Kick-Ass: Ännu en mega-succé av Mark Millar, ”..one of the key writers for Marvel in the 21st century” som det står i HC-utgåvan. De kraftiga förseningarna som den åttadelars miniserien drogs med tycks bara ha ökat seriens popularitet: det gav publiken en chans att hitta denna icke-mainstream-serie medan den kom ut. Och så är den såklart på G som film också, med Nicholas Cage i en av huvudrollerna.
Få serier under senare år förtjänar väl bättre epitetet ”fan favourite” än Kick-Ass: serien har närmast universellt hyllats på forum och i den nordamerikanska seriebloggosfären. Det är inte svårt att förstå varför: det extremt grafiska ultravåldet, de fnittriga självreferenserna till serier och fankultur, en huvudfigur som (med en stor portion ironi visserligen) så tydligt och uttalat representerar den wish fulfilment som är så central för superhjältegenrens publiktilltal.
Men trots att John Romita Jr är i högform här – han riktigt njuter av varje politisk inkorrekt bild han får rita här, och han får rita många – så lämnar Kick-Ass inget djupare avtryck. Därtill är den för cynisk, för manipulerande, för ouppriktig. Millar signalerar att han har ambitionen att ställa intressanta frågor om oss som läsare, åskådare och konsumenter. Genom de ständiga självreferenserna visar Millar på superhjältegenrens orimligheter (visserligen en berättarteknisk fint av samma svårighetsgrad som att skjuta på en gädda i en hink) och drar in oss läsare som ”medbrottslingar”. Tycker ni det här är roligt? Varför tittar ni inte bort när Dave, seriens superhjältegalne huvudperson, får testiklarna stekta och ansiktet sönderslaget? Är inte ni lika skyldiga då, om ni sitter och skrattar åt det här eländet?
Och det hade ju kunnat vara bra, om inte Millar så desperat hade velat både äta kakan och ha den kvar: Michael Haneke, this ain’t. De problematiserande ansatserna kommer knappt ur startblocken eftersom det snabbt blir tydligt att Millar trots allt tycker det är redigt coolt med en tioårig samurajsvärdsmörderska, sexualiserade tortyrscener med en kille i nedre tonåren och grafiska, extrema, ingående närbilder av ansikten som krossas på diverse mer eller mindre fantasifulla vis. Jag känner mig liksom inte så medvetandegjord om mitt eget hyckleri när det är totalt uppenbart att Millar har suttit och gnuggat sig själv i skrevet hela vägen genom manusförfattandet. Hyckleriet är istället Millars, som försöker pensla nån slags fernissa av meta-ifrågasättandet över vad som egentligen är en action painting av någon som ärligt föredrar hjärnsubstans som medium. Men vet ni vad som är det kännetecknande för fernissa? Man ser rakt igenom den.
Missförstå mig inte: jag gillar ultravåld as much as the next guy. Punisher, The Boys, Preacher (alla av Garth Ennis), Marshal Law (Pat Mills), Hardboiled (Frank Miller), alla har de hedersplatser i min seriesamling. Men de har alla något som Kick-Ass är kliniskt befriat från, nämligen en äkthet i karaktärsskildringarna. Frank Castle i Ennis tappning visar sig ha ett hjärta i ett nummer av tjugo. Wee Hughie i The Boys är egentligen bara en helt vanlig, schysst kille från Skottland. Jesse Custer i Preacher charmar alla med sin unikt personliga redneck-feminism. Marshal Law frestas av chansen till ett normalt, icke-vigilante-liv. Nixon i Hardboiled är till och med rörande i sin våldsamma jakt på sin identitet. Dave Lizewski i Kick-Ass är en spekulativ skrivbordskonstruktion som Millar trots de mallade försöken att ge honom en personlighet (uppfostrad av ensam pappa, nördnervös i flickors sällskap) inte får att expandera från seriesidornas tvådimensionalitet. Och vidare: Ennis, Mills och Miller fixar i alla lägen i serierna jag räknat upp ovan att koppla ultravåldet till vanlig enkel humor, istället för som hos Millar, kolla-allihopa-jag-är-jävligt-rolig-humor. Självtillräckligheten fäller Kick-Ass gång på gång. Inget hjärta, och inte särskilt mycket hjärna heller.
