskningar och gyllene ögonblick. John Allison skapar en genuin och äkta värme dem emellan som nästan går att ta på och är även volymens höjdpunkt.

Susans maniska frenesi i kampanjen för ny studentkårsordförande – som hon dessutom kombinerar med att förbereda sig för sitt första kirurgingrepp på ett kadaver – förvandlar henne till ett kedjerökande monster och hon blir också medlem i nattvandrarnas håglösa klubb ända tills Daisy får stopp på eländet. Det är dock för sent att rädda förhållandet med McGraw och Allison och Sarins skildring av deras separation gör ont i hela kroppen – precis som det brukar göra när kärlek tar slut.

Giant Days är tveklöst en av mina absoluta favoritserier nu och jag längtar redan efter nästa volym. Det är en underbar ”slice of life”-berättelse som skiljer sig markant från den verklighetsflykt jag brukar gilla att läsa i serieväg men jag lägger gladeligen superhjältetrikåer, apokalypser, thrillers och fantasy på hyllan en stund bara för att få njuta av en serie som värmer kropp och själ och får mig att minnas hur det var att bli vuxen.

Trackback-adress