Mellanöstern är ständigt aktuell och 2015 var den det mer än tidigare med inbördeskrig och miljoner människor på flykt. Den franske serieskaparen Riad Sattouf skildrar i Framtidens arab, som gavs ut av Cobolt i våras, sin uppväxt i regionen. Sattouf har en fransk mamma och en syrisk pappa. Han föddes i Frankrike men där hans föräldrar träffats. Hans pappa har svårt att få jobb i Frankrike sedan han inte fått det betyg han ansåg sig ha förtjänat och istället styr familjen kosan till Libyen där Khaddafi i slutet av 60-talet genomförde sin revolution och i en militärkupp störtade kungen. Pappan har fått arbete på ett universitet och han har bestämt sig för att han ska vara med och forma framtidens arab. I Libyen är vid den här tiden ett hus allas egendom och vem som helst kan bosätta sig i ett tomt hus/lägenhet. Det är intressant att få en inblick i hur det kan ha tett sig i Libyen tidigt åttiotal även om minnena förstås inte är Sattoufs egna efter han var väldigt liten då. Han tecknar iaf en både skrämmande och absurd bild av en totalitär stat som är en skum blandning av socialism och ökad religiositet allt under överinseende av den alltmer tokige Khaddafi. Till slut ger familjen upp Libyen och mellanlandar i Frankrike innan pappan får ett nytt jobb, denna gång i Syrien. Vid den här tiden styrde Hafez al Assad och regimen hade ett hårt grepp över landet som visade sig i hur man i början av 80-talet oerhört brutalt slog ner en sunnitisk revolt, en revolt som hade sitt centrum nära där Sattoufs pappa kommer ifrån. Det är i pappans uppväxtby de slår sig ner, en väldigt konservativ och fattig sunnimuslimsk by, sjutton år efter att pappan lämnade landet för att slippa den även då väldigt långa syriska militärtjänsten.

Seriens stora styrka är Sattoufs skildring av de kulturkrockar som uppstår när det moderna fransk-syriska paret landar först i Libyen och sedan i Syrien. Det är ingen smickrande bild Sattouf ger av vare sig Libyen eller Syrien. Livet är hårt och fattigt och var och en får klara sig själv. De som har makten är ofelbara och orättvisan finns överallt. I Syrien finns också en familjekonflikt som förstås har sin grund i det viktigaste av allt i Mellanöstern: mark. Pappans farbror har sålt pappans mark alltför billigt och detta ökar bitterheten. Medan mamman genom serien förblir anonym och mest hänger på pappans infall så är skildringen av pappan desto mer ingående. Som ung anländer han till Frankrike och älskar landet, något som sedan förbyts till ogillande och väl i Syrien så smyger sig den sunnitiska konservatismen på och förändrar honom ytterligare, det är fokus på mansrollen. Sattouf skildrar skickligt hur till synes små händelser påverkar så mycket i en människas liv. Det ska bli väldigt intressant att i kommande del se om mamman ges mer utrymme och hur pappans förändring fortskrider. Lille Riad själv ger lite comic relief, både i sin upplevelse av olika situationer och hur han sticker ut med sitt blonda hårsvall men där finns också skräcken för en hård värld och hotfulla barn som har nära till våld.

En snygg detalj är att serien genomgående är i tvåfärg, gult i Libyen, blått i Frankrike och rosa i Syrien. Sattouf har en skön stil som liksom hans sätt att berätta påminner om Guy Delisle även om han har en mjukare teckningsstil. Framtidens arab är en intressant serie, den är såväl barndomsskildring, relationsdrama och en kulturell resa. En lyckad serie helt enkelt och jag hoppas att del två som är nominerad till pris i Angouleme kommer på svenska i år.

Trackback-adress