Igår när jag surfade runt på nätet upptäckte jag något som jag totalt hade missat: Mark Millar publicerar en prequel till Jupiter’s Legacy från och med april 2015 som handlar om superhjältarna Utopian och Lady Liberty under deras Golden Age-era, närmare bestämt 1958, där också Hutchs fader förekommer, superhjälten som blev världens mäktigaste superskurk. Frank Quitely, som tecknar Jupiter’s Legacy, står för omslag och karaktärsdesign och serien, som ännu inte har ett namn men bär underrubriken ”Even Your Parents Were Young Onces”, tecknas av Wilfredo Torres och kommer ut med tio nummer.
Tanken med serien verkar vara att få ge lite djup till den pågående historien i Jupiter’s Legacy men den ger också den fantastiske, men noggranne, Frank Quitely lite arbetsro så han kan färdigställa andra delen av Jupiter’s Legacy, som är tänkt att börja ges ut efter den ännu icke namngivna prequelen är klar. Avslutningen på den första delen kommer med Jupiter’s Legacy #5 som sorgligt nog inte dyker upp förrän i början på 2015, vilket vi verkligen får hoppas med tanke på att #4 kom ut i mars 2014, och det känns skönt att i varje fall få ett besked även om det inte är vad jag väntade mig.
Problem med missade deadlines är verkligen inget nytt för serievärlden och under året som gått har flera lovande serier hamnat i något slags kreativt limbo eller helt försvunnit från jordens yta. Förseningen av Jupiter’s Legacy är mest påtaglig, för min egen del efter som jag följt, recenserat och gillat den från början, men även den fantastiska och flerfaldigt prisbelönade serien Hawkeye, av Matt Fraction och David Aja med flera, har som bekant drabbats av utdragna problem med utgivningen under 2013 och 2014. Seriens två avslutande nummer, #21 och #22, dyker inte upp förrän i januari respektive februari 2015 vilket verkligen är på målsnöret eftersom Marvel planerar att ge ut en helt ny volym av Hawkeye, av Jeff Lemire och Ramón Pérez, som kommer ut med första numret i mars månad. Lyckligtvis har serien fått en skjuts av Kate Bishops äventyr i L.A., tecknade av den skickliga Annie Wu, men frågan är om inte serien hade tjänat på att göra ett break liknade det som händer med Jupiter’s Legacy så att David Aja hade kunnat arbeta i lugn och ro med finalen på Clint Bartons äventyr med den ryska träningsoveralls-maffian. Istället har handlingen hattat fram och tillbaka mellan L.A. och New York, Annie Wu och David Aja samt Hawkgirl och Hawkguy på ett sätt som snarare uppmuntrar till tradewaitande istället för lösnummer-läsande.
Denna miss blir ännu tydligare när förlaget sedan ger ut Hawkeye: L.A. Woman som prydligt samlar Bishops äventyr i en skön svit. Nu är detta mest en skönhetsfläck eftersom Matt Fractions bägge berättelser med olika tecknare är briljant med det oroar likväl mitt redan stressade och gubbiga seriemagsår.
Haltande utgivning är en sak men ännu värre är det när serier plötsligt bara går upp i rök, såsom Mind The Gap, Chin Music och Nowhere Men. Mind The Gap, skriven av Jim McCann och tecknad av Rodin Esquejo, är en modern mystisk berättelse om komatillstånd, konspirationer och ond bråd död som jag gillade och första akten av serien avslutades efter femton nummer och tre trades. Raskt sparkades andra akten igång med två nya nummer men i maj månad tog det stopp med #17. Jim McCann har meddelat på twitter att serien har gjort ett temporärt uppehåll men när den ser dagens ljus återstår att se.
Chin Music, skriven av Steve Niles (30 Days of Night, Criminal Macabre) och tecknad av Tony Harris (Ex Machina), dök upp i maj 2013 och handlar om den mystiske hämnaren Shaw som ställer till oreda i Al Capones och Elliot Ness Chigago med sina förhäxade kulor, vilse i tiden och ständigt på flykt från urgamla fasor. Jag såg fram emot att läsa serien i trade efter att Anders hyllat den i sin årskrönika och i podcasten Hög av serier men efter bara två nummer gick också Chin Music upp i rök och kvar fanns bara asgrymma omslag av Tony Harris för resten av serien i Previews-kataloger. Återigen kom sociala medier till min undsättning då Steve Niles twittrade att serien gjort ett uppehåll på grund av någon av skaparnas personliga problem där han också skrev att manuset till hela serien var klart och Harris höll på att färdigställa bilderna.
Nowhere Men, skriven av Eric Stephenson och tecknad av Nate Bellegarde, är en lysande och nyskapande sci-fi-serie där vetenskap är det hippaste som finns och vetenskapsmän hyllas som rockstjärnor, naturligtvis både på gott och ont. Serien nominerades av Eisner-juryn i tre tunga kategorier (Best Continuing Series, Best Writer, Best Penciller) och den flitiga färgläggaren Jordie Bellaire erhöll även en Eisner Award för Best Coloring för bland annat Nowhere Men. Efter sex spännade nummer och en trade skulle #7 komma ut i början på 2014 men då tog det stopp. Tecknaren Nate Bellegarde hade då sedan en längre tid kämpat med en rad personliga problem, inte minst odiagnostiserad ADHD, stressyndrom och depression som han utförligt redogjort för i essän ”Where are the Nowhere Men?”. Det är känsloladdad läsning och även om vi förmodligen inte får en fortsättning på serien så förtjänar Nate och alla andra inblandade alla hyllningar de kan få eftersom Nowhere Men är en alldeles underbart fantastisk serie.
Tack för klargörandet angående ”Chin Music” Andreas! Undrade vad som hänt med den så sent som förra veckan.
[…] Millar och Frank Quitelys superhjältepos till ända. Som jag redan nämnt i min lilla krönika Den som väntar på något gott… får vi nu istället följa Brandon och Chloes föräldrar Utopian och Lady Liberty i ett ännu […]