Efter att ha läst Phonogram: Rue Britannia fattade jag verkligen inte – varför allt väsen om Kieron Gillen? Men, men… när jag såg att han skrivit en one-shot om allas vår favorit-trickster-asagud Loki som en del av Siege, tänkte jag: precis lagom format för att jag ska ge Gillen en chans till. Och dessutom ett tillfälle att se hur Gillens gamla parhäst Jamie McKelvie utvecklats som illustratör.

Det är en på det hela taget småtrevlig bekantskap. Gillen handskas bra med Marvel-universats meste lurendrejare; i Siege: Loki får vi inblick i vad det egentligen är som driver en av storskurkarna bakom Siege. För faktum är att Loki har ett motiv förutom allmänt jävelskap för att göra allt det han gör… och det presenteras snitsigt av Gillen. Lite väl pratigt stundtals, men det kanske bara är att vänta när det handlar om en typ med välsmort munläder.  Och på typiskt Marvel-vis snackar gudafigurerna klyschigt högtravande ibland, men hej! Man får ju för en gångs skull se Loki slåss, och det ordentligt. Det är värt en del. McKelvies stil passar figuren bra, hans Loki pendlar mellan överlägset hångrin och sårad oskyldighet; alla bluffmakarens standard-ansiktsuttryck fångas fint. Skönt också att han fått jobba med en bra färgläggare (Nathan Fairbairn), det ger ett mycket bättre djup åt McKelvies annars ganska perspektivlösa teckningar. Jag gillar också hans skildringar av gästkaraktärerna Mephisto, Norman Osborn och andra – särskilt kul är det att se hur Loki viskar i Norman Osborns öra… Norman tror han har koll, men jämfört med en asagud har han inte särskilt mycket att komma med.

Charmigt, småkul och oerhört lättviktigt. Köp om du inte har nåt bättre att lägga pengarna på.