I en serieekonomi som till en absurt stor del bygger på en liten grupp konsumenter som känner sig nödgade att köpa allt är sätten att sälja samma sak flera gånger många. Föreliggande volym består exempelvis av serier som tidigare funnits tillgängliga i tidnings- och albumform. Vad gäller The Punisher har tyvärr den ojämna kvalitén fått mig att släppa komplettistanspråket och vänta tills de korpulenta inbundna böckerna ges ut med ett par års mellanrum. De här serierna är för mig brukslitteratur. Det är en mer eller mindre avancerad form av katharsis att se Frank Castle expediera onda män på löpande band. I sällsynta men värdefulla ögonblick lyckas berättelserna höja sig över detta mycket basala grundmaterial och faktiskt säga något mer.

Boken öppnar starkt med ”Girls in White Dresses” från 2008. Garth Ennis var den författare som definierat The Punisher under hela 2000-talet, så det kan inte ha varit en helt angenäm känsla att följa upp hans svit. Marvel vände sig till romanförfattare ur den hårdkokta skolan för att fylla tomrummet. Först ut var Gregg Hurwitz och han gör mycket väl ifrån sig. Hans historia tar avstamp i de alltför verkliga hemskheter som dominerat nyhetsrapporteringen från Mexiko de senaste åren, närmare bestämt det stora antalet mördade kvinnor i Ciudad Juarez. Folk från en stad vid gränsen har tröttnat på att traktens döttrar kidnappas och senare hittas bestialiskt mördade och kontaktar The Punisher för att få hjälp.

Då det här får anses som en av många nystarter för figuren spenderar man givetvis viss tid på att etablera det ursprungliga trauma som transformerade Frank Castle till den känslokalla rättviseskiparen The Punisher. För oss som lever, äter och andas serier blir det förstås aningen tjatigt att påminnas om alla döda föräldrar och familjer med jämna mellanrum. Men Hurwitz hanterar det här bra och lägger till ytterligare några dimensioner kring hur händelser mer än 30 år tillbaka i tiden fortfarande är i högsta grad närvarande för någon som har ett så extremt fall av ”survivor’s guilt” som Castle.

Då morden i Ciudad Juarez med största sannolikhet har en koppling till drogkartellerna, något som Hurwitz för övrigt tar fasta på, har i bästa fall förövarna gått ett oblitt öde till mötes. Ingen har dock dömts för brotten. För Castle är som bekant lagens processer en formalitet han gärna kringgår, så här får vi se honom arbeta sig uppåt (eller ja i egentlig mening neråt) i näringskedjan tills männen bakom ställs till svars med hjälp av automatvapen och blanka verktyg. Brittiske tecknaren Laurence Campbell står för de våldsamma illustrationerna och det är riktigt snyggt och väl anpassat för det smutsiga innehållet. (SPOILERVARNING!) Då serien kom ut i samband med Punisher War Zone, den mestadels mediokra rullen med Ray Stevenson i huvudrollen, har man känt sig nödgad att klämma in Jigsaw som huvudskurk. Det rimmar illa med resten av historien och är min enda invändning mot en i övrigt mycket tillfredställande hämndexposé.

Marvels extra hårda underetikett MAX blir i vissa författares händer mest en ursäkt för splatter, svordomar och cyniskt snusk. Nästa bidrag av Duane Swerczynski och Michel Lacombe, där korrupta politiker har en framträdande roll, trillar emellanåt i denna uppenbara fälla. I ”Six Hours to Kill” befinner sig Castle i Philadelphia där ett tillslag mot en skum ungdomsvårdsanstalt tar en oväntad vändning. På väg därifrån blir vår hjälte förgiftad med en långsamt verkande dekokt som kommer att ta död på honom innan natten är över. Istället för att utföra det uppdrag som ska ge honom en chans att få motgiftet börjar han leta i sina filer efter lämpliga offer han kan nå och radera medan giftet verkar. ”He’s making a list, checking it twice, deciding on just who deserves to die…” blir en emellanåt underhållande ultravåldsversion av After Hours. Oneshoten ”Force of Nature” är mer av samma sak om än inte lika bra.

Dave Johnson är i min mening en av de stilsäkraste omslagskonstnärer vi har idag. Kolla in vad han gjorde med 100 Bullets för en mycket imponerade räcka av innovativa bilder som destillerar Brian Azzarellos snåriga intrigtrådar till slagkraftiga illustrationer som griper tag. Att omslagen han gjort för The Punisher Max återges i all sin glans är en stor del av behållningen med denna utgåva. Jag är dock oerhört glad över att jag lyckades med att inte bedöma den sista längre historien ”Welcome to the Bayou” utifrån dess omslag och falla för frestelsen att köpa den i lösnummersform. Innanför pärmarna är nämligen kvalitén på träskvattensnivå. Tänk ”Dukes of Hazard go Dark Side” med en psykotisk Daisy, General Lee som en stor alligator istället för en bil och resten av ensemblen bestående av inavelsmonster från Deliverance. Det här kändes tröttsamt långt innan Garth Ennis gjorde ”The Good Old Boys”. Goran Parlovs illustrationer och det faktum att Castle räddar en söt rödtopp från ett oblitt öde är en klen tröst i sammanhanget. Huruvida författaren Victor Gischler bör beläggas med näringsförbud eller inte beror en aning på hur man bedömer hans avrundande oneshot ”Little Black Book” där Jefte Palo står för de svärtade teckningarna. För min del pågår juryns överläggningar fortfarande.

Då jag verkligen fick nog av The Punisher som våldsslapstick tecknad av Steve Dillon i samband med The Punisher War Zone: Resurrection of Ma Gnucci, har jag hitintills hållit mig borta från Jason Aarons försök med figuren. Henriks anmälan att författaren i samband med sin senaste historia lämnat detta bakom sig tänder på nytt hoppets låga hos mig. Min förhoppning har hela tiden varit att han skulle närma sig The Punisher med samma allvar som egna serien Scalped. Kanske är det dags att ge tidningen en chans nu.

Trackback-adress