Återigen: det som räddar Kick-Ass från helt underkänt i min bok är Romitas teckningar. Romita har aldrig varit bättre, som jag sa syns teckningsglädjen i varje ruta. Min personliga favoritsida är inte ens någon av ultravåldsscenerna utan ansiktsuttrycken hos samtliga deltagare när Dave kommer hem oväntat tidigt en kväll och överraskar sin far i en pinsam situation. Där visar Romita sin storhet, inte när han ritar sin femtielfte ruta med någon som blir dödsdödad av någon typ av specialeffekt.
Kick-Ass bekräftar det jag misstänkt en tid nu: Mark Millar är serievärldens Dan Brown, en man som säljer sin själ dagligen bara för att kunna klämma ur sig den där scenen som får en att vilja vända blad till varje pris som helst. Kallt beräknande, publikfriande, själlöst. Inget mer Millar för mig är jag rädd. Jag är inte ens särskilt sugen på att läsa slutet på Ultimate Comics: Avengers. Det är bara att beklaga att jag lät lura mig så länge.
Illustration: John Romita, Jr
Färgläggning: Dean White
Förlag: Marvel
Betyg: 2/5
[…] This post was mentioned on Twitter by Henrik Ornebring. Henrik Ornebring said: Seriebloggfest inför helgen: min recension av Kick-Ass vs Rikards recension av Kick-Ass, http://bit.ly/azXAhq […]
Jag har inte läst just Kick-Ass, men vad du säger generellt om Millar stämmer väl överens med mitt intryck av honom. ”Posör” tror jag är ett bra ord för att beskriva honom, han gör serier och slänger in element i dem som han tror att andra kommer anse vara häftiga, men under ytan – själlöst, som du säger.
Det finns flera serier av Millar där han tycks börja kritisera genrekonventioner men där hans förtjusning i dessa tar över. ”Wanted” hade ansatser till att vara en uppgörelse med ”Fight Club” och andra de unga vita männens bördor-historier. Men blev mest en over-the-top variant av dessa.
Kanske läser jag underliga nordamerikanska seriebloggar. Men jag har inte sett ”Kick-Ass” hyllas någonstans. Den enda någorlunda positiva av de jag har läst har varit Jog Likes Comics. Fast många har gillat John Romita, Jrs teckningar.
IGN gillade första numret: http://uk.comics.ign.com/articles/854/854832p1.html (länken går till IGN UK men det framgår av bylinen att det är hämtat från amerikanska IGN). Weekly comic book review gav #7 ett A- i betyg. Det finns fler…
Ord och inga visor 😉
Jag har faktiskt inte läst någon amerikansk recension av Kick-Ass utan trodde att den hyllats överallt. Om jag insett/trott att Millar hade någon mer avsikt än att underhålla hade jag nog gett ett lägre betyg, ambitionen att ställa frågor gick mig spårlöst förbi.
Haneke har jag avskytt som pesten ända sedan jag såg Funny Games.
Jag kanske övertolkar, men det känns definitivt som om Millar haft en ambition att ställa frågor – i ungefär fem sekunder.
Jag tolkade det som att Millar endast ville underhålla, och det tycker jag han lyckades utmärkt med.
Millar skriver underhållande spektakel och det gör han väldigt bra. Bara för att han dessutom gillar att försöka basera sina serier på roliga och lite nydanande premisser ser alla det tydligen som sin uppgift att skjuta ner honom.
Jens, Ludvig: Vi har skilda åsikter tror jag. Jag tror inte det finns någonting som kan kallas ”bara underhållning”; allting har en undertext, annars är det en instruktionsmanual eller nåt.
Ludvig: Vilka är de där ”alla” som skjuter ned Millar? Här på Shazam har både Rikard och Ferdinand gillat Kick-Ass, och andra Millar-serier har fått höga betyg de med. Jag däremot är trött på Miller just av de anledningar jag nämnde i recensionen.
