Inför andra delen vill jag tacka Johan för fotograferingen i samband med intervjun.
Det gillar jag med Lou är att hon är stark men hon blir osäker eftersom hon är ung, inuti är hon säker men anpassar sig inte efter andra så hon är en bra förebild. Lou är den karaktär som är den mest transparenta. Hon är som ett tomt skal men det försökte jag få det till. Alla kan lägga in något i Lous känslor. På många sidor säger hon inget utan är tyst och tittar på något. Jag skriver inte vad hon har i tankarna så alla kan tänka sitt. Om du tycker hon är stark är det kanske för att du är stark på ett sätt men andra kan känna att hon är svag och känslig. För läsaren är det en linje att följa och möta alla de andra karaktärerna. Även grafiskt är det en rörelse, ett tecken mellan panelerna.
Vi pratade om det i början men hur valde du pastellfärgerna? För mig är färgerna och allt ett sätt att hjälpa berättelsen. Jag ville att den här världen skulle vara väldigt bekväm för läsaren. Mina karaktärer är inte omgivna av svarta linjer utan jag färglägger dem för att göra det bekvämt för ögat. Jag försöker ha de här vackra mjuka färgerna men något konstigt är att många har pratat om pastellfärgerna men om du tittar på färgerna är det inte bara vissa färger utan det är många färger. Några av dem kommer igen i berättelsen men för de flesta albumen har jag försökt att beskriva olika saker med färger. Men den jag gör nu blir lite mer experimentell i färgerna.
Min favorit är det tredje albumet, Busskyrkogården, jag kände att du verkligen lyckades fånga hennes övergång från barn till tonåring. Det första albumet var kul och det tredje var väldigt djupt. När jag gjorde det första försökte jag göra något kul och fräscht. Det var något i det första som var lite mörkt men det var därför jag skickade dem till landet och så. I det andra albumet kände jag att Lou blev värre och värre och det tunga stannade kvar. I det tredje tänkte jag möta problemet och göra något mörkt och grått och låta Lou kravla i tonårskänslor. Jag använde mina egna känslor från när jag var i den åldern. Jag hade stunder, det är inte totalt sorligt, men lite av och grått. Jag vet inte hur jag ska beskriva det men det är därför jag gör serier som någon form av terapi. I det tredje albumet är bilderna från minnen från min egen barndom. T.ex. busskyrkogården. Det var ett ställe jag gillade och kände för. Jag gick dit när jag var ledsen och det helade mig. Jag gjorde detsamma för Lou. Jag vet inte varför hon gick till det stället och varför hon mådde bättre efteråt men som jag sa till dig, jag tror att alla kan lägga in något i tystnaden och tomheten det är så det fungerar.
Vi har också haft tv-serien här i Sverige med Lou. Hur involverad var du i den? De bad mig första att göra en tv-serie efter första albumet. Det var en tid när jag inte hade några pengar. Det var det första de gav mig. I två-tre år kämpade jag för att få till något som låg väldigt nära min serie men jag kom fram till att jag inte är totalt stolt över serien. En del saker är bra men det är många episoder som är lite själlösa.
Jag har inte sett den så mycket men min dotter såg den och jag tror hon gillade den. Den är lite barnsligare än serien, de gjorde den för barn men för mig är Lou för tonåringar. Det är kanske därför jag är lite osäker på den.
Vad har du gjort för andra serier som publicerats? Efter Lou har jag gjort två andra serier, Chaque chose, det betyder något som ”allting” på franska. Det är en historia som är mörkare och med argare karaktärer. Det är autofiction. Jag är huvudkaraktären. Det är många saker som är sanna saker om mitt liv men det är också fiktion. Det är blandat. Jag gjorde ett annat album förra året, Le viandier de Polpette, vilket är ett väldigt franskt namn, viandier är ett gammalt franskt ord för en receptbok och Polpette är huvudkaraktären. Det är en historia som en vän till mig skriver, jag ritar bara. Det är om en fantasivärld. Som Sagan om ringen om inte Gandalf gått till hobbiten. Det är bara folk på ett mysigt ställe, de lagar mat och det finns inga profetior och inga svärd. Det är bara om människor men på detta märkliga ställe, det handlar om mat och vänskap. Det är många recept i den.
Är den för vuxna eller för alla åldrar. Jag tror båda, även den mörkare, är även för barn. Min övertygelse är att jag vill göra något för barn, jag vill inte göra serier för barn men jag vill att alla ska ha tillgång till serien. Chaque chose är mörkare. Ett barn på 11-12 kan läsa det. Det är inget våld eller något involverat. När jag var barn i mina föräldrars hus var det många olika böcker för vuxna och barnböcker. De försökte aldrig stoppa undan vuxenböckerna. När jag var ett barn var jag förvirrad och fascinerad av vuxenböcker. När du gör serier för barn använder många enkla ord och historier. Jag tror inte du behöver göra det. När du ser en värld du inte förstår behåller du den i minnet och försöker förstå den. Andra gången du ser den i en bok förstår du den och så utvecklar du din vokabulär. Om alla historier var enkla skulle kulturen försvinna på tio år. Du måste göra ”vuxna” barnserier.
Situation för serier i Frankrike när man tittar på det utifrån, för oss i Sverige känns det som en utopi. Serier verkar ha en sådan viktig roll i fransk kultur. Ja. Förra gången jag var i Sverige pratade jag med många om er serieindustri och hur den var stark på 60-talet och hur mycket som publicerades översattes och mycket försvann sedan. Nu har ni mycket bra alternativserier. Som vi kan se här (på SIS, red. anm) men populära serier för barn har försvunnit. Jag pratade om det igår med Benoit Mouchart som är Angoulemes representant. Jag sa att jag var förvånad över att något som serier kan försvinna. Han sa till mig och jag tror att han har rätt att även i Frankrike kan det hända om du inte har en kamp för att fortsätta ge ut barnserier och populära serier. Med alternativserier är det annorlunda. Om inget barn har serier att läsa har de ingen öppning till alternativa serier. I Frankrike verkar det var en utopi men jag tror att det om 20 år kan det försvinna. I Frankrike har vi inte några äventyrsserier för unga. Vi hade Tintin, Asterix och Spirou men nu gör alla franska serieskapare vuxenserier. Om barnen vill läsa något med äventyr så läser de manga eftersom det är bättre. Jag är ett manga fan och älskar det. Vi måste vara försiktiga med detta och försöka ha något nytt och populärt för barn.
När jag letar efter serier till min dotter hittar jag nästan inget i Sverige. Jag måste beställa engelska serier och det finns inte så mycket där heller. När hon börjar läsa själv vill jag ge henne serier men jag har inga åt henne. Det är problemet. Det är samma sak i Frankrike. Jag har en dotter och jag köper alla serier jag kan åt henne. Men hon gillar manga och det är för att hon läst allt hon kan läsa i hennes ålder, hon är tio år, nu tittar vi på den japanska marknaden efter fräscha och futuristiska saker. Det känns inte som att vi har så mycket heller.
Jag har inga fler frågor men jag vill tacka dig för att du tog dig tid till den här intervjun.
Tack.