Ibland blir man trött på det evinnerliga sorterandet av sopor. Tre olika tunnor för matavfall, vanliga sopor respektive trädgårdsavfall som hämtas varannan måndag eller onsdag samt dessutom två rejäla kassar med allt ifrån tidningar till kapsyler som man får köra till den lokala återvinningsstationen. Bekymret med att få in rätt vecka i sina dagliga rutiner så man inte råkar ut för det förargliga faktum att kärlen inte töms (om man inte har väldigt snälla sophämtare), stanken av räk- eller kräftskal under varma sommardagar eller när man måste rensa tunnan på maskar (”Nä älskling! Riskorn kryper inte”), de upprörda känslorna och bilderna på sociala medier som är en hårsmån från att förvandlas till en blodtörstig pöbel när någon mupp dumpat bildäck eller en toastol vid den lokala återvinningsstationen eller när det snöade så mycket en vinter så man var tvungen att ställa ut extra säckar fyllda med rester av både jul- och nyårsmiddag. Se där några exempel på hur mycket sopor dominerar vår vardag och samtidigt tillfredsställelsen att vi faktiskt bor i ett land där sophanteringen fungerar och dessutom riktigt bra. Jag är så pass gammal att jag kommer ihåg när ”Håll Sverige rent”-kampanjen startade på 80-talet eller när alla hyreshus var utrustat med ett sopnedkast per våning där folk slängde både blöjor och giftiga lösningsmedel rakt ner i källaren men det är inte alla som har kommit lika långt som Sverige, vilket blir extra tydligt när man läser Derf Backderfs Urhunden-nominerade seriealbum Sopigt (Trashed på engelska) från 2015 som gavs ut på svenska 2017 av Kartago Förlag.

Här får vi möta J.B. som fungerar som Backderfs alter ego (han heter egentligen John Backderf) som är en 20-åring yngling som hoppat av plugget, fortfarande bor hemma och inte vet vad han ska göra med sitt liv. När hans mor får syn på att miljöförvaltningen i den lilla staden behöver deltidsarbetare muttrar han något om att han hade hoppats på ett kontorsjobb och modern svarar syrligt: ”Visst, men den chansen är väl inte så stor”.

Detta blir starten på J.B.:s karriär i sopbranschen där vi får följa en sophämtares alla strapatser och vedermödor genom årets alla fyra årstider samtidigt som albumet bjuder på ett bra tvärsnitt över det amerikanska klassamhället samt journalistiska inslag om sophanteringens historia både då och nu. Jag trodde aldrig i min vildaste fantasi att en serie om sopor skulle vara underhållande, ja till och med en av de bästa serier jag läst i år, men seriens klassiska dråpligheter i vår moderna samtid är en fröjd att läsa och det är svårt att inte sträckläsa hela härligheten.

Denna dagbok i en sophämtares vardag bygger på Backderfs egna personliga upplevelser av yrket 1979-80 då han hoppat av konstskolan. Ett års erfarenhet av sophämtning gjorde att Backderf blev rejält studiemotiverad och han blev slutligen journalist men glömde inte bort sina drömmar att bli serieskapare. 2002 började han arbeta med materialet som skulle bli Sopigt men på grund av att han drabbades av cancer så dröjde det ända till 2015 innan albumet blev klart och där emellan hann han också publicera det självbiografiska albumet Min vän Dahmer (berättelsen om Backderfs gamla klasskompis från Ohio som sedermera skulle bli ökänd som en av USA:s mest fruktade seriemördare – Jeffrey Dahmer, men mer om den boken i en kommande recension).

I Sopigt får vi möta många spännande och kufiska karaktärer och original, som bäste vännen Mike, hipstern och rumskompisen Magee, den alldeles för gamle hundfångaren Marv, den vresige förmannen, ”Övervakaren”, ”Der Führer” och många fler samt stifta bekantskap med blöjbomber, gula torpeder (PET-flaskor fyllda med urin som lata människor slängt i vägrenen), läckande, genomvåta och billiga påsar fyllda med hundbajs, påkörda djur, med mera. En av mina favoritscener är när J.B. och Mike mosar ett gammalt piano i sopbilen och Mike utbrister: ”Det är skrämmande och vackert! En konsert i sop moll.” Rekommenderas varmt!!!

Trackback-adress