Recensioner

Beasts of Burden #1-2

tisdag 24 november, kl 19:14 av 4 kommentarer

Det är faktiskt snudd på tjänstefel att jag väntat så länge med att recensera Evan Dorkins och Jill Thompsons Beasts of Burden. Sällan har väl en indieproduktion varit så efterlängtad, omtalad och hypad. Evan Dorkin har fett indiecred efter en lång karriär som sträcker sig från musikaliska SF-såpoperan Hectic Planet (det var mest den som gav Dorkin en Eisner för ”Best talent deserving wider recognition” 1995) via anarkistiska geni-komedierna Milk & Cheese (för vilken Dorkin fick en Eisner igen 1996) och Dork! (Eisner 2002, en belöning som enligt egen utsago gav Dorkin ett nervsammanbrott som nästan tvingade honom lägga ned tidningen) till en omtalad och otursförföljd miniserie för Marvel (Dorkin nämner en del om detta i en intervju här) samt en hel del BoB1TV-författande (bl a för Superman: The Animated Series och Space Ghost Coast to Coast). Jill Thompson å sin sida är precis inte mindre meriterad: hon slog igenom som illustratör av Neil Gaimans Sandman 1991 (på kanske den bästa story arcen i hela Sandman, Brief Lives) gick vidare med Vertigo-uppdrag för Grant Morrisons Invisibles, etablerade sig som tung indie-skapare med sina Scary Godmother-serier i slutet av 90-/början av 00-talet och har sedan skrivit och illustrerat läckra barnböcker vid sidan av serieskapandet.

Här är konceptet (och redan på idéstadiet fattar man att det här är något alldeles extra): i den lilla staden Burden Hill händer det allehanda ockulta konstigheter. Som tur är skyddas staden av ett väl (nåja) sammansvetsat team av ockulta detektiver. So far, so Hellblazer, säger ni. Hm, nämnde jag att detektivgänget består av några av stadens husdjur? Nej, det här är ingen fabeldjursserie. De är djur rakt av bara. Hundar och katter mest. Undrar vad Dorkin och Thompson sa på pitchmötet? ”It’s like Ghostbusters, but with dogs.” Geni.

En bra twist på en lite utnött sub-sub-genre (ockulta detektiver) med andra ord. Men Beasts of Burden är mer än bara en gimmick. Berättarstrukturen är spot on och bedrägligt enkel – katt- och hundgänget försöker glömma ett traumatiskt förflutet och samtidigt ta reda på mer om vad det egentligen är som händer i Burden Hill. I bakgrunden finns den större ”detektiv”-organisationen Watchdogs, vars Wise Dogs dyker upp med oväntad hjälp eller nya uppdrag. Varje nummer innehåller ett avslutat mysterium men bygger samtidigt vidare på både bakgrundshistoria och det pågående, större händelseförloppet. Dorkins TV-erfarenhet märks tydligt, på ett bra sätt – det låter kanske tråkigt, men Beasts of Burden är en väldigt välstrukturerad serie. Show don’t tell är ju en grundprincip för allt gott historieberättande och Dorkin och Thompson följer den principen bättre än många etablerade finförfattare.

BoB2Och så karaktärerna. För det första är de som sagt djur, inte fabeldjur – vilket innebär att de ibland har svårt att koncentrera sig på de ockulta mysterierna eftersom det är så roligt att hoppa runt och leka, gläfsa på varandra eller göra andra saker som hundar och katter faktiskt gör. För det andra är huvudkaraktärerna redan efter två nummer väl utmejslade och man kan ana de kommande inbördes konflikterna – Beasts of Burden är inte bara roliga monstermysterier, det handlar också om vad man betalar för både heroism och kunskap och om hur olika personer värderar dessa två saker. Alla djuren i Beasts of Burden verkar ha sitt eget förflutna, sitt eget förhållande till det som händer – en exercis i trovärdig personskildring som görs bra mycket bättre här än i mången trikå-serie. Just personskildringen är också till stor del Thompsons förtjänst. Hennes akvarell-lika illustrationer fångar de olika djuren och skapar deras personlighet med stor känsla för detaljer i ansiktsuttryck och kroppshållning – det här kan vara något av det bästa Thompson åstadkommit.

En annan slående sak som Dorkin och Thompson måste jobbat mycket med för att få det så rätt är stämningen: de utnyttjar verkligen den kontrastverkan som skapas mellan å ena sidan gulliga vältecknade djur och å andra sidan hemska,  våldsamma monster och spökerier som inte hade varit malplacerade i en Stephen King-roman. Beasts of Burden pendlar på ett halsbrytande men konsekvent sätt mellan mysrysig barnserie och brutal modern skräck a la Hellraiser. Klimax-scenerna i #2 är väl så blodiga som i valfri splatter-rulle – och i många avseenden mer skrämmande, läs själva om ni inte tror mig.

Beasts of Burden är ett karriärsbästa av två indieskapare på höjden av sin förmåga. Köp. Läs. Nu.

Manus: Evan Dorkin
Illustration: Jill Thompson
Förlag: Dark Horse
Betyg: 4+/5

Kommentarer

  1. Henrik Ö says:

    Som en parentes kan jag inflika att många av mina vänner ogillar att köpa lösnummer av amerikanska serier för att de innehåller så mycket reklam. Låt inte det avskräcka er från Beasts of Burden! Endast en sida reklam i själva serietidningen och sedan ytterligare två-tre sidor samlade i slutet. Tack Dark Horse!

  2. Tomb says:

    Helt klart en underbar läsning och jag försöker rekommendera den varmt till alla jag känner.

    Om man vill få en försmak av vad man kan förvänta sig finns det även de första historierna som webcomic. De hittade ni här: http://www.darkhorse.com/Features/eComics/1090/Beasts-of-Burden

    Men som sagt, köp! Jag vill att de säljer tillräckligt bra för att aldrig sluta publiceras. Så länge de inte byter tecknare.. Nej.. Konstnär förstås.

  3. […] kommer ett riktigt scoop från oss på shazam.se. Någon dag efter recensionen av Beasts of Burden twittrade Evan Dorkin och tackade för det fina omdömet – han hade tydligen hittat […]

  4. […] här recensionen borde man ha skrivit för en lång tid sedan, som någon annan redan sagt. Trots detta har det hela fått ligga och vänta en omänskligt lång tid. Då jag i skrivandets […]

Skriv ett svar

Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

  • Laddar...