”Let me tell you how it will be.” Så lyder första textraden i Beatles Taxman som är första spåret på skivan Revolver från 1966. Det är också första repliken i Eric Stephenson och Nate Bellegardes Nowhere Men #1.Hela första samlingen avslutas med repliken ”…The End, Of the beginning, of the beginning.” som är sista textraden i sista låten från samma Beatles-album, Tomorrow Never Knows . Detta är naturligtvis ingen tillfällighet eftersom Beatles är en stor inspirationskälla till denna serie och det är förmodligen ingen tillfällighet att skivan som citeras är den första gruppen gjorde efter att alla hade prövat LSD.
I Nowhere Men är de briljanta vetenskapsmännen Dade Ellis, Simon Grimshaw, Emerson Strange och Thomas Walker sin tids svar på vår tids största popikoner. Tillsammans grundar de företaget World Corp. för att göra vår värld till en bättre värld och startar därigenom en process som gör att vetenskap dominerar den moderna kändiskulturen. ”Science is the new rock ’n’ roll” helt enkelt, eller man skulle kunna säga Beatles möter Steve Jobs. Problemet är bara att precis som popgruppen är skaparna av World Corp. förutbestämda att splittras. Stora meningsskiljaktigheter och akuta samarbetssvårigheter sätter käppar i hjulet och precis som med Beatles vet vi att de splittrades men vi äger inte hela sanningen om varför så skedde och kommer förmodligen aldrig få veta den.
Det lilla twisten är att Beatles förändrade popmusiken och även populärkulturen men vad skulle hända om vi byter ut dessa fyra herrar mot fyra vetenskapsmän? Nu snackar vi inte om musik längre utan saker som kan påverka hela vår existens. Fyra snubbar som inte kan samarbeta i ett band är en sak men här har vi fyra snubbar som förändrar hela världsstrukturen och inte kan samarbeta. Dade Ellis och Emerson Strange fortsätter vara goda vänner, Thomas Walker försvinner spårlöst i en psykedelisk drogdimma och Simon Grimshaw får storhetsvansinne.
Eric Stephenson har jobbat länge hos Image Comics och är sedan 2008 förläggare och en av personerna som gjort att förlaget är tredje största i USA med sikte på att bli nummer ett. Tillsammans med Nate Bellegarde (Hector Plasm) har han skapat en serie som kräver mycket av läsaren men som samtidigt ger en fabulös utdelning. Första samlingen av Nowhere Men innehåller #1-6 och är nog en av de mest välfyllda samlingar jag stött på. Varje nummer innehåller tidningsurklipp, reklam, intervjuer och artiklar från Nowhere Mens egna universum och hjälper till att bygga upp en mycket trovärdig värld där vetenskap är på allas läppar. Det hela känns också som en känga till vår egen kändiskultur för som en av medarbetarna på World Corp. uttrycker det: ”Jag har inte hört talas om komikern som upptäckte elden eller fotbollsspelaren som botade cancer”. Att fylla en serie med sådant material är inget nytt, jämför till exempel med Watchmen, men det görs med engagemang och oklanderlig stil, mycket tack vare Fonografiks design. Mest intressant är mittuppslaget med en artikel ur den fiktiva The Science Chronicle som är en ”inne-ute”-lista över hela vetenskapsvärlden i Nowhere Men. Grundarna av World Corp. är några som dyker upp på flera ställen i artikeln men Stephenson presenterar även flera nya namn som dyker upp senare i tidningen eller som kommer att dyka upp i fortsättningen, bland annat de kvinnliga vetenskapsmännen Paris Smith och Esme.
Nowhere Men täcker in många Sci-fi-klichéer såsom virus, mutationer, kloner, rymdstationer och teleportation men även känsliga frågor om etik och moral, allt på ett nytt och fräscht sätt som harmoniserar perfekt med hela ”Science gone bad”-temat. Vi rör oss hela tiden på flera olika tidsplan eller platser där händelserna på ISS (International Space Station) bidrar mest till tidningens Sci-fi-inslag. Jag tänker inte gå in och spoila vad som händer besättningen på ISS eller grundarna av World Corp. för den här samlingen förtjänar en egen lustfylld stund i bästa läsfåtöljen. Serien har nominerats av Eisner-juryn i fyra tunga kategorier (Best Continuing Series, Best Writer, Best Penciller och Best Coloring) och om man jämför med serier som East of West eller Saga som fått liknande nomineringar står Nowhere Men i en klass för sig. Serien delar flera teman med The Manhattan Projects men känns mer genomarbetad, realistisk och framförallt mindre galen.
Det här är en serie som funkar bäst i samlingsvolym inte bara på grund av helhetsintrycket utan för att det tog Stephenson och Bellegarde elva månader att leverera sex nummer av serien. Om jag hade läst Nowhere Men i lösnummer hade jag haft svårt att hänga med och förmodligen fått eksem i huvudet av att frustrerat behöva vänta på varje nytt nummer. Just väntan verkar bli ett fortsatt tema för serien eftersom den utlovade fortsättningen skulle ha börjat i januari 2014 och nu är vi inne i maj månad men jag kan vänta. Nowhere Men är en riktig höjdarserie och rekommenderas varmt.
Illustration: Nate Bellegarde & Fonografiks
Färgläggning: Jordie Bellaire
Förlag: Image Comics
Betyg: 4+/5