I fråga om t.ex. Fractions Invincible Iron Man eller Johns Green Lantern är det ingen som talar om undertext, överenskommelsen tycks vara att dessa serier är just ”bara underhållning”. Millar har samma ambition men försöker dessutom vara lite nyskapande, varför hans serier uppfattas som försök att vara sofistikerad och därmed bedöms utifrån en helt annan standard.
”Alla” var ett olyckligt ordval, men jag tycker faktiskt det känns som Millar får mycket skit just nu i samband med Kick-Ass-filmen och Nemesis. ComicsAlliance är ett exempel:
http://www.blogcdn.com/www.comicsalliance.com/media/2010/03/retitledkickass.jpg
Jag är naturligtvis inte helt konsekvent i detta avseende eftersom jag ofta beskriver serier som ”bra popcornunderhållning”, ”hantverksmässiga”, eller liknande. Fast det betyder inte att jag menar att de _saknar_ undertext: Fractions Invincible Iron Man t ex har ju massor med undertext om identitet, minne, relationer, vänskap etc. Vill minnas att jag i min recension av ett av de nyare numren t o m skrev att Fraction inte riktigt var lika djuplodande som han själv tror; det finns en undertext men den är inte särskilt originell, typ.
Jag bedömer Millar och Kick-Ass på samma grunder som jag bedömer allt annat. Hade jag tyckt den var ett spår underhållande hade jag givit den högre betyg.
Hoppas du fortsätter läsa Shazam Ludvig! Jag kan hinta om att en recension av Millars Nemesis är på G, och då är det inte jag som håller i pennan…
Är redan en trogen läsare!
Sitter också och hoppas också på en recension av Jonathan Hickmans S.H.I.E.L.D. Buzzen är i full gång på internet!
Trots alla kritik gentemot Millar, både positiv och negativ, så verkar det ändå som att i stort alla läsare och kritiker är ense i en sak: I alla recensioner som jag hittills har läst så har alla hyllat John Romita Jr.s teckningar.
Är det bara jag som inte uppskattar JRRs teckningsstil? För mig känns karaktärerna allt för stela och kantiga, och i princip alla karaktärer ser exakt likadana ut. Och jag får intrycket av att han i just Kick-Ass slarvar mer än vanligt.
Det finns ingen mjukhet och värme i hans teckningar, och enligt mig får allting ett stelt och ”kladdigt” intryck. Dessutom känns det som han har stagnerat rätt rejält. Kan inte påstå att jag har märkt av någon nämnvärd utveckling i hans teckningar under dom senaste 15 åren.
John Romita Jr har för mig allt mer börjat kännas som USA:s motsvarighet till Jonny Nordlund. Och det är, ur mina ögon sett, inte ett gott betyg.
.
Oj Henrik, vilken diss!
Jag håller fast vid att de första fem numren av Kick-Ass är något av det bästa som kom ut under 2008/2009. Stabila fyror och femmor. Sen skulle Millar försöka få till en ordentlig upplösning i de sista tre numren. Just avslutning har inte varit hans starka sida de senaste två-tre åren. I mina ögon blev slutet för konstruerat och over-the-top. Han gjorde i princip samma sak med Old Man Logan (som också varit en av mina favoriter). Det började fantastiskt bra men slutade, för att citera Kieth Moon, som en bly-zeppelin.
Enligt min mening hade Millar något bra på gång när han gestaltade den skruvade skolpojken som ler för sig själv under lektion när han tänker på våtdräkten under jeansen. För att inte tala om det ännu mer skruvade förhållandet mellan far och dotter och mediahypen kring Kick-Ass som driver honom vidare. Sedan händer något som gör att Millar tvekar och tappar fokus. Han vet inte riktigt vad han vill (inte Kick-Ass heller). I den stunden ser Romita sin chans och tar över showen. Han rockar loss med all rödfärg som han kan uppbåda. Millar får sedan några rutor som blev över mot slutet som han använder till att visa ett par nakna bröst i en prekär ställning. Det kan man bara göra i USA om man först sett till att ratingen blev duktigt Adult. Det är mycket köttande för köttandets skull men det ger inget då det egentligen inte tillför handlingen något. Det gör inte heller de sexuella referenserna. En flört med amerikanska tonåringar som inte blir så mycket mer. Men vad vet jag? Jag kanske bara inte tillhör målgruppen?