Recensioner

Black Bolt, Vol. 1: Hard Time

fredag 12 januari, kl 22:51 av 0 kommentarer

Black Bolt och Medusa planerade att skicka Black Bolts galne bror Maximus till ett hemligt kosmiskt fängelse, vars existens enbart var känd inom Inhumans kungliga familj, men Maximus ligger som vanligt ett steg före. Med hjälp av en maskin som ändrar folks utseende bytte han plats med sin bror och nu är Black Bolt istället fången långt ute i rymden, berövad sina krafter och med en mystisk och osedvanligt grym fångvaktare som inte bara torterar sina fångar utan också dödar dem samt återupplivar dem för att börja om processen, vilket förvandlar fångenskapen till ett evigt lidande som får Skärselden att blekna. Tillsammans med fängelsets få kunder, såsom det telepatiska barnet Blinky, Crusher Creel (a.k.a. Absorbing Man) och Metal Master gör de allt i sin makt för att besegra sin plågoande och rymma men kampen är hopplös och fruktlös…enda tills Black Bolts trogna vän Lockjaw dyker upp och lyckas teleportera Black Bolt ut ur fängelset. Äntligen fri ställs dock Black Bolt inför ett svårt val: återvända hem och befria sin drottning från den lömske Maximus eller befria sina tidigare medfångar, av vilka flera blivit några av hans bästa vänner, från deras Helvete. Valet är inte så svårt.

Black Bolt är en av många nya titlar från 2017 som hamnat på mångas årsbästalistor, författad av poeten och science fiction/fantasy-författaren Saladin Ahmed och tecknad av Christian Ward (Ody-C). Saladin är bara en i raden av etablerade författare, såsom Ta-Nehisi Coates (Black Panther) och Chelsea Cain (Mockingbird), som fått spänna bågen inom seriebranschen tack vare Marvel och med tanke på alla hyllningar så hade jag höga förväntningar när jag äntligen lagt vantarna på den första volymen.

Att ge en författare som Saladin Ahmed en alldeles egen titel med en redan väl etablerad karaktär som Black Bolt är på många sätt ett tveeggat svärd: Å ena sidan har Saladin många hängivna fans som älskar hans dikter, hyllar hans Tusen och en natt-inspirerade romantrilogi The Crescent Moon Kingdoms eller glatt följer hans spännande twitterflöde vilket genererar många nya läsare som aldrig skulle ha tagit i en Marvel-serie med tång. Å andra sidan finns det gott om Marvelnördar som följt Black Bolts fantastiska öden och äventyr enda sedan karaktären och övriga Inhumans dök upp i Stan Lee och Jack Kirbys Fantastic Four på 1960-talet (dit räknar jag mig själv, även om jag inte bokstavligen läst Fantastic Four sedan starten men det råkar vara en av förlagets titlar som jag praktiskt taget läst allt med), inte har läst en rad av Saladin Ahmed och antingen är sjukt konservativa eller öppna för nya infall.

Jag älskar nya grepp på gamla klassiker, vilket bland annat Matt Fraction och David Aja lyckades med i Hawkeye och framförallt Tom King och Gabriel Hernandez Walta i The Vision, men när det gäller Black Bolt/Inhumans så finns det gott om minnesvärda och lysande följetonger och även om den nya titeln har många förtjänster så är den inte på långa vägar lika fantastisk som till exempel Paul Jenkins och Jae Lees Inhumans (2000), Silent War av David Hine och Frazer Irving (2007), eventet War of Kings av Dan Abnett och Andy Lanning (2009) eller Jonathan Hickmans gestaltning av karaktären i både Fantastic Four och New Avengers.

Saladin lyckas skala bort Black Bolts kungliga fägring och ger honom till och med en röst (eftersom han tappat sina krafter) vilket gör honom till en vanlig människa som till och med kan känna fruktan men Black Bolt är väldigt dialogtung, saknar magi och blir aldrig riktigt spännande, åtminstone inte så spännande som jag vill att den ska vara. Alla förutsättningar finns där men i slutändan imponerar Saladin mest när det gäller en av mina favoritskurkar från Marvel, nämligen Absorbing Man, samt det faktum att han lyckas göra den obskyra fotnoten ur Hulks imponerande skurkgalleri, Metal Master, till en djuplodad karaktär (Första, och hittills ända gången, jag tidigare stiftat bekantskap med den senare var i Hulk #6 från min smaragdgröne väns första serie från 1963).

Det är mycket befriande när Crusher Creel garvar hejdlöst åt Black Bolts riktiga namn (Blackagar Boltagon) eller när han ger honom smeknamnet ”Wishbone” (vilket är väldigt finurligt på engelska, på svenska hade han kunnat kalla honom ”Slagrutan” eller ”Stämgaffeln”) men det jag kommer att bära med mig mest är Creels mörka och tragiska förflutna samt att han visar sig vara en trogen vän och en riktig superhjälte.

Christian Ward är en frisk fläkt med sina sköna bildlösningar och psykedeliska färgprakt men jag är mest imponerad av Frazer Irvings korta gästspel i en flashback i Black Bolt #5. Serien är nu inne på sin andra arc och Saladin har även fått äran att författa en ny titel med en ny version av teamet Exiles (dyker upp i april 2018). Det som gör att jag trots allt vill läsa fortsättningen är några lösa trådar från första volymen och det faktum att andra volymen kickar igång med ett helt nummer tecknat av den fantastiske Frazer Irving.

Manus: Saladin Ahmed
Illustration: Christian Ward
Förlag: Marvel Comics
Betyg: 3+/5

Skriv ett svar

Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

  • Laddar...